tacksam

Permissionen var inplanerad på tisdagen och på måndagen vaknade jag rätt pigg och hade biad inplanerat. Låg i sängen och småpratade med personalen som höll på att ställa i ordning inför badet. Jag mådde som vanligt och inga konstigheter men mitt i allt var det som att någon släckte lampan och sen var cirkusenj igång. Jag andades knappt själv, var medvetande sänkt, dom kunde knappt hålla mig vaken och jag somnade hela tiden och dom fick ropa mitt namn och stimulera smärtområden ex operation trycka hårt på nyckelbenet för att se hur pass mkt jag reagerade. Jag andades otroligt långsamt och ansträngt och hade väldigt dålig syresättning. Vet inte hur många läkare som var inblandade för dom hade ingen hade någon aning om vad som pågick. IVA teamet kom hit och jag vet inte hur många gånger dom stack mig och tror dom kollade allt. Jag åkte in och ut ur medvetandet och mina värden var inte bra och fick höra sen att det varit allvarligt och att dom inte visste utgången. Min läkare ringde Magnus och berättade men hennes förklaring var något liddig så Magnus förstod inte allvaret och dessutom h ade han pratat med Fredrik som sa att jag ringt honom men låtit väldigt trött men det har jag inget minne av

Två läkare från op kom upp och gjorde en sån där punktion i ryggen där dom drar ut benmärg/ryggmärgsvätska. Ingen skön undersökning men det gick bättre än förväntat. Var uppkopplad i en hjärtmaskin hela natten samt hade extravak. På förmiddagen gick det inte att få något vettigt ut mig, var bara arg och ville sova och ögonen hade rullat och hade bara sluddra. På tisdagkväll började jag sakta bli mig själv igen. Dom är fortfarande inte helt säker på vad som hänt och var först inne på hjärnhinneinflammation men symtomen stämde inte riktigt. Dom tror att jag hade en läkemedelsförgiftning, koldioxidförgiftning, urinvägsinfektion samt svampinfektion. Det är läkemedelsförgiftningen som dom koncentrerat sig på och att jag fått i mig för mkt morfin. Jag har under tre år ätit subutex men eftersom dom blockerade alla andra värktabletter ex morfin så ville jag inte äta dom längre. Subutexen hjälpte inte längre mot värken och jag fick även annat morfinpreparat och ju mer jag trappade ur subutexen ju mer verkade dom andra morfintabletterna.

Jag trappade ut subutexen utan att säga nåt för jag tyckte dom trappade ner dom för sakta. Jag gick från 32mg till 0mg på min egen hand och jag tyckte att jag gjort något bra och var stolt. Sluta med det starkaste morfinpreparatet är inte lätt. MEN det jag gjorde i god tro var inte så bra denna gång...så vad hände? Jo, när jag inte längre hade subutext som blockerade andra läkemedel så blev det andra morfinpreparatet alldeles för starkt och för hög dos som min kropp inte klarade av. Men hur ska man veta en sån sak? Ja...man kan ju sluta vara sin egen läkare. Jag har lärt mig min läxa och jag måste ha 10 liv. På dessa 2 år har han st Per försökt hämta hem mig men än har han inte lyckats. Nu har dom plockat ut mkt morfin och har haft jäkliga abstinensbesvär men nu börjar jag känna mig bättre.

Tänkte bara skrämma er lite men ska försöka hitta mindre drastiska sätt. Är tacksam över att allt gick bra och kanske lyssnar på läkaren nästa gång;

Linda

permission

Tycker att jag skrivit ett inlägg alldeles nyss men så var inte fallet ser jag nu. Har inte skrivit på över en vecka och jag som skulle skriva ett litet varje dag så länge jag mår under kontroll. Kan ju säga att det tar en stund att skriva med pekfingervalsen med en sån här duttpenna men jag har ju tid...


Så vad har hänt sen sist? Det bästa är ju såklart min permission 😁 tog HK bussen till stallet och där möttes jag upp av Anna,  Maria och Mysan. Det vimlade av kända stallmänniskor och det var jättekul att träffa alla. Sen var mitt mål att få mig en mulepuss och efter lite kämpande fick jag mig en men att sittai i rullstolen och försöka sno sig en puss var inte helt lätt. känslan av att få vara i stallet, klappa hästar, se ridlektion där Camilla red Pajkos, träffa Anna med dottern My gjorde mig så gott. Kände mig normall och gjorde något normalt och fick träffa dom fyrbenta juvelerna jag inte träffat på ca 2,5 år. Hade svårt att varva ner då jag var tillbaka i bunkern men denna permission lever jag länge på 😁 känner att jag måste försöka lämna denna bunker oftare för jag känner att mitt huvud behöver det för även om det var underbart att återse alla fina människor så känner jag att jag blivit lite folkskygg och är van att liggao i min säng i bunkern. Nu vet jag innebörden av ordet hospitaliserad. Har i allafall frågat Fredrik om han och cissi kan tänka sig att möta upp mig på stan till veckan.
Vill gärna på lyko och kolla lite 🙄

Fått uvi så ätit pencellin i vanlig ordning. Har därför ej fått någon medicin denna vecka. Lederna är fortfarande bättre men huden är tjurig. Tränar varje dag men tycker det går sakta. tålamod är inte min melodi. Har besökt ortopedtekniska och fått världens fulaste skor. i min situation kan man inte vara kräsen. Men jag och Agda 97 ska göra stan i sommar
 i våra vinter tofflor.

Nu Hollywood fruar. Orkar ej skriva mer idag.
Sov gott!
.