Dagarna går men för mig känns en dag som en hel evighet ibland. Har nu tillbringat 3,5 år på sjukhus och det är helt obegripligt att ta in även för mig. Kom att tänka på häromdagen att en äldre dam som jag jobbade hos inom hemtjänsten spådde mig i kort en gång och sa då att jag skulle tillbringa mkt tid på sjukhus. Då var jag 17 år och frisk. Tänk så rätt hon fick.
Min hemgång blir hela tiden uppskjuten för har fått nya infektioner och tider på alla möjliga mottagningar. Hemtjänsten och hemsjukvården förhalar det hela och jag vet inte hur många möten dom har haft nu med ansvariga läkare och kommunen mm. Alla vill att jag ska bo på korttidsboende en tid men jag vägrar! Det är nog skrämmande att åka hem och inte ha personal dygnet runt och det underlättar inte det hela då alla är så negativa och i princip säger att du kommer inte att klara dig hemma och tänk på allt som kan hända osv. Klart dom vill slippa ansvaret och ha mig på korttidsboende i stället. Jag vet att det antagligen kommer att bli tufft en tid och att jag är väldigt skör men det som är det största problemet är ju ifall jag blir sådär jättesjuk igen och får någon allvarlig komplikation men det kan ju ingen förutspå och det är ju för min del något som återkommit och ca 3 veckor på ett boende hjälper ju inte och påverkar den biten. Jag är själv väldigt rädd för att något ska hända men för det mentala måste jag bara få komma hem till min nya lägenhet och få leva mer normalt. Jag kommer att ha hjälp av hemsjukvården med omläggningar av såret en gång dagligen och hjälp av hemtjänsten 1 gång dagligen. Sen har jag min bror Fredrik boendes två gårdar bort och bror Magnus längre ned på Hertsön. Blir det väldigt akut får jag väl ringa 112.
Har just haft ett videosamtal med någon läkare från primärvården. Förstod inte riktigt syftet med det. Han skulle också övertala mig att bo på korttidsboende. Vad är det dom inte förstår? Jag måste ju få prova att bo hemma. Blir så jäkla förbannad, ansvarig för hemtjänsten hade sagt att dom inte tänker sätta in några insatser om jag inte åker ned med en arb terapeut till deras träningskök för att se vad jag klarar av. Har tillslut gett med mig och tagit hjälp av dom en gång dagligen främst för tillsyn. Behöver inte ens hjälp i köket! Deras insatser blir städ varannan vecka, upphängning av tvätt då och då, renbädda 1 gång per vecka och kanske nåt småfix som uppkommer. Så som dom överreagerar kan man tro att jag inte klarar något och behöver lift och helhjälp. Just nu vill jag bara be dom fara och flyga och säga bort all hjälp.
Träffat reumatologen idag och ska äntligen få remicade idag. Är inne i världens hud och ledskov. Kan inte gå pga fötterna där skinnet lossnar, blåsor och inflammationer i alla tår och fotleder. Tyvärr visar snabbsänka och blodsockervärden att jag antagligen har någon ny infektion på gång...dom tog bort antibiotikan för 3 dagar sedan. Såret ser inte bra ut och vägrar att läka. Ska tydligen operera bort njursten på onsdag och ta bort någon kateter jag tydligen har i urinledarna och som bidrar till att infektioner uppstår. I morgon ska jag till ÖNH då jag har infektion i båda hörselgångarna och det spränger och rinner var därifrån.
Jaa jag är med andra ord frisk som en fläkt 🙂 allt går bara runt. Jag är tveksam till att jag kan åka hem nästa fredag. Men jag står inte ut längre och vill inte ligga här på en Corona avd som friskförklarad. Jag kommer att tappa förståndet snart. Får ju heller inte ta emot besök av nära och kära men får lämna avd så man kan ju träffas ute om vädret tillåter. Det enda jag vill är att få komma hem och att jag får vara såpass frisk så att jag kan vara hemma och få tillbaka tryggheten och självförtroendet och få en mening med livet. Det kan ju bara inte vara så hemskt att jag överlevde Covid, njursvikt, förgiftning mm mm bara för att ändå ligga här och bli mer och mer mentalt påverkad för varje dag. Håll tummarna för mig att jag får åka hem och vara så frisk som det går.
TACK! 💖
/Linda
