Söndagstankar

 Hej! 

Min nya kompis är lite svår flirtar. Men det är klart, det är ju helt nytt för honom. Han sover mest inne i sitt träd där han inte syns. Igår kom han fram lite mer på kvällen och valde att ligga högst uppe på trädet och kika. Jag gick fram till honom och han lät mig stryka honom lite. Men mitt i allt sköt han rygg och fräste så blev riktigt rädd. Jag började tro att han hade ont någonstans men fick lugnande råd och tydligen kan katter reagera lite olika. Trädet hade ju följt med hans förra hem och där känner han sig trygg. Jag kom in på hans revir. Har kollat lådan och det kommer ut från båda hållen, han äter och dricker och härjar runt på natten och river ner jultomtar 🙂 ska dock boka tid för kastrering efter helgerna. Jag hoppas det blir bra detta. 

Har inte varit ut genom dörren på flera dagar. Har så förbannat ont i mitt högra knä så det går knappt att stödja på. Kontaktat reumatologen men dom hänvisade till ortopeden eftersom jag har helprotes. Bad även om en spruta i axeln då jag inte får upp armen ens till örat så fått tvätta håret med en hand. Tog sin tid att få bort schampot. Fick till svar att vi tar knät först...vad fn har axeln med knät att göra?

Dom har gjort om bloggen och tycker den är mycket sämre! Det är jätteroligt när ni kommenterar och läser! 🙂❤ ni får gärna skriva vem ni är. Jag vet inte ännu hur jag gör när jag ska svara på era kommentarer 🙄

Nu läggs buksåret om mån, ons och fredag. Jätteskönt att det håller och får vila och jag får sova längre 🙂 har minskat på hemtjänsten till mån och fredag bara. Behöver hjälp med att ta ut sopor men går även själv med dom om kroppen är med i matchen. Sen kan jag inte vika stora lakan och lite trixit med att få på påslakanet. Sen städar dom varannan vecka med blandade resultat. Så jag känner ändå att jag klarar mer och mer. 

Har nu fått läkarbesöket till handkirurgerna i Umeå inställt tre gånger pga Covid. Hoppas verkligen att tiden jag har nu i januari blir av! Det går inte att beskriva så handikappade det är att ha så dåliga händer!

Har inte känt mig kry i helgen. Har blåsor och sår i munnen, rosslar och det kommer upp slem, lite febrig och allmänt off. 

Ha en fin ledighet ni som är lediga och en trevlig jul så gott det nu går i dessa Covid tider. Ska kolla antikroppar till veckan men har antagligen inga kvar.

Lev och må!

Ny bekantskap

 Har ju helt plötsligt börjat se dåligt. Jaa ett ålderstecken 🙄 bara att gilla läget. Därför har jag nu hunnit springa på Specsavers 3 vändor på kort tid och provat sisådär 300 par glasögon. Efter man provat ett par skulle dom sättas i en plastback för att sedan spritas. Säkert ingen rolig syssla för dom anställda men nödvändigt! Hoppas bara att inte alla kunder var lika veliga som jag! Hur som haver så är jag närsynt, har brytningsfel och sen tecken på gråstarr. Optikern ville att jag skulle kontakta ögonläkaren i Sunderbyn så ska ringa på måndag. Något positivt är i af att mitt långtidssocker ligger inom ramen för ett normalt blodsocker 🙂 ett långtids sockerprov visar hur värdet legat i snitt de senaste 3 månaderna. Nästan varje gång jag kollat blodsockret har det legat normalt så har inte behövt ta insulin 👍

Just nu har jag en smygande herre här på 4 ben vid namn Egon. Just nu är han borta 🙄 ja han är ju här någonstans men ni vet katter...Dom lyckas ju med att bara försvinna. Han har varit fram och hälsat två gånger och gått husesyn. Första 10 minuterna klagade han högljutt. Han är helt svart, väldigt fin! Jag hoppas att han ska trivas! Enligt förra ägaren är han social och kelig. Man måste ju ge dom tid att känna in sig. Tycker att namnet Egon var väldigt gulligt! 

Jag har verkligen ångest över denna jul! Det är första julen jag inte ligger på Sunderby sjukhus på jaa 5-6 år. Kan vara mer. För innan dessa 3,5 åren jag låg inne i sträck tillbringade jag typ 70% av tiden inlagd. Vet att jag tillbringat dom flesta jularna samt födelsedagarna på det där skitstället! ( missförstå mig rätt, självklart tacksam över att dom hållit mig levande!) Bara less! Nu när jag för en gångs skull är ute " i friheten" ja då ska vi slåss mot ett jäkla virus! 

Min moster och morbror kommer hem från Halmstad och bor hos mormor. Det är antagligen sista julen vi kan vara hos mormor för hon har blivit så förvirrad så hon kanske inte bor hemma nästa jul. Vi har alltid samlats hos mormor och min släkt är väldigt kärleksfulla och vi umgås gärna ihop. Sen mamma gick bort känns det självklart väldigt tomt och att någon fattas. Tanken är i af att moster Åsa, morbror Gunnar, mormor, moster Eva med familj och jag ska samlas och "jula" ihop. MEN jag vet inte om jag vågar...dels är jag livrädd för att bli smittad och sen är jag livrädd för att kanske smitta! Man kan ju fasen ha denna skit utan att ens veta om det! Nästa vecka ska jag kolla om jag har antikroppar kvar men jag tvivlar. Hur gör man 🙄 sitta ensam eller vara med familjen. 

Den 4 benta har som sagt varit försvunnen men nu smäll det till och huliganen befann sig i bokhyllan. Min bokhylla är svart. Bra kamouflage!

Trevlig helg!

Djupa funderingar

 Jag tänkte försöka berätta hur dessa svåra år egentligen påverkat mig. För det är ju självklart att jag har en hel del att bearbeta. Jag har ju gått igenom svåra trauman  legat för döden vid flera tillfällen, levt mitt liv på sjukhus i 3,5 år och i stort sett förtvinst i en sjukhussäng. Jag har återhämtat mig från allvarliga infektioner och blodförgiftningar, kommit igång med träningen- med sjukgymnasten och då jag börjat göra små framsteg har nästa infektion sänkt mig igen.

Dom har skickat runt mig till Uppsala, flugit mig till Manchester för där skulle det finnas kompetens till att göra den stora bukoperationen som ingen ansåg sig vilja göra pga mitt allmäntillstånd så jag fick finna mig i att ha tarmarna i ett bråck som en vattenmelon och vägde ca 4 kilo. För ca 1 år sedan gjordes operationen i Göteborg- då dom tog bort hela tjocktarmen för att den inte rymdes i buken då den krympt. Den operationen är ett stort trauma och min hjärna har antagligen blockerat stora delar av den samt eftervården för allt jag minns är SMÄRTA. Jag hade min kära moster Åsa och kusin Malin där men som sagt är den veckan ganska svårt.

Jag orkar inte skriva om allt men mitt liv förändrades för alltid. Allt är bara ett virrvarr av olika avdelningar, injektioner, intravenöst antibiotika, smärtsamma undersökningar, olika sköterskor ja det var liksom alltid något. Då jag var väldigt sjuk  kunde inte stå eller gå, hade starka mediciner och var väldigt sjuk. Då hittades min far  död i lägenheten.. Jag höll inte på att kunna åka för att säga farväl av min egen far...som bara lämnade oss.

Efter 3 år och 2 månader skrevs jag ut efter många tu@rer. Jag blev akut sjuk och fick akut njursvikt och läkemedelsförgiftning och fick intensivvård med andningshjälp och svävade mellan liv och död. Ingen visste var jag var och en hel vecka är borta. Skräcken att vakna upp med en maskin som andas med mig men helt i otakt enl mig så fick panik. Jag hallucinerade kraftigt  minns att många läkare stöd vid sängen och hörde bara röster och en sån smärta. Pga njursvikten hade alla mediciner tagits ut så på allt hade jag kraftig abstinens efter opiater som min kropp var vän vid.

Efter många turer och avdelningar hamnade jag tillslut på en medicinavdelning. Höll på att hämta mig från njursvikten då jag åkte på en ny infektion. På det Covid då jag låg ensam i sängen och skickade sms om hur jag ville ha min begravning. Läkarna hade frågat hur jag ställde mig till livsuppehållande åtgärder...dom försökte på ett fint sätt säga att utgången var oviss då min kropp var så svag redan. Men! Klarade även den matchen men det var fruktansvärt att ligga där ensam och livrädd och inte få träffa anhöriga.

Hade njursten som behövdes opereras bort. Självklart blev det en stor komplikation då bakterier letade sig upp i njurarna och orsakade en blodförgiftning till.

Jag kan inte ta med allt som hänt under dessa år för det började redan 2008 då jag bröt benet på 2 ställen inomhus på olivers efter en stressfrakur i knät jag fått samma dag efter löpning på bandet på gymmet. Operationer och hela benet läkte fel och blev helt krokigt. Smärtan var förjäklig och fick morfin som jag blev beroende av. Min älskade mamma dog 😥 senare dog farmor på min födelsedag och sen tog vi farväl av pappa. 

Efter 3,5 år skrevs jag ut i juni till min nya lägenhet på bottenplan. Då borde väl allt vara ok? Nej tyvärr fungerar man inte så. Efter så lång tid på sjukhus är man rätt hospitaliserad.   Att gå från att alltid ha människor omkring sig till att vara helt själv. Det är en enorm omställning! 

Det är nu tankarna kommer. Jag tänker sällan på det som varit. Min hjärna har kopplat bort stora delar och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag borde gå till någon och bearbeta allt men jag vet inte om jag törs släppa fram allt. Just nu gör jag allt för att slippa tänka och jag är rädd för vad som händer om jag gläntar på locket...

För vad är meningen med allt det här?varför skulle jag överleva alla gånger? Jag har ingen livsuppgift som gör att jag ens måste stiga upp på morgonen. Jag har inga barn, inte ens en katt som kräver att jag går upp. Jag har inget jobb att gå till, jag har ingen egen familj, ingen bryr sig om jag kliver upp ur sängen eller inte.

Jag har ingen som behöver mig. Jag är 46 år och går med rullator och ska bli sjukpensionär. Jag kommer att behöva vända på varenda krona. Jag har inte valt att vara sjuk. Jag känner mig väldigt ensam. Känner ingen som varit med om något liknande så har ingen att prata med. Dom jag känner ingår i en gemenskap. De flesta vet vem dom ska fira jul med men jag tillhör liksom ingen  

Jag är livrädd för att vara en belastning, att folk ska tycka att det är jobbigt då jag är med då jag behöver lite assistans ibland. Mina händer är bedrövliga och kroppen saknar muskler som i sin tur behöver rullstolen ibland och den kanske är bökig att lasta in.

Jag är ledsen för att jag behöver hjälp ibland. Jag önskar så att jag inte behöver fråga. Det är ingen rolig känsla att vara i en beroendeställning och jag gör verkligen allt jag bara kan själv.

Jag tror alla behöver känna en slags mening med ens existens. Känna att dom tillhör någon. Det är ingen rolig känsla att inte göra det.

Det blev ett djupt inlägg det här men man kan ju låta bli att läsa om man inte vill. Det var då mina tankarför dagen.

Jag skulle verkligen behöva en liten kattkompis ❤

Lev och må!7