tankar.

Har funderat lite på det här med att vi människor kan normalisera saker och ting som en annan människa aldrig skulle finna sig i eller acceptera. Det finns många exempel på detta- hur man hela tiden flyttar fram sina gränser och själv knappt är medveten om att den situation man befinner sig i är onormal. Klassiska exempel är kvinnor som stannar kvar hos sina män som misshandlar för att dom successivt brytits ner psykiskt och tillslut är den för oss andra- helt onormala och oacceptabla livssituationen fullständigt normal för den person som lever i den.
Ofta är det då man berättar för andra om sitt liv och får se deras reaktion som man inser att ens situation/beteende nog inte är riktigt är normalt eller sunt. Men om man under många år hela tiden flyttat fram sina gränser så kan något som förut varit fullständigt otänkbart helt plötsligt vara ens vardag utan att man tänker närmare på det.

Alla former av missbruk är enligt mig bra exempel. Tror ingen människa planerar att bli missbrukare utan man provar, provar en gång till och går från en gång i månaden till varje vecka och till flera gånger om dagen utan att tänka nämnvärt på det. Man startar sin dag med droger och avslutar den på samma sätt. Det blir tillslut lika normalt som att äta middag. Man har suddat ut sina tidigare gränser och värderingar och tycker inte själv att ens situation är särskilt konstig eller onormal.

Ett ex är att man kanske ofta gör bort sig och blir för onykter då man dricker. Man gör något man inte kan stå för och dagen efter vill man bara lägga sig ner och dö för att man skäms så mkt. Man ska aldrig mera dricka men nästa gång man gör det så upprepas ens beteende. Man gör åter bort sig- kanske ännu mer än förra gången men då detta beteende upprepats nog många gånger så rycker man på axlarna tillslut och tycker antagligen att den tidigare jobbiga situationen inte alls är så farlig.
Vi säger att man blir omhändertagen av polisen och får tillbringa natten i en cell. Det skulle antagligen vara fruktansvärt jobbigt och vansinnigt hemskt att vara med om och dom flesta av oss skulle nog göra allt för att aldrig hamna i den situationen igen. Men om någon inte kan hantera sitt drickande och vaknar upp i den där cellen för femte gången så känns situationen garanterat inte på långa vägar lika jobbig som den första gången. Den tionde gången är den knappt värd en axelryckning. Gränserna har definitivt flyttats fram eller helt suddats ut. Så något som är helt absurpt och onormalt för dig kanske är någon annans vardag.