livlangtanlinda

Hej!

Tänkte inte börja blogga igen utan bara göra en snabb uppdatering då någon kanske undrar vart jag tagit vägen och hur allt går. Jag hade önskat så av hela mitt hjärta att jag kunde säga att "allt är mycket bättre, benet börjar bli bra och jag kan snart börja rida och jobba igen. Tyvärr ser verkligheten inte ut så utan min verklighet just nu är en enda lång mardröm men som man inte kan vakna upp ifrån.
Som många redan vet eller förstått är min närmaste anhöriga svårt sjuk i cancer i sista stadiet och endast palliativ vård finns att tillgå. Man kan då inte bota men förhoppningsvis hålla det i schack. Denna cancerform har dessvärre en otroligt dålig prognos. Min/våran "kära" kommer dock få all hjälp och allt stöd vi bara kan ge för nåt annat kan man inte göra. Det är bara så svårt att orka hålla ihop sig då man redan innan var långt under isen och när man inte kan göra någonting för att påverka situationen! Var det något vi inte behövde nu så var det detta hemska ofattbara besked. Jag försöker vara precis som vanligt då jag är med personen men då jag kommer hem...

Eftersom jag inte själv har någon familj eller partner just nu så är denna person den som står mig närmast och har så gjort i alla år. Det är denna person jag älskar mest på denna jord. Vi har alltid haft en otroligt nära relation till varandra. Jag har fått stöttning då jag varit ledsen för alla mina hälsobakslag och alltid kunnat ringa då jag känt mig nere. Nu kretsar det mesta kring sjukdomar och behandlingar (mina och min näras) även om vi familjemedlemmar hjälps åt (har dock svårt att släppa kontrollen och vill vara med på allt) Är så glad över att dom finns! Livet består just nu av sjukdomar och sjukhusbesök och ska jag inte själv till något j-la sjukhus i någon kommun så ska min nära det. Om det är en lugnare period för min nära så har jag själv oftast 3-4 sjukhusrelaterade behandlingar/besök så man får liksom aldrig vila från sjukdom...Jag struntar mer eller mindre i benet och den fysiska smärtan men den psykiska önskar jag inte någon på denna jord!

En snabb resume av benet är att dom inte kan ge mig en ny knäled förrän såren har läkt på underbenet och en plastikkirurg i Umeå har tittat på hudens status och sen ska hud transplanteras eftersom min egen hud är så tunn och förstörd just där dom behöver gå in för en ny led. Träffade en ortopedspecialist i Umeå i veckan och han talade om att det inte finns en chans i världen att dom kan börja skära i min hud utan att transplantera hud först. Det skulle vara så lätt för mig att få en allvarlig protesinfektion och infektion i skelettet/benet och jag vill inte behöva amputera. Dessa operationer skulle tyvärr behövas göras under flera etapper så ridning och jobb verkar vara väldigt långt borta :(

 Har så fruktansvärt svårt för att äta när jag inte mår bra så min egen kropp har inte dom bästa förutsättningarna för att kunna läka heller. Det är så svårt att tänka på sig själv och sin egen situation som det är nu. Eftersom benen ligger mot varandra då allt annat är förstört i knäleden så har jag ständigt ont. Får heller ingen medicin mot min reumatism så länge jag har öppna sår så alla leder är ju mer eller mindre svällda och påverkade. Utan medicin blir huden sämre och så går det runt. Men säger det igen...fysisk smärta är ingenting mot själslig smärta. Har en vilopuls på närmare 150 så ska till läkaren på måndag för det i alla fall. Jag vet ju att min nära far illa då jag inte tar hand om mig själv men det känns så avlägset på nåt sätt. Måste dock skärpa mig för annars kommer jag aldrig att orka.  

Vi önskar oss hästar, fina hus, båtar, fina bilar, stugor, resor, hundar, nya kläder osv osv listan kan göras hur lång som helst. Min största önskan är att mitt psyke ska hålla hela vägen så jag kan vara till något stöd och ha mod och ork att trösta. Allt förändras gånger som dessa, allt får en ny innebörd och det som förut var viktigt känns absolut inte särskilt viktigt längre.Önskningarna man kanske hade ersätts med önskningar man aldrig tidigare tänkt på.

Säger det igen. Ta vara på varandra!! Man vet aldrig hur lång tid man har tillsammans.