Depression

Tänkte skriva lite om depression och om hur det påverkar ens tillvaro. Människor vågar liksom inte prata om sjukdomar som drabbar vår mentala hälsa och känsloliv och det är otroligt att det ännu 2012 ska vara sån tabu kring detta. Jag skriver om detta för att jag själv har drabbats och för att det kanske kan hjälpa någon på vägen samt öka förståelsen kring detta. För mig är det inte konstigare att "ha ont i själen" som att ha ont i ett ben.

Depression är svårt att förklara för någon som inte har haft det och går inte att jämföras med att " vara lite ledsen och nedstämd". Att vara tillfälligt nedstämd är en del av livet och är fullt naturligt men då nedstämdheten övergår och blir djupare och mer ihållande och förekommer dagligen i minst två veckor pratar man om depression. Depression går att delas in i alltifrån lätt till svår utifrån en skattningsskala som görs vid läkarbesöket och utifrån det sätts lämplig behandling in.

Symtomen för depression är olika från individ till individ men dom vanligaste är en fruktansvärd trötthet som inte går att sova bort, minskad eller ingen matlust, sömnproblem, minnesrubbningar och en djup känsla av hopplöshet- det känns liksom att man aldrig mer kommer att bli glad, ångest, koncentrationsstörningar och en kvävande känsla av sorg. Hur gärna man än vill rycka upp sig så går det inte och minsta aktivitet känns övermäktig.

En depression kan komma utan någon tydlig orsak. Men den kan också utlösas av olika yttre händelser, till exempel långvarig kroppslig smärta, familjeproblem, sorg eller andra påfrestningar. Både biologiska faktorer och svåra upplevelser tidigare i livet kan ge en ökad sårbarhet och ökad risk att drabbas av depression i vuxen ålder. Ofta samverkar och bidrar flera faktorer.

I hjärnan finns så kallade signalsubstanser som förmedlar budskap mellan hjärnans olika celler. Några signalsubstanser som är inblandade vid depression är serotonin, noradrenalin och dopamin. Dessa signalsubstanser reglerar bland annat glädje, sorg, ångest, oro, sömn, aptit, tankeverksamheten, initiativförmåga och sexualitet. Det som händer när man får en depression är att signalsubstanserna och deras samspel med de så kallade mottagarcellerna, receptorerna, kommer i olag. Den vanligaste behandlingen är därför s.k "lyckopiller" som reglerar detta. Antidepressiv medicin tillsammans med terapi (oftast KBT) brukar vara den bästa behandlingen vid måttlig till svår depression.
De allra flesta som får läkemedel i kombination med samtalsterapi blir bra och nio av tio botas. Har man en svår depression kan det ibland hjälpa med elektroterapi. Det innebär att man sövs och får elbehandling. Metoden är effektiv och de flesta blir snabbt bättre. Dom lättare formerna av depression kan gå över av sig själv eller enbart med hjälp av terapi.

Tyvärr tar det oftast några veckor innan antidepressiv medicin börjar verka och i början kan man t.o.m må sämre. De flesta självmord sker ofta då omgivningen upplever att personen i fråga verkar må bättre och är gladare. Detta beror tyvärr på att personen själv tagit ett beslut om att ta sitt liv och mår bra i sitt beslut och förut varit alldeles för nere och orkeslös för att ens orka driva igenom det. Många är dom patienter på psykiatrisk klinik som "blommat upp, ex färgat håret och sminkat sig, som verkat så glada och blivit av med sitt extra vak som sedan hittats av personalen då allt är för sent. Därför kan man som anhörig/vän vara lite vaksam om man i sin närhet har en person som varit djup deprimerad och plötsligt bara blommar upp. 1400 personer tar livet av sig varje år.

 I första hand är det bra om man som anhörig uppmanar den deprimerade att söka medicinsk hjälp. Ibland vill den drabbade inte gå till läkare och det kan krävas en hel del övertalningsförsök för att motivera ett läkarbesök. Det är också bra om man visar medkänsla och försöker förstå hur den deprimerade mår. Att lyssna och ingjuta hopp genom att berätta att det finns både medicinsk och psykologisk hjälp att få är viktigt. Svårt deprimerade personer vill helst isolera sig och inte umgås med andra. Men ensamhet försvårar ofta tillståndet. Därför är det bättre att försöka hålla kontakten med omgivningen, även om den som är deprimerad säger att det inte behövs. Om man är deprimerad är det lätt att bli stressad över saker man borde eller måste göra men som man inte orkar. Därför underlättar det om inte omgivningen ställer krav man inte kan leva upp till. Man måste få ta det i sin egen takt.


Det kan ta månader att helt bli kvitt sin depression men man kan redan efter ett par veckor känna en klar förbättring om rätt medicinering satts in och man har möjlighet att prata med någon om sin situation. Om man inte känner effekt av det insatta läkemedlet är det viktigt att kontakta sin läkare igen för att få en annan sorts medicin. Tveka inte att söka hjälp!
 Livet efter en depression blir ibland annorlunda och man kanske inte är den person man var förr. Enligt mig blir man en bättre person med mer insikt om vad som är viktigt i livet och man blir ytterligare en erfarenhet rikare som man kanske kan använda till något bra.

/L