Leva/överleva

Det är en stor skillnad på att leva och överleva. Då man befinner sig i en känslomässig kris eller i en depression försöker man bara att överleva den dagen. Att faktiskt även leva med allt vad det innebär är något som i alla fall för mig helt avstannar och jag är glad om jag klarar av dom enklaste sakerna som att äta och sova och dom jobbiga dagarna räknar jag bara timmarna innan jag får släcka lyset och förhoppningsvis får vakna till en ny bättre dag. Att ha en svår depression är något som tär oerhört. Man blir stressad för att man inte orkar med det man borde orka och träffa dom man egentligen vill träffa men inte orkar och allt blir till en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Jag mår dåligt för att det bara är mina vänner som får höra av sig till mig och för att jag inte gett något tillbaka under så lång tid som jag haft det jobbigt och så blir jag stressad över det. Det hjälper inte riktigt att mina nära vänner förstår min situation och tycker om mig oavsett utan har ändå den där stressen och dåliga samvetet inombords.

För mig har det varit så många otroligt jobbiga bitar under dom senaste 15 månaderna så det känns liksom som om jag befinner mig i en stor bubbla och inte riktigt är uppkopplad mot verkligheten. Har ingen energi alls till att ta tag i dom bitar som jag så väl behöver både för mitt fysiska och psykiska välmående.
Jag äter antidepressiv medicin men dom fungerar inte tillfredsställande så ska ha ett möte med min Kp på närpsykiatrin för att ev byta. Ska även börja ha samtal med en psykolog anknuten till Öberg och eftersom personalen tycker att det är ganska akut då dom märker att jag inte mår så bra så kanske det inte tar så länge innan det kommer igång. Har ju varit semestertider nu så allt har ju liksom stått stilla.

 Har inte själv reflekterat över att jag faktiskt gör framsteg här och om man nu får skryta över sig själv så tycker jag faktiskt att jag gjort det riktigt bra. Jag har befunnit mig i stor sorg och har samtidigt valt att genomgå behandling för mitt tablettmissbruk, avgiftat mig från dessa och haft det ena bakslaget efter det andra då det gäller hälsan. Jag kan inte få utlopp för alla negativa känslor och tankar då mitt ben är obrukbart utan allt lagras känslomässigt. Har genomgått en stor operation och väntar på nästa samtidigt som jag ska genomgå en tarmutredning för att dom misstänker att jag ev fått en inflammatorisk tarmsjukdom och får cystor som spricker till höger och vänster. Jag kan bara konstatera att har jag inte haft ett återfall hittills så tror jag att jag kan klara detta. Ska ändå erkänna att det varit väldigt tuffa dagar då det nog varit tur att jag varit där jag är nu. Då man mår tillräckligt dåligt psykiskt så gör man nästan vad som helst för att få må bättre och då är det inte lika lätt att tänka långsiktigt och väldigt lätt att man snubblar dit igen. Jag ska i alla fall fortsätta kämpa och jag hoppas att det kommer att lyckas. Som min vän Anna sa så har jag ju faktiskt ca halva livet kvar och då vore det väl fn om inte det berömda ljuset i tunneln kommer nångång! När jag är 95 kanske jag ligger där i sängen och kisar mot ljuset men bättre sent än aldrig. Eller?

/L