inget blir som man tror.

Saker blir så sällan som man har tänkt sig. Jag kan känna mig rätt uppgiven mellan varven och tycka att livet faktiskt inte är särskilt rättvist alls. Det som är mest skrämmande är att jag har börjat bli lite rädd för att leva. Det är så mycket tråkigheter och motgångar som varit de sista åren så jag vågar inte längre tro på att saker ska bli bättre och att det inte kan bli värre för har alltför många gånger fått erfara att det visst kan bli värre. Jag försöker att inte vara bitter och försöker att vara stark och tänka positivt men gudarna ska veta att det inte är det lättaste då man hela tiden blir nedknuffad i gropen då man kravlat sig upp en bit. Jag hade kommit ganska långt i min rehabilitering och hade hittat en slags balans på Öberga och det var bara några veckor kvar innan jag skulle få göra min knäledsoperation innan detta nu hände.

Har under en längre tid haft rätt ont i magen mellan varven. Har dock nyligen gjort en undersökning som inte påvisade några konstigheter. För tre veckor sedan fick jag ganska ont samt feber och det blev ambulans via vårdcentralen i Älvsbyn till Sunderbyn och akut inläggning. Läkarna sa att dom inte hade något annat val än att operera och jag visste att det skulle innebära stomi. Jag övertalade dom om att ge det ett dygn med antibiotika då det hade fungerat sist jag hade liknande besvär. Antibiotika sattes in men blev bara sämre och läkarna sa att jag fick välja mellan livet och operation och att det hade gått hål i tarmen med var i hela bukhålan och att jag faktiskt kunde dö av det.
 Febern bara steg och blev bara sämre och sen gick allt himla fort. Blev akutopererad och vaknade till en helt annorlunda tillvaro som jag tror kommer att ta ett tag att acceptera. Hade fruktansvärt ont och tre snitt i buken, smärtpump kopplad till ryggraden, kateter, syrgas och diverse olika dropp och det värsta av allt-påse på magen som alltid varit min stora skräck. Har lärt mig sköta stomin nu och håller inte längre på att svimma då jag hanterar den men givetvis är min största önskan att det ska gå att operera tillbaka tarmen då den fått vila under ca 6månader. Har så mycket att skriva om gällande dessa veckor men minnet är ganska diffust och har fortfarande inte förstått vad som hände egentligen. Givetvis blev jag i pumpad morfin och ni som läst min blogg vet att jag tidigare haft problem med morfinpreparat så fick ju givetvis ganska jobbiga utsättningssymtom men nu är jag morfinfri igen. Var ju livrädd att bli beroende igen men läkarna förklarade att jag verkligen behövde det för smärtan och för att ens ta mig ur sängen. Det hade dom väldigt rätt i. Nu har smärtorna börjat ge med sig.

Allt detta resulterade tyvärr i att jag inte kunde göra min knäoperation. Det kommer att dröja månader innan allt helat så mycket så att den går att genomföra. Måste säga att den biten känns ganska tung eftersom jag har så mycket besvär och var så inställd på att äntligen få göra den. Det ser i alla fall ut att jag får åka hem i morgon. Ska bli underbart. Ska få igen kissekotten och som jag saknat honom dessa månader! Det kommer nog bli väldigt tomt för käre bror och Sofia och kisse kommer säkert sakna dom med. Han har tydligen adopterat Sofia :) Ska alltså ej tillbaka till Älvsbyn i dagsläget då jag behöver tid för återhämtning och bara skulle känna mig stressad över allt jag inte kan delta på och tanken på att bo i kollektiv känns inte lockande nu. Vill bara hem till min egna soffa och säng och få tid till allt smälta allt och reflektera över allt som varit.

Tack alla ni som ringt och tänkt på mig samt ni som varit och hälsat på. Glad över er förståelse över att jag inte orkat prata och höra av mig. Man kommer till en hel del insikter då man blir så allvarligt sjuk och det är så sant det där om att i nöden prövas vännen. Jag är tacksam över er som finns vid min sida. Kram!

/L