acceptans

Du mister någon du älskar, du blir vräkt från din lägenhet, du får sparken från jobbet, du blir svårt sjuk, din man är otrogen...dessa situationer väcker många känslor såsom vanmakt, sorg, hopplöshet och det kan vara ganska så svårt att behålla lugnet, se nyktert på situationen och tillåta sig att känna känslorna och agera eftertänksamt. Jag tror att man genom att acceptera sin yttre och inre situation lättare kommer vidare i livet. Jag har bestämt mig för att tillämpa detta under 2014 och se om så är fallet :) att vägra acceptera verkligheten och agera passivt på jobbiga situationer eller tillämpa martyrrollen tar mycket kraft och energi man i stället kan vända till att göra det bästa av den situation man hamnat i.

Säger absolut inte att man ska acceptera allt som händer omkring en. Är din pojkvän våldsam och otrogen så är det inte något du ska finna dig i. Många situationer som uppstår är situationer som man inte kan påverka. Du kan inte rå för om du får någon obotlig sjukdom eller om någon älskad dör men du kan välja hur du hanterar känslorna som kommer med den situationen.
Många har svårt att bara låta känslorna komma och acceptera vad vi känner. Många trycker bort dom på alla möjliga destruktiva sätt. Det kan yttra sig i missbruk, självskadebeteende eller i panikångest.
Med känslor menar jag här negativa känslor som verkligen kan göra en handlingsförlamad. Men sorg och ångest hör ju till livet och vi växer som människor då vi tagit igenom oss en tuff tid. Det handlar om att leva ett liv och inte att vinna ett krig.

Det är ett stort arbete med att acceptera det man inte kan förändra. Jag vet att jag nog hade kommit längre i min sorgebearbetning om jag bara kunde acceptera att mamma blev svårt sjuk och nu inte lever längre. Jag är ofta arg på "gud" eller vem som helst och tycker det är orättvist och ältar ofta vad jag kanske borde ha gjort och vad jag borde gjort annorlunda.

Däremot är operationen då jag fick stomi ett bra exempel på hur man först vägrar acceptera vad som drabbat en för att successivt sakta men säkert faktiskt acceptera situationen. Jag vägrade ens titta på stomin den första tiden och absolut inte byta påse och sköta om den. Stomi sköterskan fick komma många gånger och förklara och visa men det gick inte in eftersom jag på nåt sätt var blockerad.
Idag är det inga problem alls. Tänker knappt på att jag har den. 20 minuter har nu blivit högst 5 minuter och det har blivit en daglig rutin helt enkelt. Självklart vill jag snart bli av med den och att dom kopplar ihop tarmarna igen men tills dess är det väl bara att gilla läget. Att acceptera helt enkelt :)