:(

Då allt känns som värst och allt bara blir för mycket är det svårt att hitta det positiva i livet. För mig har det varit många tunga år nu och ibland känns det lönlöst att kämpa vidare. Dock har man inget annat val än att göra det men ständiga motgångar och att alltid vara sjuk tär så fruktansvärt på psyket. Det är skrämmande att vara med om att hur livet liksom krymper för varje dag och hur man blir mer och mer begränsad. Utan starka smärtstillande har jag nu märkt hur lite jag orkar och kan göra och hur oerhört ont det gör att bara gå några få steg i lägenheten. Orkar bara stå upp väldigt korta stunder och det var nära att jag inte hade klarat dom fem trappstegen upp till lägenheten i fredags då jag kom hem. Har inte varit utanför dörren sen fredag för att det helt enkelt inte varit möjligt. Den nya medicinen verkar inte fungera särskilt bra och det känns som evigheter till sept och operation. Ska jag vara strandsatt här i lgh till hösten? Har börjat inse att jag nog måste ringa hemtjänstens föreståndare och begära mer hjälp då jag klarar allt mindre själv. Har dock svårt för att ha "främmande" människor i lgh och ta emot hjälp och känner att jag inte vill besvära andra.

Det har nu gått över ett halvår sedan jag fick stomin. Egentligen skulle jag nu kunna opereras och sätta tillbaka tarmen igen och slippa påsen och bukbråck då tarmen tidsmässigt "vilat" färdigt sen den allvarliga bukhinneinflammationen.  Detta kan dock inte göras nu p.g.a kommande operation då jag ska få en ny knäled då ev komplikationer av bukoperationen ej kan garanteras och då fördröja knäledsoperationen med månader igen... någon som tycker som jag att detta är en väldigt ond cirkel?...Är såå less :(