Besvikelse

Kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt ska åka hem igen. Min bild av denna vistelse var att komma hem gåendes med hjälpmedel och bråcket bortopererat samt att dom lagt tarmarna tillrätta och sytt ihop mig. Det känns som att jag tillbringat över 2 månader här till ingen nytta men läkaren samt anhöriga här försökt förklara att vi visst kommit många steg på vägen.

Då jag kom hit trodde dom att dom skulle behöva operera fort och att jag hade allvarliga infektioner i buken. Denna operation skulle innebära stora risker då mitt allmäntillstånd var så dåligt. Efter många och avancerade röntgenundersökningar har det visat sig att det inte längre finns några infektioner i buken, att det läkt av sig själv. Det är såklart positivt! Detta innebär att dom inte behöver göra någon akut operation och riskera mitt liv. Dom vill att jag ska vara i så bra form som möjligt för att klara operationen så bra som möjligt. Detta innebär att jag ska påbörja medicinering för hud och leder samt rehabiliteras så att jag får tillbaka muskler, styrka, slippa syrgas, få upp konditionen, få upp lungkapaciteten men framför allt få huden elastisk, smidig och utan sår. Just hudproblematiken var en stor bidragande anledning till att dom inte ville skära i mig.

Detta kommer att ta tid och visst går jag igenom allt detta hellre på hemmaplan än att ligga här i månader. Men jag är så oändligt trött på allt detta. Åren går och jag lever mitt liv på ett sjukhus. Det är nog ingen som förstår den oerhörda frustrationen över allt jag missar, alla människor jag vill umgås med, att kunna ta en helt vanlig promenad, att få mysa med en häst och rida, att få leva helt enkelt.

Alla säger att jag inte ska ge upp och att det blir bättre. Jag har tyvärr tappat tron på att det blir bättre. Inte ge upp? Det är väldigt lätt för andra att säga och har jag något val? Jag vet uppriktigt sagt om jag orkar kämpa länge till och vad gör jag om jag inte orkar? Jag har glömt hur det är att leva utanför sjukhusets väggar. Jag kommer inte ihåg sist jag var hem. Jag är orolig för att det snart helt snurrar om, att psyket bara lägger ner.

Min största rädsla är att reumatologen inte ger mig någon medicin trots att dom härifrån skickar med papper där det står att det inte finns någon infektion. Jag känner dom alltför väl. Dom hittar säkert något som gör att dom inte sätter in någon. Dom törs inte, dom är så rädda för att nåt går fel och att dom blir ansvariga. Då vet jag inte vad jag gör.

Nu vill jag bara härifrån. Ska jag lika hem så vill jag åka nu. Fhv blir det till veckan men har jag otur blir det veckan därpå. Då behöver dom inte fixa någon transport för då har jag tagit fågelvägen.