Evig väntan

Inte orkat uppdatera på länge då jag inte mår något vidare. Läst mina senaste inlägg och ser att jag nog inte riktigt fungerat normalt efter ECT behandlingarna. Har slutat med dessa och väntar på en ny medicin men den är tydligen inte godkänd i Sverige ännu och är ett licens preparat så det dröjer väl ett tag. Har skrivit ett långt sms till min ansvariga läkare som han inte ens svarat på trots att jag skrev att jag behöver hjälp NU och att jag har destruktiva tankar och att jag inte orkar länge till. Hur kan man som läkare strunta i ett sådant rop på hjälp? Är det konstigt att människor väljer att ge upp?

Får ingenting veta om operationen och vad vi väntar på och var den ska göras. Kirurgen är inte här just nu och vet inte när han är tillbaka...remisser skickas hit och dit men ingenting händer. Just nu ligger mina prover så bra dom kan och fysiskt är jag i rätt bra skick men jag hinner väl åka på någon allvarlig infektion innan något händer. Snart sommar igen och då står allt stilla och om operationen ska göras i Linköping så är det väl kö dit...jag känner mig så maktlös, frustrerad och ledsen och kan ingenting göra åt min situation. Jag är så otroligt ledsen över att tvingas leva mitt liv på sjukhus och jag kan inte med ord beskriva hur det känns.

Men dom sista veckorna har också innehållit några riktigt fina och roliga händelser. Jag har varit i stallet och sett Maria rida och träffat Anna och My. Har fått klappa lite på hästarna och träffade många gamla stallmänniskor. Moster Åsa har varit hemma från Halmstad och dagen innan hon skulle åka tog vi en sväng på stan där vi mötte upp moster Eva och jag fick mätta den enda tarm det går att lita på. Shoppingtarmen! 😊 sen åkte v till mormor och åt samt fikade och hade lite släktträff. Så tråkigt att Åsa åkt hem och saknar henne redan. Hon har blivit som en xtra mamma och hjälpt mig mycket dessa år jag varit som en grönsak periodvis. Tänk att ha en moster som åker från Halmstad  till manchester för att möta upp mig då jag kom från sunderbyn! Men jag tror det allra bästa är att jag fått träffa och krama mina brorsbarn Kid och Lion 😁 dom verkade så glada att se mig med och dom hade så mkt att berätta och tyckte att jag skulle komma hem. Hade inte träffat dom på ca 1.5 år. Det var obeskrivligt roligt att se dom igen!

Har skrivit detta inlägg med pekfingervalsen på mobilen så ber om ursäkt för stavfel. Har mycket jag skulle kunna skriva om men nu tog all energi slut. Ska få remicade till veckan och det känns att det är dags. Nedan lite blandade bilder på Anna, My, Maria, mig och pållarna thåtte❤Nogger och "fisken"