Höst nu tack!

Veckorna springer fram och jag ber om ursäkt till alla lediga semesterbävrar men snart är det höst! Och som jag längtar! Det verkar ju faktiskt som att det är i år vi ska skiljas jag och Heffaklumpen ( läs stomibråck ) för att fhv aldrig mera träffas! Nu är jag ju så van vid att ha ett ca 4 kilo tungt bihang hängandes på ena sidan så jag kommer väl att trilla omkull när det inte hänger där längre 🙄 jag kan liksom inte våga tänka att jag mest troligt ( om nu allt går enl planerna ) kommer vakna upp en dag i höst UTAN bråck! Att jag kommer att se fötterna och nå till golvet och bli väldigt mycket mer självständig 😍

Mina närmaste tycker att jag har förändrats sista tiden. Pratade med Pernilla igår (min närmaste och äldsta vän) länge i telefonen. Hon tycker att jag mer och mer håller på att bli mitt gamla jag. Jag planerar hur jag ska inreda min nya lgh, hur jag ska inreda mig själv 😎 pratar om allt jag ska göra då jag kan skrivas ut, att jag åker på fler permissioner och allmänt verkar piggare och gladare. Det är många som sagt det på sista tiden och jag kan nog hålla med om det. Det jag främst märker av är hur mkt starkare jag blivit fysiskt. Själv tycker jag att det går för långsamt och tar ofta i för mycket men det har alltid varit allt eller inget för mig. Om jag gått 100m ena dagen kan jag ju inte gå 80m dagen efter.

Överlag mår jag lite bättre just nu. Tyvärr är det fortfarande svårt att boka in saker då mitt mående svänger så mycket. Har fortf dagligen dessa konstiga attacker då jag blir yr, kallsvettas, mår illa, hög puls, blir andfådd och helt orkeslös. Jag trodde det var biverkningar av metojectsprutan jag får varje vecka men har nu varit utan närmare en månad och har fortf kvar symtomen även om jag tycker att svettningarna blivit bättre. Igår började jag fundera på om detta kunde komma från nacken då jag har stora skador på kotorna där och knappt kan vrida på huvudet vissa dagar.

Jag och moster Eva hade planerat att åka till min lgh idag och packa samt rensa lite. Har varit in på luleåbostäder samt bytessidor på Facebook men det verkar tungt på lägenhetsfronten. Får väl skaffa ett tält när jag är utskrivningsklar. Det är verkligen så många motsträviga känslor som härjar i kroppen. Att se framemot någonting så mycket och längta sig halvt tokig efter något som man samtidigt är livrädd för att göra. Tyvärr är det så att det är väldigt stora risker för svåra komplikationer men om jag tänker på det så blir det inte bra alls.

Under närmare 3 år på sjukhus förändras man mycket. Jag väljer bort energitjuvar och har insett vilka som verkligen bryr sig på riktigt och inte hör av sig för att dom känner att dom borde. Det har blivit vardag att jag ligger här och det är säkert inte så roligt att hälsa på. Många ser mig som Linda som är sjuk och ligger på sjukhus och inte längre som Linda, en vän, en person, en släkting, någon man kanske tycker om för den jag är. Jag har insett att jag har rätt att känna och ge uttryck för mina känslor men det är folk inte van att jag gör. Jag är inte längre mer eller mindre lobotomerad pga starka mediciner så jag har mer kontakt med mina känslor, jag säger ifrån och mina känslor är lika mycket värda som andras. Eftersom jag befinner mig i en väldigt känslomässigt jobbig situation så lagras mkt inre stress och det tar mkt energi. Människor som tar energi i stället för ger finns det ingen plats för. Ingen behöver känna att dom måste hälsa på mig utan jag vill ha besök av dom som vill träffa LINDA. Jag är inte min sjukdom. Om människor slutar höra av sig för att du är den du är så var dom inte värda din vänskap!

/Linda