Plötsligt händer det!

Varje morgon har jag vaknat och tänkt att idag kanske är dagen då kirurgen kommer in och berättar att Göteborgs kirurgteam hört av sig och gett mig ett datum för operationen. Varje morgon har jag blivit lika besviken. Nu är det snart september och i november har jag legat här i 3 (!) Lååånga år men det är något min hjärna inte riktigt kan ta in och det är många delar som fallit bort och mycket jag inte kommer ihåg. Det beror delvis på att jag varit dödssjuk vissa perioder, gått igenom behandlingar som ger minnesförlust som biverkan och att hjärnan helt enkelt stänger av då det blir för mkt som en skyddsbärriär( kom ej på nåt bättre ord ) har nyss vaknat 🙂

MEN PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Läkarna går sin rond och min ansvariga kirurg Andreas berättar att jag ska få opereras i slutet av september! 🙂 Han hade inte det exakta datumet men antingen den 23e eller den 30e. Ska dit på måndagen och opereras onsdag. Ska tydligen inte genomgå någon jobbig förberedande behandling som jag skulle göra i Manchester. Har nyss fått reda på detta så är halvt manisk. Hade jag kunnat hade jag sprungit runt i korridoren och sjungit nån dålig schlager  jag kan inte tro att det är sant! Ska jag slippa denna ovälkomna heffaklump hängandes på sidan? som förstört mitt liv och hindrat mig i så mkt och gjort så att jag måste vara beroende av andra för att ens få på mig ett par byxor och fått tillbringa snart 3 år på sjukhus. Jag försöker föreställa mig hur det kommer att kännas och se ut utan bråcket men det är svårt. Jag faller säkert omkull då vikten fördelas jämt igen 🙂

Jag är sååå glad men kan inte hjälpa att jag samtidigt inte vågar glädjas helt. Jag är så van att någonting hinner hända på vägen. Har ju haft någon slags infektion som dom trodde berodde på stenen jag skrev om i förra inlägget så dom tog bort antibiotikan efter operationen som förövrigt gick bra men jag känner att det är något i kroppen som inte stämmer. Huden är betydligt sämre och det kan ju bero på mycket. Min älskade pappa skulle ha fyllt 69 år idag och jag får operationsdatum så jag väljer att se det som ett gott tecken. Han skulle ha blivit såå glad om han varit i livet.
Nu känns det helt plötsligt så verkligt. Ska jag verkligen få slippa vara halvsidigt gravid? Kommer det att lyckas? Överlever jag operationen? Får jag svåra komplikationer? Mkt smärta? Kommer dom att lyckas med alla svåra moment? Kommer mina tarmar fungera? Hur kommer mitt liv att bli efteråt? Jag har så många frågor i huvudet som jag inte kan få svar på och samtidigt som jag inte vill något hellre än att äntligen få opereras så är jag livrädd då jag vet hur komplicerad och riskfylld den är.

Nu gäller det att försöka leva så bra som möjligt så jag mår så bra som möjligt då det är dags. Äta varierat och mycket proteiner samt hålla in på socker och träna vidare. Sen är det bara att hoppas på att allt går vägen så att jag kan börja leva mitt liv igen utanför sjukhuset!

/Linda