I morgon är det tre veckor sedan dom tog provet och Covid 19 konstaterades. Jag kan ärligt säga att det beskedet verkligen skrämde mig från vettet, jag hade ren dödsångest och jag var så ensam och så utsatt. Jag visste ju att chansen för att få en väldigt svår variant var stor och min kropp har varit så utsatt under så lång tid så vi var nog många som inte trodde att jag skulle klara det. Det var fruktansvärt att ligga där i sängen med ett gäng läkare runt omkring mig som frågade hur jag ställde mig till intensivvård och respirator. Dom påtalade ofta hur skör jag var och att det kanske inte skulle sluta lyckligt och jag blev ju inte direkt lugnare av det. När man hamnar i en situation som denna vill man ju verkligen ha sina nära och kära hos sig men det gick ju inte. Jag låg på en sal med andra drabbade med dörren stängd, fick inte lämna salen och personalen såg ut som rymdmänniskor med dykarmask och man kunde inte se vem som fanns bakom masken. Jag bad varje dag att jag skulle överleva trots att jag så många gånger under dessa sista år önskat att jag skulle få lämna detta liv och alla plågor. Men då det höll på att bli verklighet ville jag inget hellre än att få leva och komma hem.
Jag kan fortfarande inte andas ut helt men jag tror att mitt kritiska skede var förra veckan då jag hade över 40 grader i feber, en vilopuls på 175 och orkade inte ens ta mig till toa. 3 dagar var jag riktigt dålig men efter det verkar det ha vänt. Nu vill dom helt plötsligt skriva ut mig men coronan var ju bara en parantes och jag har ju tyvärr kvar all annan skit som jag hade innan. Jag får upprepade infektioner främst i urinvägarna och det var tal om operation av dem b.l.a. Det är väldigt mycket som måste ordnas innan dom kan skicka hem mig. Det känns ju inte helt tryggt att åka hem i detta skick och behöver hjälp i hemmet och av hemsjukvården. Såret på buken efter min stora bråck och tarm operation i okt läker inte alls för att kroppen allmänt är i så dåligt skick. Kan inte få min reumatiska medicin pga Corona och andra infektioner och det är en väldigt lång väg för mig att kunna gå igen om jag nu någonsin kan det. Har fått börja med att sitta på sängkanten och såsmåning om gå korta sträckor i korridoren med hjälpmedel men varje gång jag kommit en bit har något hänt som gjort mig sängliggande igen.
Jag är väldigt glad över att jag lever och jag har förbrukat 5-6 liv nu då det varit riktigt illa. Bara sen i slutet på januari har jag knackat på dörren till den sk pärleporten två gånger men har av någon anledning inte blivit insläppt. Jag kanske har något kvar att uträtta här på jorden. 🙂
Men nu vill jag att allt annat ska lösa sig så att jag får komma hem till min nya lägenhet som jag inte ens har sett. Jag vill leva igen och jag vill verkligen att denna Covid 19 ska dö ut och inte skörda fler offer! Snälla! Var rädda om varandra och tänk på att inte utsätta andra för ev smitta! Nu önskar jag bara att jag ska fortsätta vara symtomfri och allra helst få något besked ifall jag fortfarande bär på viruset och om jag bildat antikroppar och hur länge man i så fall går säker.
Just nu ligger jag ensam på en 3 sal. Två skickades hem igår. Jag hoppas att det inte kommer in några nya smittade men det är inte så troligt. Jag är ofantligt trött. Men konstigt vore det annars. Kroppen behöver återhämtning. Det blir väldigt mycket ljudböcker för mkt annat orkar jag inte.
Trevlig helg och må Corona skiten hålla sig långt borta! Till alla anhöriga och till mina fina vänner som jag inte kan träffa. Ni betyder så mycket för mig och älskar er! ❤❤❤ snart ses vi!
/Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar