trasig

Jag är verkligen så trasig. Både fysiskt och psykiskt och det verkar aldrig få ett slut. Min kropp har liksom lagt av. Den protesterar av minsta ansträngning och jag får ont fast jag inte gör någonting. Allt blir bara en enda stor cirkel, allt går bara runt, inget får ett slut. Bara jag tar slut. 

Det är så oerhört sorgligt att känna att kroppen liksom sakta stänger ner och att man bryts ner bit för bit. Att man inte orkar psykiskt för att allt blir för mkt att bära. Att det man förut tyckt var roligt inte känns meningsfullt längre och att den minsta lilla sak blir till ett gigantiskt projekt. Depression.

Jag tror även att jag har drabbats av hjärntrötthet. Vet inte om det heter att man drabbas av det men hur som helst tror jag att jag har det. Hjärntrötthet utlöses av mental samt fysisk överansträgning. Har nästan alla symtom på det. Sömnsvårigheter, ljus och ljud känslighet, svårt koncentrera sig, irritation, gråtmildhet, svårt att tänka klart mm. HT kan även påverka balans, motorik och styrka i musklerna. Många av dessa symtom har man även vid depression så det är lite svårt att veta vad som är vad men det spelar iofs ingen större betydelse. Man mår som man mår helt enkelt.

Som svårt sjuk räknas man liksom inte. Människor omkring en blir säkert less på att det alltid är så mkt "sjukt' kring mig. Det kan ju inte vara så roligt att höra om div olika sjukdomar så fort man pratar med varandra. Men det är liksom svårt att undvika när just sjukdomar och div åkommor är en sån central del i mitt liv. Jag hade så gärna i stället kunnat berätta om något roligt som hänt. 

Man kan ju bara tro vad andra tänker om en. Det kanske är så att man är hårdast mot sig själv. Att jag själv ser ner på mig och sätter mig i facket: den sjuka. Hur som helst är det väldigt tråkigt att känna så. Man känner sig liksom mindre värd

Jag hade gjort vad som helst för att få må bra! Att kunna ta en promenad, att kunna gå på affären och handla, att kunna springa, hoppa  rida, jobba, bada, städa ja listan kan göras lång. Att vara fri att göra vad jag vill, sånt som friska människor ser som en självklarhet. 

Att slippa åka till akuten regelbundet med ambulans för att höften hoppar ur led, att ständigt ha ont, att bli stucken, gå runt med ett stort sår som aldrig läker som kräver omläggning, att behöva äta starka mediciner, att leva med stora rädslor hela tiden som att få kraftiga infektioner, blodförgiftning och att leva med leukemi och rädslan inför hur den ska arta sig. Just nu tassar jag runt här I lgh livrädd för att höften ska hoppa ur led igen. 

Hur orkar man liksom? Jag är onekligen väldigt hårt drabbad. Jag vill absolut inte att någon ska tycka synd om mig men det är så det är tyvärr. Ibland är det svårt att hitta något att se framemot. Ibland undrar jag verkligen varför jag kämpar. Varför hela livet känns som en enda kamp.

Glöm inte att ta vara på livet och på dom du håller kär. Man vet aldrig vad som händer och livet kan snabbt förändras. 

Glöm inte att tänka på dom i himlen som du saknar och älskar idag.

Glad alla helgons dag ❤️