psykisk ohälsa

Idag var jag till Sunderbyn och träffade min psykiatriker. Har mått mkt sämre psykiskt en tid. Idag fick jag en möjlig förklaring. Då jag haft så mkt fysiska motgångar och gått igenom så många livshotande sjukdomar, operationer mm så har mitt fokus varit på det och att liksom bara överleva. Nu då det är lugnare kring det, jag är hemma och inte inlagd och för tillfället är det inget akut som ska göras så kommer det psykiska mående ikapp. Då kommer känslor och tankar upp på allt som varit och fortfarande är och hjärnan börjar försöka bearbeta det. Det var alltså inget konstigt alls att jag upplever mig må så mkt sämre mentalt trots att det för tillfället är lugnare kring allt det fysiska.

Jag har även ptsd som man främst förknippar med flyktingar, krig, tortyr, sexuella övergrepp mm. Man kan även få det om gått igenom stora kroppsliga ingrepp, operationer, intensivvård osv. Läkaren tyckte inte alls det var konstigt att jag fått det. Han påtalade alla gånger jag verkligen varit dödssjuk och varit ytterst nära att inte klara mig. Han har varit upp till mig på intensiven och kommer ihåg bättre än jag hur sjuk jag varit. För mig är dessa år då jag varit som sjukast väldigt luddiga. 

Jag skulle få börja träffa någon terapeut som har kunskap kring krishantering och trauman. Hur det går med det i semestertider tror jag att jag redan vet. Har inga förhoppningar på att det ska ske snart trots att läkaren tycker att det är rätt viktigt att jag får göra det. Men jag hoppas på att få göra det för jag vill verkligen må bättre snart! Det är svårt att förklara depression för någon. Man är liksom inte bara lite ledsen och borde rycka upp sig. Det är en förlamande känsla och man vill och orkar ingenting. Ibland känns det lite bättre men man är genomgående låg. Allt man tidigare tyckt vara roligt är inte längre det. Man vill mest sova. 

Jag fick även en ny medicin som fhv ska hjälpa. Tyvärr tar det flera veckor innan den ger full effekt. Jag tycker läkarbesöket kändes bra och att det finns en plan. Han frågade om jag ville prova ECT igen men avböjde. Har inga minnen av tiden då jag provade det förra gången och det hjälpte inte heller.

Det kanske inte hör till vanligheterna att prata om att man inte mår bra psykiskt. Men för mig är detta inte konstigt någonstans och har inga problem med att prata om det. Fler borde prata kring psykisk ohälsa. Man har en kropp och ett inre med känslor och tankar och man måste ta hand om båda för att må bra. Man kan drabbas av både fysiska och psykiska sjukdomar och är absolut inget att skämmas över.

Lev och må!