Det är en skön känsla att veta att man verkligen gjort allt man kan för någon man bryr sig om. Men känslan av otillräcklighet, att bara kunna stå brevid och se på när någon lider är fruktansvärd. Hur gör man någons sista tid så bra som möjligt? jag har aldrig tidigare varit i den situationen så jag vet inte riktigt men jag tror man kommer långt med att vara hos personen och tala om att man älskar den. Att bara finnas där.
Mammas enda önskning är att få komma hem till sin hemmiljö och sina blommor. Det som är avgörande för det är om hon får behålla den näringen hon får eller om kroppen kastar upp den på en gång. Jag hoppas så att hon får se sitt lets dance hemma hos sig själv på fredag. Min moster samt morbror och en kusin med tjej kommer upp imorgon kväll. Någon av dom ska sova hos mor för hon vill ha någon hos sig då hon känner sig otrygg samt är så sjuk som hon är. Det blir nog så att jag bor med henne då dom åker hem, vi får turas om. Nattpatrullen kommer även att besöka henne flera gånger per natt.
Det går inte att beskriva hur fruktansvärt detta är. Man går runt i någon slags bubbla och allt känns bara så overkligt. Inför mamma är jag positiv och försöker inge något slags hopp men när jag kommer hem kommer allt över mig. Mamma är så stark och hon har kämpat ett helt år nu med denna förbannade sjukdom. Jag bara hoppas att hon inte ska behöva lida.
Nu ska jag förbi affären och köpa lite frukt mamma önskar sig och sen åka upp. All tid är värdefull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar