less

Nu har min nya kamrat herr cykel kommit. Fredrik har varit här och monterat ihop den så nu är det väl bara att börja cykla. Vaknade dock natten mot igår med en hand och handled tre gånger större än den andra och med ett vänsterknä som en fotboll. Som jag sagt förut- har aldrig haft sådant skov förut. Då jag får skov som detta så får jag alltid feber så antar att jag måste vänta tills febern lagt sig innan jag kan börja träna på riktigt. Planen är att jag ska läggas in igen på måndag för att följa upp saker som påbörjats ex maskinen jag har kopplad till såret. Får nog ringa redan i morgon angående handen så att det inte är något annat än en väldig inflammation och inte någon propp eller så.

Igår ringde en sköterska från Umeå och frågade om jag fortfarande är intresserad av att få en ny knäled!? på henne lät det som att jag bara struntat i att komma dit och fått kalla fötter eller nåt. Fick förklara detta med buksåret och vet inte om dom fått den informationen av läkarna i sunderbyn som jag varit på och sagt att dom måste ringa Umeå och berätta detta om buken och vad som hänt och varför jag ej kunde komma på den utsatta operationstiden. Det verkar inte fungera så bra detta med information sjukhus emellan....

Känner mig rätt less och maktlös just nu. Det har bara blivit en ond cirkel av allt och det går bara runt. Har nu haft buksåret i månader och det har väl krymt med hälften. Känns inte så roligt att det kanske kan ta månader till. Behöver min medicin. Blir bara sjukare och sjukare. Jag orkar inte hålla humöret uppe på samma sätt och allt känns jobbigt och som en never ending story.

Jag saknar hästarna. Jag saknar ridning och träning. Jag saknar att kunna gå på stan en eftermiddag och jag saknar mitt jobb med rutiner och det sociala. Jag är inne 24 timmar om dygnet och det tär på psyket en hel del. Jag har ont hela tiden och är beroende av andra för att få vardagen att fungera hyfsat.

Igår hade jag panik och kände mig helt slut. Ringde moster Anso som fick komma och handla, ta ut pengar, gå på apoteket och diska samt ta ut sopor. Så frustrerande att inte kunna göra nåt själv... dessutom hade apparaten tjutit hela natten och hade så ont i alla leder så kände bara för att lägga mig ner och ge upp. Såna dagar är det nog rätt normalt att ha men såna dagar är jobbiga. Dagar då man inte ser någon ljusning någonstans. Dagar man förtvivlat söker efter den där styrkan man har någonstans men som är väldigt svår att finna ibland. Jag är bara sååå less!

/L