Å så igen

På Ava igen...feber, ont och vätske inkapslingar i tarmen. Dom attackerar med pencellin och kanske måste dränera dom. Ser inte bra ut ang op i umeå...

Gulliga moster Eva har handlat åt mig, skjutsat mig, packat och tröstat. Du är guld värd! Kram!

Glömde skriva att jag nu är utförsäkrad... har fått 4000 kr av f-kassan. Har ingen aning om vad som händer nu... vem ska betala mina räkningar typ.

rädsla

Gudarna ska veta att det är svårt att vara positivt då man hela tiden golvas till marken igen då man kravlat sig upp en bit. Märker själv att jag blivit rädd för att hoppas, rädd för att bli sjuk hela tiden och på sista tiden har jag fått ren dödsångest. Tänk om jag inte skulle klara allt detta? Hur många gånger kan man överleva akut bukhinneinflammation, extremt dåliga värden, högt blodtryck, binjuresvikter, allvarliga och komplicerade inflammationer i tarmar och i övriga kropp? Hur mkt stryk har min kropp tagit av dessa sista hemska år och hur mkt är det möjligt att komma igen? Vet inte om jag skrivit det förut men hade i alla fall väldigt högt socker hela tiden jag låg inne så har jag otur har jag fått diabetes också. En diagnos till till handlingarna och nej jag är inte bitter...

Och när ska jag åka upp till sjukhus? lite feber eller mycket feber? lite smärta eller mycket smärta? Vad gör dom när jag i så fall kommer dit? det gamla vanliga med antibiotika i dropp och hoppas på att slippa ta till kniven. Sen ta de sedvanliga proverna och säkert konstatera att Crp (snabbsänka/infektionsvärde) har gått upp igen för det känner jag. Samma dag som jag åkte hem bytte dom ut den intravenösa antibiotikan mot tabletter och varje gång innan (4-5 gånger) har Crp stigit igen. Borde dom kanske inte behållit mig någon extra dag för att hålla koll på det? Men vad vet jag... är bara en dammig uska. Att även ligga på ett blodvärde på 89 låter inte heller så himla sunt.
Jag erkänner- allt känns ganska skrämmande och allt detta har gjort mig rädd. Jag känner mig så långt ifrån stark och vet inte hur länge jag kommer att klara allt. Det tär så fruktansvärt mycket på både kropp och själ.

Igår var fina Camilla, Pernilla och Älvan här. Pernilla och älvan servade med mat och dryck och Camilla gjorde världens ryck i min lägenhet. Hon får runt som en tornado och det blev så fint! Jag är så tacksam för mina fina vänner! Tack för att ni finns kvar trots alla vindar som blåser.

Nu ska jag boosta själen med lite Bagge :)

Förvirrad

Idag fick jag äntligen komma hem från sjukhuset och är inte ett dugg klokare. Under dessa 9 dagar har jag träffat ungefär lika många läkare och dom har alla haft olika teorier på vad jag har/haft?
Jag sökte i alla fall akut förra veckan då jag under natten haft ont i magen samt feber och kände att pulsen var oroväckande hög. Blev inlagd på Ava och hade en snabbsänka på 698! Det gjordes en DT över buken och första budet av röntgenläkaren var att tarmarna snott ihop sig och var väldigt inflammerade samt att jag ev hade en varböld på tarmen. Helt plötsligt skulle jag opereras och gjordes i ordning för det och nedrullad till op. Men då kirurgerna började prata med varandra och titta på magen så ångrade dom sig helt plötsligt då buken redan innan är rätt sargad sen stomioperationen i nov. Har fortfarande ett hål i magen och mkt ärrvävnad så dom visste inte riktigt hur dom skulle gå in och snitta och det var tydligen det sista man ville göra och det förstår jag. Hade dom varit tvungen att operera hade det antagligen gjort att knäoperationen skjutits upp x antal månader till.

Blev i stället upprullad till intensiven då dom ville ha extra koll på allt och dom tog prover varannan timme som skulle uppvisa om tarmarna fick nog med syre. Antibiotika sattes in intravenöst och man hoppades helt enkelt på att slippa gå in och snitta. Verkar ha klarat mig denna gång för är inte opererad vad jag vet...snabbsänkan har nu sjunkit till 80 men har fortfarande inte fått någon riktig förklaring på vad allt rörde sig om förutom rejäl inflammation i tarmen och ev tarmvred men det ska tydligen ordnat upp sig själv... ja ni hör...förstår typ ingenting. Ska göra en koloskopi inom någon vecka och det är ju inte en dag för sent...Har då haft och har så sjukt ont så vet inte riktigt hur det ska gå här hemma.

Av alla dessa läkare har alla utom en bestämt hävdat att jag absolut inte kan göra någon knäledsoperation den 10/9 då jag fått tid i Umeå. Ingen vill gå in i ett knä om man har infektion men dom vet för fasen inte ens om jag hade någon infektion. Jag äter då antibiotika men den kuren hinner jag ju avsluta. Nu har jag själv beslutat att åka ner till Umeå och så får dom väl skicka hem mig om dom tycker att jag inte är i skick till operation. Självklart åker jag inte ner om jag på något sätt känner mig sjuk (are än vanligt) men mår jag ok får dom ta beslutet där och där tar dom ju även prover osv. Förstår självklart att man inte opererar en led vid infektion men känner att jag inte orkar ta det beslutet så får försöka lita på läkarna där nere även om jag vid detta laget har förbannat svårt att lita på sjukvården!

Hade då en glad liten pälsboll här hemma som nog saknat matte lite :) han förföljer mig överallt och är super go. Maria har varit gullig och handlat åt mig och bara nyttiga saker för jag ska i alla fall göra allt för att stärka kroppen för att öka förutsättningarna till op. Det känns skönt att vara hemma men samtidigt lite otryggt då jag fortfarande har så ont och inte vet vad jag drabbats av.

/L

Bild

På väg mot Oscars galan. Fin och oppsnofsad över tänderna!

Från sjukhuset

Ligger på en intensivvårds avdelning. Slangar överallt och fyra kanyler som tydligen alla gör nåt nytta. Det tas prover varannan timme för dom ska se så tarmarna får blodtillförsel. Jag var tvättad och redo för akut operation men eftersom min buk redan är öppnad nyligen vill dom helt enkelt inte gå in. Fom visste inte ens hur dom skulle sätta snittet och en titthåls op var inte aktuellt då tarmar tar upp en hel del av magen. Därför prövar dom en annan teknik först under bevakning. 

Nu är jag på Ava igen med en mix av smärtstillande och pencellin. Kan inte ens vända mig i sängen och än mindre sitta stå el gå. Än så länge verkar operationen uppskjuten då tarmarna får blod men grymt inflammerade. Har mer ont nu och infektion s värdena högre. Har så dålig syresättning så får syrgas. Har även haft högt blodsocker sen jag kom? Konstigt.

Vill bara hem men antar man måste kunna sitta och äta först..
Känner mig ensam och rädd för att detta ska äventyrara knäleds op :(

/Ö

Idag ringde jag ortopeden i Umeå för att fråga vad dom tror om min kommande operation. Hade förberett mig på att den antagligen skulle bli uppskjuten p.g.a bristen på sköterskor men  blev glatt överraskad då jag är inplanerad under någon av veckorna 37-39 :) tänk... jag kanske har ett rakt ben och en fungerande knäled om typ en månad! Tjoooohooooooooo! Bara hoppas på att remicade ger så pass bra effekt så att jag kan träna lite innan operationen.

Förövrigt har jag och moster Anso varit på ranten idag. Tog bilen och rullisen och åkte till dollarstore och inhandlade bra att ha saker. Det har tagit emot att sitta i rullstolen men nu tycker jag att det är himla skönt. Kan inte fatta att jag inte använt den mer och i stället haltat runt och haft skitont. Inhandlade färg så har målat ljusstakar och en pall i kväll. Lär ha j-ligt ont i morgon efter dagens bravader så det blir nog en vilodag. Tror att hemtjänsten kommer och städar i morgon.

/L

benfest

Om man ska vara realistisk och ändå en aning optimistisk så kanske mina tre planerade operationer är gjorda om ungefär ett år. Ett år känns som en eeeeevighet men tiden går faktiskt ganska fort. Om jag har lite flyt kanske den första (ny knäled) bli av sept/okt. Sen behövs nog minst tre-fyra månader till att träna upp ben och kondition till den stora bukoperationen ( om inte ännu längre) och då är vi inne i feb/mars. Om den operationen fortlöper utan komplikationer kanske jag kan byta den andra knäleden nästa sommar men som alltid vid semestertider och rötmånader får jag nog vänta tills nästa höst med den. Ett år...det kan jag stå ut med men snälla iiiiiinte längre än så.

 Som tur är kommer min livskvalite öka redan efter den första operationen och jag kommer redan då förhoppningsvis kunna ta kortare promenader och kanske rida lite. I alla fall åka lite häst :) Jag har ju hela tiden pratat om mitt trasiga ben (som jag bröt) och den operationen men med röntgenplåtar i handen så är mitt högra knä minst lika trasigt som mitt vänstra. Kommer antagligen känna mer smärta därifrån sen när det vänstra är åtgärdat och enligt ortopeden tar det ca ett år innan man kan utvärdera och bedöma det slutgiltiga resultatet. Nackdelen av att behöva byta knäleder i så relativt "ung" ålder är att det inte håller livet ut. Men se det tänker jag då inte tänka på nu!

Förstå jag kommer nog bli helt kollrig i huvudet allt eftersom min kropp lagas :) Har så mkt jag måste göra som jag inte har kunnat göra på så länge. Tänk! bara ta på sig sköna skor och sätta på bra musik och PROMENERA. Bara en sån sak! Bara få sitta på en hästrygg eller varför inte ta en tango? Gå på stan, gå ut och lufta dom lurviga, shoppa, leva, busa med bästpojkarna, träna mm mm. Listan kan göras lååång. Något jag def tänker göra då dessa operationer är gjorda är att ha en benfest. Ska servera kall champagne, cider, öl, tilltugg och fixa en stooor tårta i form av ett ben. På den festen tänker jag inte vara nykter men tänkte i alla fall se till att inte bryta det andra benet. Alla är välkomna!

Planer ska man ha!

Hemma

Åter hemma i min soffa och måste erkänna att det känns rätt ok. Kisse blev då glad av att se mig eller så var det maten i skålen han blev glad över. Bror har varit hit och kollat till honom i vanlig ordning. Tack Sia och bror!

Åkte in på akuten i lördags då pulsen var så himla hög och blev helt slut av att ta några steg bara. Allt var precis som vanligt med dåliga värden och bla bla bla. Har blivit ordentligt genomgången även om alla provsvar inte kommit ännu. Den höga pulsen förklarade läkaren med att den antagligen kom ifrån att jag hela tiden har så fruktansvärt ont samt är superstressad invärtes då jag måste gå och vänta på operationer från alla håll. Hur det nu än ska gå till så måste jag verkligen försöka att cykla några minuter per dag i alla fall. Det bästa med allt är att jag ska få remicade nästa tisdag! :) HURRA! Efter ett halvårs tjatande så vann jag den striden. Nu vet jag att effekten inte alls behöver bli så bra som den en gång var men som Anna sa: vilken effekt du än får så är det till det bättre! Och så är det! I morgon ska jag ringa till Umeå även om det bär emot nåt enormt. Rädd att jag kommer att få ett svar jag inte vill ha. Vet att det är kris där nere på sköterskor så jag misstänker att min operation i bästa fall blir i september...men å andra sidan hinner jag träna upp lite muskler inför den då.

Nu ska jag packa upp mig och sen bara ta det lugnt. Man är mer trött då man kommer hem från sjukhus än när man kommer dit. Lite lustigt att bli utskriven då värdena var sämre nu än när jag kom men då dom inte hade plats på reuma och Ava bara är en tillfällig vårdavdelning så valde jag att åka hem. Jag menar det finns ju ingen risk att jag inte hittar dit om jag måste återvända.

/L

En söndag

Ligger på Ava just nu som är en akutvårdsavd och tempot är högt och personalen springer som skållade råttor. Salarna är mixade och det känns väl sådär. Hoppas i alla fall på att förflyttas till reuma i morgon. Vill inte höra ordet infektion utan ordet remicade! :) i natt har jag någon slags hjärtövervakare och det kan bli en aning intressant att försöka sova utan att bli strypt. Nåja. ..vi märker i morgon.

Sov gott!

Dikt

Jag knäböjer vid din grav
Fast jag vet att du redan gett dig av.
Du är sommaren, du är solen och du är vinden. Du är den kärleksfulla smekningen mot kinden.

Jag hör att du pratar till mig
Du säger du måste resa dig
Du måste börja leva nu
För kan inte jag så måste du.

Du säger: det var jag som gav dig livet men ta aldrig det för givet. Livet kan slås omkull på ett ögonblick och det är då man minns det goda man gav och fick. Det är då man ser kärlek äkta ren och sann. Vilka som fanns kvar och vilka som försvann.

Jag finns hos dig i varje andetag. Känner du en smekning så är det jag. Känner du min lukt så finns jag där, jag går brevid dig var du än är.

Bär ditt huvud högt så som jag lärde dig. Du kommer klara av allt utan mig! Jag kommer att leda dig rätt om du behöver mitt stöd men från nu ska du leva med passion och med glöd

Som stolt mor till tre barn är jag alltid nära. Jag vill se er må bra finaste kära. Vi kommer aldrig skiljas. Jag finns här för er. När stjärnan lyser som starkast är det mig ni ser!

kropp och själ

Det är konstigt att det ännu år 2014 är sånt hysch hysch kring detta med psykiatrin och dom sjukdomar vem som helst faktiskt kan drabbas av. Om du under väldigt lång tid fått gå igenom svåra kriser-kroppsliga som själsliga så är det mer konstigt om du INTE tillslut får en reaktion på något sätt. Kropp och själ hör ihop men det är enklare att fixa ett ben och det ser du ju även på personen som säkert haltar medans det inte är lika lätt att veta att personen du sitter framför är djupt nedstämd och kanske har planer på att avsluta sitt liv. Vet ni hur många som tagit sitt liv inne på avdelningen!? Jag har inte haft så mkt att göra med avd 32 som är den psykiatriska avd i Sunderbyn tack och lov. Ni som har varit in där vet hur oerhört sparsmakat, trist, avskalat och gamla lokalerna är. Jag kan inte förstå hur någon ska bli bättre där inne. Det får inte finnas något som sitter löst ex tavlor osv och när man ska duscha får man be om en duschslang och det finns inget lås på toan. När man kommer in akut löses problemet med piller och har du tur får du träffa en läkare dagen efter eller samma dag.

I min situation finns inga piller som kan göra nåt underverk. Jag har det helt enkelt väldigt tufft just nu men det är det som är problemet. Jag skulle behöva någon att ventilera till-  någon utomstående som kan detta med sorg, kris och smärta. Någon som kunde inge lite hopp och få mig att orka vidare. Som det är nu har jag inget liv. Orkar knappt ta mig mellan vardagsrum och kök. Har så ont så vill bara grina och känner mig otroligt nere. Gjorde en test i förrgår med min kp som visade på allvarlig depression. Vid depression finns varken ork eller lust att göra nåt.

Jag hoppas på att det händer lite mer i veckan och att jag i alla fall får klarhet till om jag kan börja med remicade eller inte. Måste även kontakta Umeå. Dom lär ju inte operera då det är rötmånad direkt.

Kanske dröjer mellan inläggen nu. Har ingen riktig inspiration och inget egentligen att skriva om.

Kram!

hit och dit

Har egentligen inte så mkt att blogga om. Måste bara få skriva vad min vän Anna tagit tag idag. Hon har mailat till bror via facebook och sen ringt till pappa för att han ska förstå att jag behöver mer hjälp även om jag inte säger det. Efter Annas samtal var pappa här på tio minuter och han hjälpte mig att ringa til kp Alf och skynda på det hela lite med läkare osv. Nu vet jag ju att det inte finns någon mirakeltablett som kan sudda ut dessa sista år eller påsskynda dom i Umeå men Alf skulle be hans läkarkollergot att ringa umeå så kanske det kan påskynda lite i alla fall. I morgon ska visst pappa dra med mig ut så får se hur det blir med den saken. Jag har i varje fall världens finaste människor omkring mig och jag förstår att ni blit oroliga men det är ingen fara.Bara less på att aldrig få hjälp och att alltid falla mellan stolarna. Jag kan inte få hjälp på avd  32 för där är det fullbelagt och möjligtvis om du gjort dig själv mkt illa kan du få en plats. Beroendeenheten är helt fullbelagt och eftersom jag inte ska gå igenom någon avgiftning är inte det aktuellt.... suck. vad göt man? inte det minsta konstigt att folk självmedicinerar :(

tungt

Tänk om man helt enkelt kunde tacka för sig och gå ut ur sitt eget liv ett tag. Då skulle jag göra det. Jag vill självklart inte byta bort dom människor som finns omkring mig men jag skulle mer än gärna ha en låååååång paus ifrån mitt eget liv.
Det är så roligt då människor hälsar på eller att jag hälsar på dem men det är bara ca 2 timmar och sen finns det 22 timmar till som jag ska slå ihjäl och försöka få att gå. Tiden går så ohyggligt långsamt och har börjat må mkt sämre psykiskt. Jag håller på att bli knäpp av all denna väntan och veta att jag har tre så pass stora operationer framför mig. Jag har depression och medicinerar mot det men just nu verkar det inte alls hjälpa. Sökte hjälp inom psykiatrin men blev omflyttad mitt i natten till medicinavdelningen och sen så följdes inte det andra upp. Psykiatrin är helt enkelt värdelös och man blir helt chockad vilken hjälp man får- eller inte får. Det kom in en läkare och pratade innan jag hade förflyttats och hon förhörde mig grundligt och skulle återkomma då hon överlagt med sin överläkare om ev medicinbyte osv. Hon återkom aldrig utan blev hänvisad till vårdcentralen...Jag är i akut behov av att få träffa någon och prata med om allt som har hänt och alla jobbiga bitar som är kvar. Vad ska jag leva på? ska jag ut i arbetslivet i detta skick? när får jag operera? Depressionen gör också så att jag inte orkar eller vill något. Känns tungt som attan nu :(

Idag har jag och min kp inom psykiatrin haft möte här så han skulle lyfta upp en del till läkaren. Har ingen som helst tilltro till att det ska hända nåt i första taget.
I morgon ska jag till kronan och till en kvinna som är homeopat. Inget kan skada. Kan ju ej bli värre.

ursäkta pessimistisk dag.

Rymmning

Man kan nästan säga att jag rymde från sjukan idag. Orkade inte invänta deras blododlingar utan sa att dom får höra av sig om och hur jag ska äta pencellin. Blev fem dagar med kåvepenin mot..tja...den biten var inte så säker.

Åkte hem till kisse. Var tvungen på apoteket och då jag lika var ute och körde tänkte jag våldgästa mina favorit killar och s och f men dom var på ranten. Åkte och plockade upp mormor och vi åkte till ny huset och kollade in det. Kommer bli jättebra! Fredrik och Sofia kom också dit så vi bestämde att åka och äta på jv:s med barnen och mormor. Kid tyckte det var jättekul att mata fåglarna men hans far uppskattade inte det lika mkt :)

Upptäckt en ren häst och country kanal jag har. Lycka. Så börjar jag gnägga så vet ni.

Go natt!