rädsla

Gudarna ska veta att det är svårt att vara positivt då man hela tiden golvas till marken igen då man kravlat sig upp en bit. Märker själv att jag blivit rädd för att hoppas, rädd för att bli sjuk hela tiden och på sista tiden har jag fått ren dödsångest. Tänk om jag inte skulle klara allt detta? Hur många gånger kan man överleva akut bukhinneinflammation, extremt dåliga värden, högt blodtryck, binjuresvikter, allvarliga och komplicerade inflammationer i tarmar och i övriga kropp? Hur mkt stryk har min kropp tagit av dessa sista hemska år och hur mkt är det möjligt att komma igen? Vet inte om jag skrivit det förut men hade i alla fall väldigt högt socker hela tiden jag låg inne så har jag otur har jag fått diabetes också. En diagnos till till handlingarna och nej jag är inte bitter...

Och när ska jag åka upp till sjukhus? lite feber eller mycket feber? lite smärta eller mycket smärta? Vad gör dom när jag i så fall kommer dit? det gamla vanliga med antibiotika i dropp och hoppas på att slippa ta till kniven. Sen ta de sedvanliga proverna och säkert konstatera att Crp (snabbsänka/infektionsvärde) har gått upp igen för det känner jag. Samma dag som jag åkte hem bytte dom ut den intravenösa antibiotikan mot tabletter och varje gång innan (4-5 gånger) har Crp stigit igen. Borde dom kanske inte behållit mig någon extra dag för att hålla koll på det? Men vad vet jag... är bara en dammig uska. Att även ligga på ett blodvärde på 89 låter inte heller så himla sunt.
Jag erkänner- allt känns ganska skrämmande och allt detta har gjort mig rädd. Jag känner mig så långt ifrån stark och vet inte hur länge jag kommer att klara allt. Det tär så fruktansvärt mycket på både kropp och själ.

Igår var fina Camilla, Pernilla och Älvan här. Pernilla och älvan servade med mat och dryck och Camilla gjorde världens ryck i min lägenhet. Hon får runt som en tornado och det blev så fint! Jag är så tacksam för mina fina vänner! Tack för att ni finns kvar trots alla vindar som blåser.

Nu ska jag boosta själen med lite Bagge :)