mardrömsnatt

Tror jag haft den värsta natten i mitt liv. Tog min tredje stelara spruta igår samt 40 mg cortison och har aldrig mått så dåligt. Jag kunde inte ens vända mig i sängen och att komma upp var helt otänkbart. Värken går inte att beskriva så jag låg där som ett barn grinandes och undrade hur i helvete jag skulle ta mig upp på toaletten. Proppade i mig voltaren, gababetin (eller hur det nu stavas) och panodil men inget hjälpte. Det återstod bara en sak-oxycontin. Det var liksom det eller att det skett en olycka i sängen att välja mellan. Det är bara att inse att jag inte klarar mig utan morfin just nu. När t.o.m överläkaren inom missbruksenheten hade full förståelse att jag måste äta en lägre dos morfin nu tills jag kommer till Uppsala och får annan hjälp. Efter 20 min kunde jag med stora svårigheter komma mig upp i rullstolen och kan bara säga att det var en befrielse. Att kunna gå på toaletten var liksom en lycka som inte går att beskriva och som man tar som en självklarhet. Det är inget man tänker på förrän man inte kan ta sig dit.

 Ringde till reumatologen i Uppsala och förklarade situationen att jag just varit inlagd på missbruksenheten men att jag inte klarar mig utan morfin just nu. Hon jag pratade med var så förstående och sa att det inte var ovanligt alls att personer kommer dit med samma dilemma men att dom hjälper mig där och att jag skulle få träffa smärtenheten för hjälp med annan fungerande smärtlindring och hjälp med att trappa ut det sista av morfinet. Hon förstod att jag i mitt läge måste ta morfin preparat nu och hon lugnade verkligen ner mig. Känns ju inte allt för roligt att kämpat förgäves och mått skit och måsta återgå till skiten (ursäkta) igen. Men det finns inte bättre hjälp när man verkligen behöver det och jag kan säga att mitt liv gick från 5 till 0 utan och har inte varit kapabel att göra någonting. Värken som jag nu verkligen fått känna av önskar jag ingen. Nu kommer det ju inte bli lika jobbigt eftersom jag äter minsta möjliga dos men just nu har jag inget val. Skulle inte ta mig till Uppsala utan då jag inte ens tar mig ur sängen. Trodde jag skulle behöva ringa ambulans då jag hade 39,5 i feber och inte tog mig någonstans. Så fort jag rörde mig var det som om någon vred om knivar i alla leder. Jag har bestämt att inte bli inlagd här i stan innan Uppsala.

Så nu är planen att äta en så pass liten dos så att jag ändå kommer upp på morgonen, kan ta mina mediciner och insulin och få i mig nåt att äta. Räknar dagarna tills den 21a och ser verkligen fram emot att få komma till ett annat sjukhus med gott rykte och jag hoppas att dom där kan se lite mer till helheten. Jag får försöka bortse från mitt misslyckande då jag i nuläget inte har något annat val. Bara se framemot resan och hoppas att det ger något. Min kära moster Åsa möter upp mig där. Hon kör ända från Halmstad och det är ju helt toppen. Hon har bokat hotell och stannar med mig där nåt dygn. Det känns jättebra då jag själv är rätt utbränd i huvudet och hon har talets gåva :)

Nu ska jag njuta av en magnum vit som min andra gulliga moster inhandlat.

God kväll!