Hemma utan kisse och har helt plötsligt ingen tv...tredje gången det tjorvar. Ringde support igår men deras beskrivningar förstår jag noll utav och kan heller inte kravla runt golvet för att se vilka knappar som lyser för då får jag bosätta mig där. Det kostar 500 kr för att få en supportkille hit. Måste be någon komma hit och ringa för att vara utan tv då man mer eller mindre är strandsatt mellan dessa väggar känns väl sådär.
Igår då jag skulle ta färdtjänst till apoteket gällde mitt kort helt plötsligt inte så fick vackert betala vanlig taxa. Med denna månads räkningar var det en utgift som def inte var välkommen. Försökte ringa färdtjänst då jag kom hem men såklart hade dom ingen telefontid. Får ställa klockan i morgon och ringa.
Känns som om jag mest väntar på den 21a. Har faktiskt lite resfeber. Har aldrig flygit med rullstol och lite orolig för alla kontroller och bagaget och hur jag ska ta mig in i planet osv. Nåja...det finns väl människor där som hjälper till med sånt och sen har jag ju kvar truten som tur är.
Ser i alla fall väldigt mycket fram emot att få åka dit och hoppas att något i alla fall händer i positiv riktning. Bara rädd att jag förväntar mig för mycket så jag blir besviken. Kanske blir lite tjatigt men ja...det går inte att beskriva så fruktansvärt ont jag har utan oxycontinet. När man inte längre har det så inser man hur jävla (ursäkta) mycket värk man har och hur fruktansvärt orörlig jag är. Smärtkliniken ville inte sätta in något utan överlämnade det till Uppsala och det låter ju vettigt men det kommer att bli extremt långa dagar.
Luleå kalaset i helgen. Hoppas att vädret blir bättre för alla er som ska gå. Trevlig helg!
Jag måste bara skriva ett par ord till dig.
SvaraRaderaJag satt och skummade igenom nätet efter svar på lite livsfrågor och hittade din blogg.
Allt jag vill säga är You Go Girl! Du är verkligen helt otrolig på alla underbara sätt!
Vilken styrka du har! Och tro mig du hjälper andra genom att dela med dig! Fortsätt skriv och rensa själen. Jag önskar jag hade en bit av din STYRKA.
Jag är nämligen inte alls fysiskt sjuk (på det sättet) har väl alltid mått lite dåligt i hjärtat men vem gör inte det.
Trots att jag har bra förutsättningar har jag förstört så mycket av mitt liv med hjälp av olika morfin preparat. Jag har gjort allt för att bedöva mina känslor och min ångest dem senaste fem åren. Och nu sitter jag här och verkligen skäms, hur i helvete kan jag ens må dåligt över mitt liv när jag har hälsan att må bra?
En vacker dag kanske jag klarar av att stå på egna ben och mp bra utan dessa rävgifts piller som förvandlat mig till en människa som jag inte alls känner.
Jag ska följa din resa och ger dig all kärlek och beröm ! Tusen kramar till dig
/ My