Fick i fredags veta att Linköping inte fått någon remiss av min kirurg på sus. Blev väldigt ledsen och förbannad då det nu gått över en månad sen han sa att han skulle skicka den. Självklart fanns inga tider då kirurgen kunde ringa upp så jag kan knappt hålla mig i skinnet fram tills i morgon. Jag vill ha en väldigt bra förklaring till varför remissen ej skickats! Denna besvikelse i kombination med den ständiga värken gjorde att jag deppade ihop totalt. Att hela tiden få smäll på smäll gör att man bara vill ge upp och säga upp sig från sitt liv.
Min fina vän Pernilla hade sett på mig då vi stötte ihop på vc att jag inte mådde bra. Hon kom över på kvällen och vi pratade och hon lagade god lchf middag till oss. När jag mår sådär dåligt är jag ju van att själv medicinera men har ej tillgång till det och närvaron av en vän var långt mkt bättre. Det är så himla trevligt att se sina vänner och det sker alldeles för sällan. Jag och P är bra på att höras och ses men vart tog alla dessa tjejkvällar vägen? Är vänner inte betydelsefulla då man har familj/sambo osv? Ska det vara så svårt att enas om en kväll då man går ut och äter? Man kanske måste prioritera om. Vänskap är också en relation som måste vårdas för annars dör den. Man ska aldrig ta någon förgiven.
Snaart måndag! Se upp kirurgen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar