Min historia i korthet

Eftersom det tillkommer nya läsare tänkte jag bara dra i korthet om vad som orsakat att jag nu ligger här på sjukhuset och så gjort i nio månader. Tänkte berätta lite om vad jag gått igenom de sista fem åren som bara varit fyllda av sorg och smärta. Detta har inte bara drabbat mig utan även min släkt och vänner. Skriver detta för att dela med mig och kanske hjälpa någon annan i liknande situation och som en ventil för mig själv.

2008 bröt jag benet på två ställen. Detta ville aldrig läka och jag fick göra om operationen tre gånger. Man fick transplantera ben från höften som skulle stimulera den egna benläkningen och efter 17 månader ansågs det vara läkt. Under denna tid fick jag morfin utskrivet som jag blev beroende av. Men dosen var hela tiden tvungen att höjas och var tillslut uppe i gigantiska doser och det var inga problem att få nya utskrivet. Tillslut blev jag sjuk om jag inte fick i mig opiater för nu skulle ju kroppen bara har det för att jag ens skulle ta mig upp ur sängen.

Missbrukade Tramadol i många år och insåg att jag var tvungen att få hjälp. Lade in mig på missbruksenheten och genomgick en förjäklig avgiftning. Ingen läkare har någonsin berättat vilket enormt rävgift Tramadol är...

2012 hände det som bara inte fick hända. Mamma fick diagnosen lungcancer i sista stadiet. Jag var med henne då hon fick beskedet och det är det värsta jag varit med om. Jag kollade såklart på nätet och prognosen är att inte ens 5,% klarar sig. Jag bröt helt ihop men ordnade en scecond opinion från Umeå och följde med mamma på alla behandlingar och var med henne stor del av tiden.

Mitt morfin missbruk gick upp och ner. Var sjukskriven då benet jag bröt snart inte gick att stödja på och fick en kraftig felställning och hade ont såklart. Morfinet tog bort både smärtan och lugnade mig inombords. Planen var behandlingshem men ville såklart inte åka ifrån mamma. Skärpte till mig så att jag kunde finnas där för mamma och jag var med henne ända till slutet. Dom sista två dygnen hade hon hela sin älskade familj hos henne 💗 hon fick dö omgiven av kärlek.

6dagar senare åkte jag till Älvsbyn på behandlings hem. Totalt värdelöst och gav mig inte ett dugg. Jag hade sorg och blev allt sämre i benet och i min reumatism. En natt vaknade jag med feber och magont. Blev ambulans till Sunderby sjukhus. Hade fått akut divertikulit (tarmfickor) som blivit inflammerade och spruckit så hade var i buken. Jag hade hög feber och var väldigt dålig men vägrade opereras och få stomi. Efter några timmar fick jag välja mellan stomi eller lämna in och då hade jag inget val. Så dec 2013 fick jag stomi som bara skulle vara tillfälligt.

Det tog inte många dagar innan hela op snittet gick upp. Dom ville inte sy igen med tanke på infektions risk så det skulle läka inifrån. Vet inte hur många månader hemsjukvården fick komma dagligen för omläggning och såret vägrade läka. Hann med en sväng till Umeå där dom hyvlade hud från benet och satte över hålet men har än idag ett stort hål i magen. Har fått dom flesta komplikationerna man kan få. Har fått ett enormt bråck under stomin som är fotbollsstort och väger runt fem kilo. Kan inte har några kläder och det är hemskt att behöva bära på. Planen var att åka ner till Linköping för att lägga ner stomin och laga bråcket samt snygga till det hela. Men...

Jag började få infektioner, blodförgiftning, abcesser, fistlar, fistelgångar och usla infektionsvärden. Tillbringat nio månader nu på sjukhus. Före dessa månader har jag även då tillbringat många långa månader här på Sus. Jag kan inte få någon Reuma medicin då jag har infektion så jag har aldrig varit så dålig i min sjukdom som nu. Har hela tjocktarmen i bråcket och får mer och mer problem med matstrupen och sväljer fel och sväljreflexen fungerar dåligt. Kan fortfarande inte gå för har många kotor i ryggen som är trasiga och den sista nedersta kotan är uppluckrad av infektionen i ryggen.

Då jag åkte in i nov var det just för att jag hade så ont i ryggen. Trodde det var ryggskott men visade sig vara en infektion och en abcess som tryckte på nerverna. Det gjorde så fruktansvärt ont! Har fortfarande mkt besvär med nerv påverkan främst i fötterna. Har ingen känsel i stora delar av fotsulor och tår.

Det som skulle bli en operation och ta bort bråck och lägga ner stomin verkar nu i stället bli en operation där man måste avlägsna ändtarmen. Tydligen är det hål där och bakterier tar sig ut och ger mig blodförgiftning och allvarliga infektioner. Som ni redan vet väntar jag på svar från Manchester. Mitt i detta avlider min pappa som hittades död för ca två veckor sedan. Det känns otroligt sorgligt att bli föräldralös vid så tidig ålder och jag behövde honom nu. Även om vår relation gått upp och ner så var det min pappa och på sista tiden var han ofta och hälsade på här.

Utöver allt hälsotrassel med smärtsamma undersökningar, allergiska reaktioner och jobbiga behandlingar rullar livet på där ute och jag lever ett liv på sjukhus och väntar på en operation i Manchester. Detta är en operation jag inte vill göra och där riskerna är stora där man inte ens vet om man vaknar upp igen. Detta är tyvärr inget jag kommit på själv utan operationen är riskfylld och inget dom ens vill göra här. Jag är livrädd för att åka men samtidigt vill jag ju dit och påbörja det som måste påbörjas.

Jag försöker ta en dag i taget. Nästa vecka kommer bli otroligt jobbig med begravningen av pappa. Jag ska med moster Evas stöd sova i lgh natten mot torsdag då begravningen är rätt tidigt.
När begravningen varit kanske jag hittar styrkan och åter koncentrera mig på alla jobbiga op som är på gång. Planen är op av ändtarmen och efter läkning om jag är infektionsfri få Reuma medicin samt operation av bråcket som är det jag bara längtar efter! 💖

Jag hoppas att dom tar emot mig i Manchester och att jag snart får besked om vad som händer. Man börjar bli lite konstigt efter nio månader. Det har hänt så många tråkigheter nu i vår släkt i flera år som jag av hänsyn till berörda inte skriver om. Jag bara hoppas att det snart vänder för oss alla 💗 Kram på er!

Inte drukna

Försöker så gott det går att hålla näsan ovanför vattenytan men hela huvudet hotar med att explodera. Tankarna flyger runt och i ena stunden är dom i Manchester och i andra stunden är dom hos pappa och ledsenklumpen finns där i magen dag som natt. Jag måste härifrån nu. Något måste hända. Det är inte humant att låta någon vara på sjukhus i månader för att inga beslut kan tas.

Jag blir bara sämre i min sjukdom. Varenda led protesterar, t.o.m käklederna. Eftersom händerna är så angripna har jag bitit upp saker men det går inte​ längre. Jag vaknar av att jag rör mig för att det gör så ont. Jag behöver min medicin!

Tydligen ska jag göra en mindre operation på torsdag. Dom ska sätta in någon slags knapp under huden vid nyckelbenet. Man får sen dropp, antibiotika och prover tas den via den. Man kan ha den flera år om det ej blir infektion i den. Då den inte används så är den bara där vilandes. Har inte så stor koll men tror man får lite narkos innan. Denna knapp får man om man som jag är väldigt svårstucken och nålarna bara ramlar ut eller blir infekterade. Dom har varit emot detta då dom ej velat sticka i min hud men nu har dom inget annat val än att försöka då dom sju cvk:erna blivit infekterade eller bara lossnat.

Haft lite besök av Magnus och Sofia samt av Maria. Eva kollega skulle kikat upp igår men hade en mkt dålig dag med feber och ont. Måste säga att jag uppskattar att hösten är på ingång. Mörkt och tända ljus och ingen prestationsångest för att jag inte kan vara ute. Jag har bara sån djur abstinens! Jag Måste bara få klappa en hund, häst eller krama min kisse! Finns ingen bättre terapi!

Det finns verkligen personal som är på rätt ställe. Har varit så besviken på sjukvården och det är jag ännu men har även mött personer som verkligen ger av sig själva. Före helgen frågade en sköterska om hon skulle köpa en stock snus åt mig för hon skulle på Storheden 😊 hade inte ens nämnt snus. Av en annan har jag fått mat och prästerna som jobbar här är fantastiska och tagit ut mig och lyssnat till mina virriga dialoger.

Det som fattas nu är farmen och en travers. Heter det inte lyftkran? Den behövs i alla fall så jag tar mig upp till Pernilla. Någon som har en att hyra ut?

Nu middag!

Dikt

Jag satt där vid din sida
Men du var inte där
Jag hoppas du slapp lida
Att du mår bättre där du är

Hade jag bara vetat
Ja vad hade jag gjort då?
Jag hade sagt att jag älskar dig
Men jag tror du visste ändå

Du försvann så fort, har inte fattat än
Tankar och känslor gör mig trött
Ska jag aldrig få träffa dig igen?
Sorgens ansikte jag mött

Men jag hoppas att du går brevid mig
Att du finns här fast jag inte ser
Att du ger mig av styrkan du bär hos dig
När jag behöver den och inte orkar mer

Sov gott, nu har du fått frid
Vi kommer att träffas igen
Tills dess får du gå här brevid
Älskar dig pappa vän!

Finbesök

Igår hade jag storfrämmande här på sjukhuset. Pernilla och Cissi var förbi. Cissi träffade jag sist på 90 talet en nyårsafton så man kan säga att det var några år sen sist. Men det var som om tiden stått stilla. Hon var lika sprudlande och gullig som förr om åren. Jösses vilka minnen vi har från den sk "Kalix"tiden. Cissi bodde nämligen i Kalix och vad som hände i Kalix stannar i Kalix 😆 Vi hade så mkt att prata om och tre munnar gick i ett och jag tror inte ens vi hade samma samtalsämne alla gånger. Det var sååå tråkigt då dom åkte men jag mådde mkt bättre mentalt och nu får det inte dröja typ 20 år till nästa gång! Tack mina damer för besöket! 💖💖💖

Kommentarer

Om du vill lämna en kommentar på något inlägg är det lättast att fylla i anonym fältet och sen kan man skriva under med sitt namn i själva inlägget om ni vill att jag ska veta vem som kommenterat. Fick ett inlägg för en tid sen av någon som upplevde det svårt/inte kunde kommentera. Klicka bara i rutan anonym så ska det gå bra. (Frågat en vän som brukar kommentera)

Tankar

Igår kväll fick jag besök av Maria. Hon är verkligen helt otrolig på att komma upp trots fullspäckat schema. Den som inte legat på sjukhus så mkt och länge som jag kan nog inte ana hur mkt besöken uppskattas. Har besökaren även med sig vindruvor blir det plus i kanten 🤣 Slitet men ack så klokt uttryck : i nöden prövas vännen! Hade Anna bott här vet jag att hon också besökt mig ofta. Hon har trots avståndet varit hit mer ofta än vänner/släkt från stan. Säger en del.

Människor är så rädda för att möta människor i sjukdom och sorg. Min pappa går bort och personer skickar sms där det står : hör av dig om du behöver något: är man i sorg orkar man inte själv höra av sig och be om saker och ting. Åk dit! Ta med en god smörgås eller något, ge en kram och visa att du bryr dig. Du behöver inte säga något speciellt. Bara finnas till en stund. Bara vara en vän helt enkelt. Det finns personer ex på Facebook som inte ens beklagat sorgen...där kommer jag rensa rätt mycket för man är inte sk vänner då anser jag.

Idag har jag och Magnus varit på Fonus. Det gick bra och vi känner oss nöjda. Begravningen blir den sista denna månad. Fortfarande svårt att ta in 😞

Tungt

Idag har det gått nio dagar sedan min far hittades död i sin lgh. Vi vet fortfarande inte orsaken till varför och känner att jag vill ha svar på det fort. Magnus skulle ringa Fonus idag så det kanske blir att åka dit i slutet av veckan. Jag måste bara få begrava honom och ta farväl innan ev operation i Manchester. Mitt huvud är en enda härva av tankar som går kors och tvärs och jag är helt slut psykiskt. Kan inte koncentrera mig på två så stora och viktiga händelser. Blir lätt apatisk och har svårt för att koncentrera mig på något.

När det ringer tror jag att det ska vara pappa som ringer. Har läst våra sista sms hundra gånger. Var mest jag som skrev då pappa ej var så vän med sin telefon. Jag saknar honom så ofantligt och har dåligt samvete för än det ena och än det andra. Varför sa jag inte så och varför gjorde jag inte det? Jag har fortfarande inte​ förstått att han inte finns mer. Just nu ligger allt annat på is och känner att det måste få vara så ett tag. Orkar inte träna och tänka på bukoperationen just nu.

Bror ringde precis. Vi har tid på torsdag till Fonus. Tungt....så tungt. Tyckte vi just gick igenom detta med mamma. Varför försvinner alla man älskar?
E

Saknad

Det är alldeles tomt i huvudet och det känns som om någon håller på att slita ut hjärtat ur kroppen. Jag kan inte förstå att pappa inte finns mer...jag väntar bara på att han ska ringa eller komma upp till sjukhuset med mina vanliga provianter. Han hade en lång bra period och det är jag så glad över att vi fick. Men det är också det som gör det så svårt att förstå...vad har hänt? Nu vill jag bara snabbt få reda på dödsorsaken och jag hoppas vid Gud att det gick fort så han slapp lida. Nu har jag och Magnus ingen förälder kvar vid 38 och 43 års ålder. Jag vet att det ska vara så att föräldrarna går bort före sina barn men inte så tidigt 😞 Det är bara fyra år sedan mamma lämnade oss i lungcancer.

Mitt i detta måste jag vara i så bra skick som möjligt inför operationen. Hur ska jag kunna fokusera på det nu? Mina tankar är hos pappa och sjukdomen blir alltmer aggressiv. Jag försöker överleva dagen och det är allt just nu.

Glöm inte att älska varandra!

Saknad...

Har sagt det många gånger och säger det igen. Då man tror att det inte kan bli värre så kan det det. Det räckte inte med att behöva ligga månader på sjukhus och invänta svar från Manchester och göra en operation som kan sluta dåligt om dom ens tar emot mig utan i veckan hittade vi vår far död i hemmet 😥 Jag är så jäkla ledsen och chockad så finns inte ord.

Idag har jag, min bror och hans tjej Sofia varit och tagit farväl. Han var sig inte alls sig lik och kände knappt igen honom. Han hade länge legat på sidan så ansiktet var sig inte likt. Satt i min rullstol och strök honom över kinden och talade om att jag älskar honom. Vi vet ännu inte dödsorsaken men jag hoppas att det gått fort.

Älskar och saknar dig pappa! 💗💗💗