Min historia i korthet

Eftersom det tillkommer nya läsare tänkte jag bara dra i korthet om vad som orsakat att jag nu ligger här på sjukhuset och så gjort i nio månader. Tänkte berätta lite om vad jag gått igenom de sista fem åren som bara varit fyllda av sorg och smärta. Detta har inte bara drabbat mig utan även min släkt och vänner. Skriver detta för att dela med mig och kanske hjälpa någon annan i liknande situation och som en ventil för mig själv.

2008 bröt jag benet på två ställen. Detta ville aldrig läka och jag fick göra om operationen tre gånger. Man fick transplantera ben från höften som skulle stimulera den egna benläkningen och efter 17 månader ansågs det vara läkt. Under denna tid fick jag morfin utskrivet som jag blev beroende av. Men dosen var hela tiden tvungen att höjas och var tillslut uppe i gigantiska doser och det var inga problem att få nya utskrivet. Tillslut blev jag sjuk om jag inte fick i mig opiater för nu skulle ju kroppen bara har det för att jag ens skulle ta mig upp ur sängen.

Missbrukade Tramadol i många år och insåg att jag var tvungen att få hjälp. Lade in mig på missbruksenheten och genomgick en förjäklig avgiftning. Ingen läkare har någonsin berättat vilket enormt rävgift Tramadol är...

2012 hände det som bara inte fick hända. Mamma fick diagnosen lungcancer i sista stadiet. Jag var med henne då hon fick beskedet och det är det värsta jag varit med om. Jag kollade såklart på nätet och prognosen är att inte ens 5,% klarar sig. Jag bröt helt ihop men ordnade en scecond opinion från Umeå och följde med mamma på alla behandlingar och var med henne stor del av tiden.

Mitt morfin missbruk gick upp och ner. Var sjukskriven då benet jag bröt snart inte gick att stödja på och fick en kraftig felställning och hade ont såklart. Morfinet tog bort både smärtan och lugnade mig inombords. Planen var behandlingshem men ville såklart inte åka ifrån mamma. Skärpte till mig så att jag kunde finnas där för mamma och jag var med henne ända till slutet. Dom sista två dygnen hade hon hela sin älskade familj hos henne 💗 hon fick dö omgiven av kärlek.

6dagar senare åkte jag till Älvsbyn på behandlings hem. Totalt värdelöst och gav mig inte ett dugg. Jag hade sorg och blev allt sämre i benet och i min reumatism. En natt vaknade jag med feber och magont. Blev ambulans till Sunderby sjukhus. Hade fått akut divertikulit (tarmfickor) som blivit inflammerade och spruckit så hade var i buken. Jag hade hög feber och var väldigt dålig men vägrade opereras och få stomi. Efter några timmar fick jag välja mellan stomi eller lämna in och då hade jag inget val. Så dec 2013 fick jag stomi som bara skulle vara tillfälligt.

Det tog inte många dagar innan hela op snittet gick upp. Dom ville inte sy igen med tanke på infektions risk så det skulle läka inifrån. Vet inte hur många månader hemsjukvården fick komma dagligen för omläggning och såret vägrade läka. Hann med en sväng till Umeå där dom hyvlade hud från benet och satte över hålet men har än idag ett stort hål i magen. Har fått dom flesta komplikationerna man kan få. Har fått ett enormt bråck under stomin som är fotbollsstort och väger runt fem kilo. Kan inte har några kläder och det är hemskt att behöva bära på. Planen var att åka ner till Linköping för att lägga ner stomin och laga bråcket samt snygga till det hela. Men...

Jag började få infektioner, blodförgiftning, abcesser, fistlar, fistelgångar och usla infektionsvärden. Tillbringat nio månader nu på sjukhus. Före dessa månader har jag även då tillbringat många långa månader här på Sus. Jag kan inte få någon Reuma medicin då jag har infektion så jag har aldrig varit så dålig i min sjukdom som nu. Har hela tjocktarmen i bråcket och får mer och mer problem med matstrupen och sväljer fel och sväljreflexen fungerar dåligt. Kan fortfarande inte gå för har många kotor i ryggen som är trasiga och den sista nedersta kotan är uppluckrad av infektionen i ryggen.

Då jag åkte in i nov var det just för att jag hade så ont i ryggen. Trodde det var ryggskott men visade sig vara en infektion och en abcess som tryckte på nerverna. Det gjorde så fruktansvärt ont! Har fortfarande mkt besvär med nerv påverkan främst i fötterna. Har ingen känsel i stora delar av fotsulor och tår.

Det som skulle bli en operation och ta bort bråck och lägga ner stomin verkar nu i stället bli en operation där man måste avlägsna ändtarmen. Tydligen är det hål där och bakterier tar sig ut och ger mig blodförgiftning och allvarliga infektioner. Som ni redan vet väntar jag på svar från Manchester. Mitt i detta avlider min pappa som hittades död för ca två veckor sedan. Det känns otroligt sorgligt att bli föräldralös vid så tidig ålder och jag behövde honom nu. Även om vår relation gått upp och ner så var det min pappa och på sista tiden var han ofta och hälsade på här.

Utöver allt hälsotrassel med smärtsamma undersökningar, allergiska reaktioner och jobbiga behandlingar rullar livet på där ute och jag lever ett liv på sjukhus och väntar på en operation i Manchester. Detta är en operation jag inte vill göra och där riskerna är stora där man inte ens vet om man vaknar upp igen. Detta är tyvärr inget jag kommit på själv utan operationen är riskfylld och inget dom ens vill göra här. Jag är livrädd för att åka men samtidigt vill jag ju dit och påbörja det som måste påbörjas.

Jag försöker ta en dag i taget. Nästa vecka kommer bli otroligt jobbig med begravningen av pappa. Jag ska med moster Evas stöd sova i lgh natten mot torsdag då begravningen är rätt tidigt.
När begravningen varit kanske jag hittar styrkan och åter koncentrera mig på alla jobbiga op som är på gång. Planen är op av ändtarmen och efter läkning om jag är infektionsfri få Reuma medicin samt operation av bråcket som är det jag bara längtar efter! 💖

Jag hoppas att dom tar emot mig i Manchester och att jag snart får besked om vad som händer. Man börjar bli lite konstigt efter nio månader. Det har hänt så många tråkigheter nu i vår släkt i flera år som jag av hänsyn till berörda inte skriver om. Jag bara hoppas att det snart vänder för oss alla 💗 Kram på er!