Ett år på sjukhus. Hur länge kan man behålla förståndet om man under ett års tid få gå igenom det ena efter det andra och bara blir sämre och då t.o.m läkaren säger att jag ju är sämre nu än för ett år sedan. Jag hinner bara komma en bit i rehabiliteringen så händer nåt som gör mig sängliggande igen. Just nu följer vänster ben inte alls med så klarar inte ens av att ställa mig upp utan personal och gåbord. Det är så extremt svårt att behålla motivationen. Just nu vill jag bara bli nedsövd så kan dom väcka mig då alla operationer är över. Jag orkar verkligen inte vara här längre men för dålig för att vara hemma.
Man hinner verkligen tänka en hel del under dessa oändliga timmar instängd i ett sjukhusrum i en sjukhussäng. Visst det finns saker jag skulle kunna fördriva tiden med. Skulle kunna läsa en kurs i språk, rita, börja på min tilltänkta bok men med en rätt svår depression har man inte lust till nåt direkt. Nåt jag verkligen vill är att åka till stallet och pussa på en mjuk, varm hästmule.
Förra veckan fick jag besök av en gammal vän Carita. Det var verkligen upplyftande! Vi umgicks för flera år sedan men kom ifrån varandra av olika anledningar. Det var som att vi aldrig varit ifrån varandra och näbbarna gick i ett 😛 Väldigt uppskattat besök!
Har inte hämtat mig sen förra veckans skräck dygn. Är så fasansfullt trött och orkar ingenting. Det har varit så mkt så har nästan förträngt att jag ligger här för att jag ska operera buken och hur stor den op är och att dom ska komma från Manchester. Visst jag är glad att jag fått ett datum när dom kommer men det tror jag när jag ser dom. Deras besök innebär att en operation närmar sig om dom beslutar sig för det. Det är som att åka och amputera en arm. Även fast det är livsnödvändigt är det inget man ser fram emot. Om ni läser om rektumamputation förstår ni.
Lev och må!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar