Deppigt 🤕

Har så ofta fått höra att jag är stark som klarat av alla motgångar, förlusten av båda mina föräldrar, allvarliga infektioner, sjukdomar, riskfylld omfattande operation och leva mitt liv på ett sjukhus. Förra helgen firade många sina pappor men jag miste min medans jag låg här och fick i stället fira 3 år på sjukhus som jag givetvis inte firade. Jag är verkligen inte stark längre. Nu har antagligen reaktionen på allt jag tvingats gå igenom kommit och har sedan hemkomsten från Göteborg bara mått allt sämre både psykiskt och fysiskt. Det enda som är bättre är att jag blivit av med bråcket och det är jag såklart väldigt tacksam över. Men jag får leva med oron att det ska bli infektion runt näten och kan inte ens tänka på hur det skulle sluta om dom måste tas ut. Tar fortfarande pencellin mot infektionen i buken där dom hittade streptockocker i bukvätskan och i såret och det kommer att ta länge innan det såret tagit ihop sig. Eftersom jag inte kan få min reuma medicin blir jag bara sämre i kroppen så vissa nätter måste jag be om bäcken då jag har för ont för att ta mig till toa.

Så nu går bara allt runt igen. Det känns som att jag aldrig kommer att ta mig härifrån. Jag trodde att det bara skulle bli bättre med allt efter operationen och att jag skulle kunna börja ställa in mig på att bli utskriven. Nu har jag iofs inte ens en lgh att flytta till och det finns inga att söka efter mina behov. Det känns en aning stressande. Jag har liksom gett upp någonstans. Det är massor av saker som inte fungerar medicinskt ex skyhögt blodsocker och dom tog ut en medicin mot det inför operationen men har fortfarande inte fått tillbaka den...Det är skickat massor av remisser till reumatologen som dom ignorerar. Nervsmärtorna blir bara värre, haft ena tummen ur led i Tja...3 år. Kan inte gå utan skor pga att ryggkompressionerna gett mig bestående nervskador under fötterna och som definitivt inte blir bättre av att gå med höga sockervärden där inte ens insulinet biter. Det är mer än nog att ha detta med buken och lära sig hur den nya stomin fungerar och som jag hatar och med ständiga läckage för att huden runt om är så dålig så den fäster inte. Tänk om jag som dom flesta andra hade en sjukdom att hantera men för mig är det bara att släcka bränder och allt går bara runt. Sedan 2008 då jag bröt benet har det bara varit en nedåtgående spiral med otaliga inläggningar och varit mer på sjukhuset än hemma.

Nej man kan inte bara rycka upp sig och se positivt vid svår depression. Man har ingen ork eller lust till något. Man ser ingen mening med något och det är hemskt då man känner att hoppet övergett en. Det är tur att det inte finns någon offknapp. Jag vet inte hur jag ska orka en enda dag till. Jag ber verkligen om ursäkt att jag i nuläget inte orkar höra av mig till er jag verkligen bryr mig om men jag hoppas ni vet att ni betyder massor! ❤❤❤

Ursäkta deppigt inlägg men tyvärr är det min vardag just nu.

/ Linda