Att psykiskt ohälsa fortfarande är något vi ogärna pratar om är för mig helt obegripligt. Visst det går framåt men människor skruvar fortfarande olustigt på sig då man säger att man inte mår bra. Givetvis inte alla men många får ganska bråttom ut ur rummet då dom ex lämnat medicinen när man nämner att man har ångest och mår dåligt. Helt ärligt kan inte alla ta den sidan. Dom frågar hur man mår men kan inte alltid ta svaret och tyvärr är det inte så många jag känner att jag verkligen kan ge ett ärligt svar. Dom kan inte se hur fruktansvärt dåligt jag mår och när jag mår som sämst låser sig allt. Jag orkar inte med människor, besök eller prata i telefon. Jag vill bara vara ifred men på ett sjukhus är det omöjligt. Det springer folk i ett med div ärenden. Visst det är ju deras jobb men om ni bara visste hur mycket jag vill kunna låsa ytterdörren till min lägenhet och veta att nu får jag vara ifred tills jag vill annat!
Får jag välja mellan att ha fysiskt eller psykiskt ont väljer jag den fysiska smärtan utan tvekan. Den kan hävas till viss del medans depression och ångest är betydligt svårare att behandla. Just nu väntar jag på denna nya medicin som är ett licenspreparat och väldigt nytt men det verkar gå trögt på den fronten. Men eftersom jag mår såhär dåligt pga min livssituation så är det ju den som måste förändras och jag kan inte påverka den och tvingas samla allt inom mig och lever under onormala förhållanden och under enorm inre stress.
Just nu vaknar jag i stort sett på morgonen och väntar på att få mina kvällstabletter och hoppas på att kunna sova några timmar. Ofta vaknar jag runt 04 och ligger sen vaken med ångest som enda sällskap. Jag har ständigt en stor klump i bröstet som ofta gör att det ex är omöjligt att äta och depressionen gör att jag inte orkar eller har lust med något. Det är svårt att förklara för någon som aldrig haft dessa problem.
Men min bild av hur min situation skulle bli efter bukoperationen blev inte alls som jag trodde. Jag trodde att jag skulle bli bättre och bättre och kunna skrivas ut inom en rimlig framtid efter rehabilitering. Nu har jag i stället hamnat i ett kraftigt ledskov som gör att jag knappt kan röra mig eller hålla i någon träning, blir helt slut av ingenting, mat och dryck går nästan rakt igenom då stomin nu är kopplad till tunntarmen och mediciner hinner inte alltid tas upp utan kommer ut hela i påsen. Nu går allt bara runt igen med infektioner, sår och därför utebliven reuma medicin. Det kommer att ta länge innan såret läker och kommer bara bli sämre i kroppen och jag vet inte hur jag ska klara detta mentalt längre. Jag vill leva ett normalt liv men jag verkar aldrig komma ur denna nedåtgående spiral.
Är väldigt sällan inne på sociala medier så om jag inte svarar på något inlägg eller kommentar så beror det på det. Har ofta telefonen på ljudlöst då jag mår dåligt men jag hör av mig då jag mår bättre. Just nu behöver jag bara vila. Idag har Magnus och Sofia varit hit med min lagade telefon så nu ser jag displayen åtminstone. Fick även nya hörlurar. TACK! ❤ jag har inte glömt någon och är tacksam för allt stöd. Ni är guld värda! Fhv mår jag snart lite bättre och orkar med lite besök osv. Kram på er alla.
/ Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar