Just nu känns det som att befinna sig mitt i en mardröm med enda skillnaden att man inte vaknar upp och tänker "tur det var bara en dröm". Ofta då jag kommer till sunderbysjukhus så träffar man på nyblivna föräldrar med små rosiga barn i såna där plastsängar. Det känns konstigt att någon just där i samma ögonblick är lyckligare än vad dom någonsin varit tidigare samtidigt som jag och min familj genomgår den värsta perioden i våra liv där sorgen och förtvivlan går hand i hand.
Ena dagen är mamma mer eller mindre uträknad och vi blir ditkallade av personalen för att kunna finns vid mammas sida. Andra dagen är hon piggare och man vet inte vad man ska tro. Det är enormt psykiskt påfrestande att aldrig veta från dag till dag hur mamma ska må. Det liv hon har nu, i behov av hjälp med allt och med smärtor och slangar överallt är inget liv. Det är ingen människas värde att behöva ha det så. Idag då jag var upp var mamma så ledsen och uppgiven och det finns inget som gör så ont som att se någon man älskar så vara så förtvivlad.
Det är och har varit så mycket sorg det sista året. Tankarna går även till min fina morbror som förlorade sin sambo för en tid sedan. Varför ska alltid goda, fina människor få lämna jordelivet så tidigt? Vad är meningen med all smärta?
Har även ett tungt beslut att fatta. Min plats i Älvsbyn finns fortfarande kvar och jag känner att jag är i stort behov av den samtidigt som det känns som att jag sviker mamma. Jag får åka på permissioner och hälsa på henne och åka dit om nåt blir akut och det är ju inte så långt men jag kanske inte kan hälsa på när och hur jag vill som jag gjort nu. Jag känner att all psykisk påfrestning har gjort att jag dalat i min depression och det mesta faller här hemma. Skulle behöva tryggheten och rutinerna Öberga skulle ge mig och det skulle vara en stor investering i mig själv. Bara jag liksom kommit dit och har skrivit in mig så löser det sig med att besöka mamma. Får känna nu i helgen och se hur mamma mår till veckan. Blir hon sämre så åker jag ingenstans men är hon starkare så kanske jag funderar på det. Det är ju så att det kan svänga för mamma i månader- det vet ju ingen och jag kan nog inte vänta i månader för då är platsen upptagen.
Svårt dilemma :(
Fy tusan linda. Så otroligt ledsen för din skull. Jag vet att din mamma vet att hon är ditt allt och att du gör allt i din makt för att finnas för henne. Och hon är din mamma och mammor vill att deras barn ska må bra. Det verkar som att det är det viktigaste för föräldrar att ens barn mår bra. Och oavsett vad som än händer så kommer du att finnas här sååå många år till och jag tror att din mamma vill ditt allra bästa även om det innebär att du inte hinner hälsa på henne lika mycket. Men tänk att bara få säga till din mamma att vet du. Jag har tagit platsen på behandlingshem och jag kommer att göra allt i min makt för att lösa mina egna problem och bli en starkare människa och må bättre. Det i sig är nog en väldigt stor seger i din mammas ögon och hjärta att veta att linda kommer att må jättebra och klara det mesta hon utsätts för i resten av sitt liv. Kram fina du. Sänder styrkekramar.emmah
SvaraRaderaTack fina du för dina fina ord! Det hjälpte verkligen då jag läste dina rader! Tack!!! Kraaam!
SvaraRaderaSå fint skrivet av Emmah. Det är verkligen det viktigaste för alla mammor, att våra barn klarar sig då vi inte finns vid deras sida längre. Det är antagligen det bästa du kan göra. Bli stark, och överlev trots detta hemska som sker. Det kan hjälpa henne oerhört att få den insikten, att veta att du tar hand om dig själv. Vi kommer att finnas kvar runt i kring dig, men det är bara du som kan välja att må så bra det går efter de förutsättningar som finns. Älskar dig gumman! moster
SvaraRadera