Människor man håller av och tycker om vill man gärna träffa. Ligger man på ett sjukhus och inte kan ta sig någonstans är man beroende av nära och kära besöker en för att det ska vara möjligt. Jag kan förstå att besöken kanske inte kan vara så täta då vardagsbestyr och jobb tar mkt tid men tycker också att det är en prioriteringsfråga för vill man så går det.
Har legat inlagd nu 2.5 månader och vissa i min bekantskapskrets har jag inte träffat på hela tiden och vissa har inte hört av sig på telefonen ens. Det stämmer verkligen att vännen prövas i nöden. Detta leder till att jag helt enkelt kommer att tappa kontakten med vissa och det är oerhört tråkigt men inget jag kan påverka. Tyvärr. Det finns personer jag mer än gärna hade hälsat på och kramat men jag tar mig ingenstans och kan inte tvinga någon att hälsa på. Har beslutat mig för att inte be någon att komma hit mer utan om man vill träffa mig så blir jag glad över besök. Det hade ni nog själva tyckt efter över 2 månader på sjukhus? Måste säga att jag är rätt besviken på vissa faktiskt. Man känner sig inte så viktig. Till er trogna besökare och ringande-Tack! Det värmer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar