Kan knappt fatta det. Är jag verkligen på väg? Plötsligt händer allt så fort. Dessa dagar har varit fyllda med pappersgöra och blanketter rökfyllt i och skickats kors och tvärs men mina mostrar har fixat det tillsammans med kordinatorn här på sus, försäkringskassan och läkare. Personalen här på avd har haft fullt upp med att översätta mina omvårdnadsepikriser och allt som är värt att veta för min vistelse i England. Själv snurrar tankarna runt runt. Vill såklart åka men ser inte fram emot operationen även fast jag ändå gör det. Äntligen händer det något som kan förändra min situation. Visste jag bara att allt går bra och att jag slipper massa komplicerade komplikationer hade allt bara varit toppen men kan inte sluta tänka på dom där 25% som inte överlever...
Det bästa är att moster Åsa möter upp mig i manchester 😊 väldigt skönt att ha det stödet dom första dagarna! Hon är dessutom bra på engelska. Enligt läkaren så blir min vistelse där ganska lång. Allt beror på hur allt fortlöper efter operationen. Ska försöka tänka positivt. Att jag kommer tillbaka utan bråck och att såren läker och att allt bara blir bra. Detta är min chans. Kan ej fortsätta mitt liv på sjukhuset och bara få komplikationer. Kommer nog vara hyfsat bra på engelska 😊
Lev och må ❤
Önskar dig lycka till. Hoppas allt går bra. :)
SvaraRadera