Tänk dig

Tänk dig att vakna en morgon och inte komma ur sängen. Att hela ryggen krampar och smärtorna är olidliga. Att bita i det sura äpplet och tvingas ringa ambulans. Tänk dig att du efter 17 månader fortfarande vara kvar på sjukhuset och hela tiden bara bli sämre och bli mer och mer beroende av hjälp. Att bli allvarligt sjuk där utgången varit väldigt oviss och där anhöriga kontaktats. Tänk dig att tillbringa 24 timmar om dygnet i sängen för att upprepade kotkomplikationer som hotar ryggmärgen gör att du inte får stå eller gå. Tänk dig att vara ensam den största tiden av dygnet och därför ha tid att oroa sig över den stora operationen och resan till England, att behöva åka till ett främmande land och ha svårt för språket och dag ut och dag in vänta på ett datum för resan som egentligen redan skulle blivit av i feb.

Tänk dig att behöva vara rädd för allvarliga infektioner och ryggkompressioner som bara uppkommer. Att bli slagen i huvudet av spaden så fort du lyckas kravla dig upp en bit och få börja om från början. Att aldrig få några vettiga svar på alla 1000 frågor. Att verkligen vilja åka iväg och samtidigt vara livrädd för allt som väntar. Att veta hur årstiderna växlar men inte se dom. Att höra och se hur andra lever sina liv på utsidan och själv känna sig som ett ufo på en annan planet. Tänk att mista både mamma och pappa när du behöver dom som mest, att hela tiden känna sig ensam och halv. Skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig för det ogillar jag skarpt. Men någon kanske uppskattar det dom har bättre och inte känna efter så mkt. Människan kan hantera mkt och man lär sig leva och acceptera mycket. Tänk att vakna glad och tacksam och fylla dagen med mer livskvalité, att leva här och nu. Jag lovar att jag kommer leva på ett helt annat sätt om jag kommer levande ur detta.

Lev och må!