Depp

Haft en hemsk natt och dag. Dom väckte mig på småtimmarna med att ta massa kontroller då jag återigen hade feber och låg syresättning. Har försökt förklara att jag får feber av dessa ledskov som ofta kommer på nätterna. Huttrade så mkt så tänderna skallrade och då tänkte dom slå på fläkten. Vägrade detta och sköterskan blev sur och började argumentera och förstod ej hälften av vad hon sa. Förstår ju poängen med fläkten men just då brydde jag mig inte om det. Febern var inte alarmerande hög och hade fått Alvedon.

Har man över 38 grader så ska det tas prover. Kl 08 kommer det in 2 stycken varav en elev. Jag har så kraftiga inflammationer i axlar armbågar och handleder och dom försöker bryta armbågen rakt så att dom ska kunna sticka. Det enda som händer är att dom punkterar kärlet som börjar blöda kraftigt pga blodförtunnande. Orkar ej mer så så ifrån och bad dom återkomma då jag fått mina värktabletter. Det som gör mig mest förbannad är att dom inte använder min venport som jag fått just pga att jag är svårstucken...någon timme senare kommer en annan kille som ska ta proverna och denna gång gick det bra. Men om dom tänker ta prover varje gång jag ha feber och inte använda venporten har vi ett problem. Dessutom blev det ett läkage i sängen pga värdelösa påsar.

Just nu känner jag mig helt under isen. Förstår inte vad det är vi väntar på. Jag hade fått klartecken i sverige att börja mobiliseras och det hade vi börjat med så smått i Sverige. Här har Jag helt plötsligt sängläge igen. Jag hade en noga uträknad diet och mina näringsbrister var borta. Här serveras mat utan grönsaker och ingen kollar vikten. Mitt hår fullständigt rasar av mig.  Det verkar som att all fokus ligger på något helt annat än operationen som ju är anledningen till att jag är här. Är det meningen att jag nu ska ligga månader här nu och vänta?

Jag har sån hemlängtan så det finns inte. Kan inte fråga och be dom förklara pga språket. Förstår inte medicinsk engelska och förstår det knappt på Svenska. Ingen vet var Mattias är eller när han kommer ( den sv läkaren) Har absolut ingen muskelmassa och blir alltmer rädd för att jag ej ska kunna gå igen. Har ingen att prata med och ligger som en grönsak. Det är tur att jag inte visste hur mitt liv skulle bli. Så stark? Inte ett dugg. Har aldrig känt mig så svag och rädd. Jag vill bara att det ska bli torsdag så Åsa och Eva kommer. Kanske kan vi då få klarhet i saker och ting. Hitills har min vistelse här bara varit en besvikelse och det känns som om operationen är längre bort än någonsin.

Det som piggade upp min dag var ett videosamtal från Pernilla, Eddie, Cissi och självaste Elivia som blir 15 år idag! Grattis finaste du! Det var så underbart att se er men saknaden efter er blev inte mindre. Jag blir så medveten om allt jag missar.

Sorry för långt deppigt inlägg.