Hänt i veckan:
I fredags fick jag metojectsprutan en dag försent pga strul av ansvariga. Sprutan var inte beställd och dom gav mig en medicin man inte ska ta samma dag i gott och blandat koppen jag får på morgonen. Efter sprutan blir jag lite tröttare och medtagen ca 2 dagar men absolut något man överlever.
Är fortsatt mycket bättre i lederna efter remicade men tyvärr är huden väldigt ilsken och har fått stränga order om att inte riva och peta med pincetten och det är nästan omöjligt att låta bli. Vill ju absolut inte ha någon hudinfektion på det hela.
Har kunnat träna hela veckan. Ordet träna i mitt fall räknas nog knappt som träning men med tanke på att jag inte ens stått upp på flera månader så är det träning för mig. Jag kan fortfarande inte stå rakt upp och ner utan stöd. Jag har ingen balans, rygg och ben musklerna är obefintliga och mina nervskador gör att benen liksom inte hänger med och har ingen känsel i delar av fötterna. Min träning består i dagsläget av att cykla sittande i rullstolen, sitta i rullstolen och sparka mig framåt och det tar kan jag säga om man saknar lårmuskler samt stå och gå lite med gåbordet. Jag blir så oerhört slut av att bara resa mig upp från sängen eftersom det saknas benmuskler och då blir det så att jag lägger mycket tyngd på armarna där jag har kraftiga inflammationer och det är inte bra och mycket smärtsamt. Jag är tacksam för varje dag jag orkar med träning om än det är på en väldigt låg nivå och det är bara inse att det kommer att ta tid. Vi pratar om år i en sjukhussäng.
Haft besök av hudläkare och oljebaden är utökade till tre dagar i veckan beroende på måendet. Fick även en ny salva och stränga order om att låta huden vila. Har zinkstrumpor på armar och ben.
Det pratas om att jag ev ska få en knapp inopererad under huden som avläser blodsoc4och man slipper bli stucken. Man sätter bara mätaren mot knappen och vips så har man ett värde på hur högt eller lågt blodsockret är. Inga stick i fingertopparna eller i örat. Är faktiskt inte alls insatt i hur det går till men man gör det under lokalbedövning.
Vore underbart att slippa alla stick!
Har varit ute en sväng i torsdags då bror Magnus var på sitt sedvanliga torsdagsbesök. Det börjar bli kyligt ute men skönt att få andas lite höstluft och lämna rummet ett tag.
Bror Fredrik och Cissi, Maria, Laila och en kär gammal vän har också varit på besök. Kan ha glömt någon för har lite problem med minnet. Uppskattar verkligen era besök och nu då jag är lite piggare så kommer även rastlösheten. Återseendet av min vän betydde mycket och vi hann verkligen prata om både jobbiga saker men även gamla minnen och roliga saker.
Vi har känt varandra länge men har under åren tyvärr tappat kontakten. Nu ska det fhv bli ändring på det. Hon är en oerhört fin människa som fått alldeles för mycket tråkigheter att bära. Omständigheterna som nu gjorde att vi träffades och hon kom hit vill jag inte gå in på närmare med hänsyn till henne och hennes familj men ibland blir man verkligen påmind om hur skört livet är. Skrev mer om det i föregående inlägg.
För att bli ytlig igen ☺så har min käre bror Fredrik och Cissi hämtat ut mitt paket från lyko. Beställt två olika färginpackningar som var RÖDA. Tordes bara ha i den 10 minuter men det blev helt ok. Ska dock ha i den längre nästa gång så blir färgen ännu rödare och kanske lite djupare rött. Beställde även mitt trestegs hårset för håravfall och lite annat. Nu kanske ni också undrar varför jag beställer sånt då jag bara ligger här för det har jag själv undrat. Antagligen för att göra normala saker och behålla förståndet. Personalen brukar säga att det är som att komma in till en spa avdelning när man kommer in till mitt rum 😊😊 jag tror att apoteket hade gått i konkurs utan mig och glassen hade hunnit bli dålig. Hur ska detta sjukhus överleva den dagen jag blir utskriven. Om jag nu någonsin blir det...
Just nu är mitt mål och min största önskning att kunna åka till stallet på permission då Anna kommer på höstlovet. Både Maria och Pernilla rider på tisdagar och planen är att jag tar hk bussen ut till stallet och sen hjälper Anna mig med skjuts av rullstolen inne i stallet. Finner inte ord för hur mkt det skulle ge mig att få pussa på en mule, klappa på en pålle, träffa Anna Pernilla och Maria i en annan miljö än på sjukhuset! Se när dom rider och träffa alla hästmänniskor man inte sett på evigheter. Det känns såklart även pirrigt att lämna sin trygghetszon och lämna detta rum men jag hade kunnat leva på det lääänge. Bara jag mår som jag gör nu och gärna bättre så tror jag att det ska gå. Krävs en del planering men det ska gå. Håll tummarna:)
Förövrigt händer det mycket tråkigheter just nu runtomkring. Många verkar ha det väldigt tungt och det är många som är svårt sjuka eller lämnat detta liv av olika anledningar. Det är många som mår dåligt och får kämpa i uppförsbacke. Jag hoppas så att det snart lossnar för oss alla och att det kommer in lite positiv energi. Man orkar inte ligga i den berömda gropen hur länge som helst. Var rädda om varandra! ❤
Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar