Tyvärr åter ett oerhört jobbigt år. Tillbringat året på sjukhuset här i Luleå men också i manchester där det var tänkt att jag skulle få göra min efterlängtade bukoperation och bli av med mitt gigantiska bråck. Jag blev dock hemskickad igen då dom tyckte att jag behövde bli i bättre skick i leder och hud samt bli starkare fysiskt. Var i England ca 3 månader och vantrivdes oerhört. Har haft flera allvarliga infektioner varav 2 blev dödshotade och hade extravak då jag knappt andades själv. Har nog många änglar omkring mig och dom får jobba hårt.
Har nu fått remicade och metoject insatt och sprutor som ska stärka skelettet. Känner mig starkare fysiskt och lederna är mkt mindre inflammerade. Tränar varje dag för att bli starkare. Har på eget bevåg slutat med subutex och det känns såå skönt. Man fungerar helt normalt med subutex och man får inget rus och ingen kan se att man tar subutex för man ser inte påverkad ut eftersom man inte är det. Det är så många som har förutfattade meningar kring sin som beror på okunskap. Att ta subutex utskriven av läkare mot smärta är som att ta insulin mot diabetes. Har aldrig känt mig påverkad av sub utan slutade för att den slutade hjälpa mot mina smärtor och bara blockerade andra värktabletter
ackdelen är att man ofta blir deprimerad och får ångest då man slutar och det kan ta länge innan man blir sig själv igen. Mår inte bra psykiskt för jag orkar inte leva såhär längre för detta är inget liv.
Det måste bli operation snart så jag kan återfå mitt liv. Kommer att bli en lång väg tillbaka om operationen går bra. Denna operation är väldigt omfattande så skulle ljuga om jag så att jag inte är väldigt orolig för tyvärr är det hög risk för komplikationer men kan inte leva med tarmarna i en salig röra i magen med ett bråck på flera kilo. Bråket orsakar väldigt mkt lidande. Det är bara att hoppas på att medicinerna fortsätter verka och helst verka bättre så att jag kan ha en chans att bygga upp mig och kan göra operationen.
Något positivt med detta år är att jag fått tillbaka min kontakt med lillebror Fredrik. Vi har inte haft kontakt pga olika omständigheter. Han är som en ny människa men känner mig rätt förbannad för tycker han blir väldigt orättvist behandlad. Det värsta jag vet är när man använder barnen som slagträ utan man sätter dom i första rummet och dom behöver få ha kontakt med båda föräldrarna och ha dom sitt liv så länge det är lungt och tryggt i hemmet där dom får vara barn och får trygghet och kärlek. Eftersom situationen varit som den varit har jag och Magnus inte haft någon kontakt med barnen trots löfte om detta. Varför inte låta dom ha kontakt med faster och farbror? men vi har alltid stängts ute från deras liv. Jag tror att dom gärna haft en fin relation med oss och jag saknar Dom! Jag hoppas att Fredrik snart få bli den fina pappa han är och då kommer nog barnen få lära känna sin släkt på pappas sida också...det är både dom och vi värda. Människor kan förändras men man måste ju få chansen att visa det. Innan man har förutfattade meningar kan man ta reda på fakta.
Bloggar från mobilen och nu ser jag knappt knapparna längre. Gott nytt år igen och ta hand om varandra! ❤❤❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar