Varför denna rädsla?

Ännu, 2019 har människor förutfattade meningar om psykisk ohälsa och svårt att möta detta. Den största anledningen till detta är okunskap och brist på erfarenheter. Det finns väldigt många varianter och diagnoser inom psykisk ohälsa och även fast jag jobbar med kunder som har olika diagnoser samt själv har det just nu samt har människor i min närhet som har och har haft det kan jag ha svårt att förstå sjuka personers reaktioner och beteende. Just nu har jag fått en kraftig depression och ångest och det är svårt att förklara hur det känns. Men det jag har lite svårt att förstå är att människor och nu i mitt fall personal verkar tycka att det är så svårt att bemöta mig då jag har det jobbigt. Dom kan komma in för att ex lämna medicin och frågar hur jag mår och då jag svarar ärligt om hur jag känner får alla så bråttom ut igen...det har hänt vid ett flertal möten att jag brytit ihop inför läkare och då kan dom ge en klapp på benet och sen får dom väldigt bråttom ut. Det är som att människor inte kan bemöta mig om jag inte är " glad ".

Människor frågar hur jag mår men om jag ärligt svarar hur jag mår blir det obekvämt. Hur är läget? Eller hur är det med dig? Är frågor som nästan alltid ställs men om man frågar det så borde man vara beredd på att svaret kanske kan bli att * jag mår inte så bra *. Man kanske ska börja svara bra! Men jag säger oftast hur det är för jag tror ju lite naivt att den frågande personen vill ha ett ärligt svar.

Nej jag mår väldigt dåligt just nu. Verkligheten har kommit i kapp och dom sista 10 åren har bara varit en negativ spiral som aldrig tar slut. Jag har kommit till en gräns där jag känner att jag inte orkar med min situation längre men kan ingenting göra. Jag har levt som man gör då man befinner sig i kris sen 2012 då mamma fick sin obotliga lungcancer diagnos. Hon lämnade oss i maj 2013. Men allt började redan 2008 då jag bröt benet som aldrig ville läka trots transplantation från höftbenet och flera operationer innan det läkte men då läkte det ihop snett så gick omkring i flera år med snedvridet ben. Blev då beroende av morfin främst tramadol. Gick igenom avgiftning kring 2012 för ville kunna stötta och skjutsa mamma på hennes behandlingar. Det är det värsta jag varit med om. Att veta att den personen man älskar mest på denna jord skulle lämna oss. Så samtidigt som jag fanns där med mamma var jag väldigt sjuk själv. Kunde inte gå utan kryckor pga benet, kämpade mot opiatberoende, var väldigt dålig i min reumatism och låg ofta inlagd. 2013 gick mamma bort och 6 dagar senare skulle jag till älvsbyn på behandling som inte gav någonting alls. Jag var i sorg.

Sen i nov vaknade jag av smärtor i magen. Akut divertikulit och valet var döden eller stomi Detta var alltså 2013 och tarmproblemen har jag skrivit så många gånger om. Legat 2.5 år på sjukhus och väntar på den omfattande bukoperationen som b.l.a ska befria mig från det enorma bråcket. Har hållit på att stryka med två gånger av b.l.a hjärnhinneinflammation så anhöriga kallats hit. Haft 5 kotkompressioner,  har allvarliga nervskador, sitter i rullstol, måste ha kateter, genomgå massor av jobbiga undersökningar,  fått diabetes och flera andra följdsjukdomar och skador på skelettet då jag inte fått medicin mot min reumatism.
Min pappa gick hastigt bort 2017 liksom farmor på min födelsedag. Utöver allt har hela släkten i stort sett fått gå igenom väldigt tråkiga saker som även påverkat mig. Skulle ta en evighet att skriva ned allt som hänt och händer.

Sen jag slutade med subutex har jag mått allt sämre. Känslor kommer fram. Jag vill göra operationen och flytta till en ny lägenhet och få tillbaka mitt liv. Jag vill kunna gå igen och rida och leva normalt men jag kommer aldrig bli som förut. Får leva med stomi och begränsad rörlighet och behöva hjälp. Depressionen gör att jag inte orkar motivera mig till någonting. Får tvinga mig till träningen. Jag slipper gärna hurtiga kommentarer om att rycka upp mig och dyl. Jag vet exakt hur man bör göra vid ångest och depression men ingen som inte varit där vet hur svårt det är. Jag tvingade mig ut på stan igår och mötte upp Cissi och bror Fredrik och det gjorde mig nog gått. Slippa denna sjukhussal några timmar. Skriver mer i nästa inlägg.

Ha det gott!/Linda