Söndagstankar

 Hej! 

Min nya kompis är lite svår flirtar. Men det är klart, det är ju helt nytt för honom. Han sover mest inne i sitt träd där han inte syns. Igår kom han fram lite mer på kvällen och valde att ligga högst uppe på trädet och kika. Jag gick fram till honom och han lät mig stryka honom lite. Men mitt i allt sköt han rygg och fräste så blev riktigt rädd. Jag började tro att han hade ont någonstans men fick lugnande råd och tydligen kan katter reagera lite olika. Trädet hade ju följt med hans förra hem och där känner han sig trygg. Jag kom in på hans revir. Har kollat lådan och det kommer ut från båda hållen, han äter och dricker och härjar runt på natten och river ner jultomtar 🙂 ska dock boka tid för kastrering efter helgerna. Jag hoppas det blir bra detta. 

Har inte varit ut genom dörren på flera dagar. Har så förbannat ont i mitt högra knä så det går knappt att stödja på. Kontaktat reumatologen men dom hänvisade till ortopeden eftersom jag har helprotes. Bad även om en spruta i axeln då jag inte får upp armen ens till örat så fått tvätta håret med en hand. Tog sin tid att få bort schampot. Fick till svar att vi tar knät först...vad fn har axeln med knät att göra?

Dom har gjort om bloggen och tycker den är mycket sämre! Det är jätteroligt när ni kommenterar och läser! 🙂❤ ni får gärna skriva vem ni är. Jag vet inte ännu hur jag gör när jag ska svara på era kommentarer 🙄

Nu läggs buksåret om mån, ons och fredag. Jätteskönt att det håller och får vila och jag får sova längre 🙂 har minskat på hemtjänsten till mån och fredag bara. Behöver hjälp med att ta ut sopor men går även själv med dom om kroppen är med i matchen. Sen kan jag inte vika stora lakan och lite trixit med att få på påslakanet. Sen städar dom varannan vecka med blandade resultat. Så jag känner ändå att jag klarar mer och mer. 

Har nu fått läkarbesöket till handkirurgerna i Umeå inställt tre gånger pga Covid. Hoppas verkligen att tiden jag har nu i januari blir av! Det går inte att beskriva så handikappade det är att ha så dåliga händer!

Har inte känt mig kry i helgen. Har blåsor och sår i munnen, rosslar och det kommer upp slem, lite febrig och allmänt off. 

Ha en fin ledighet ni som är lediga och en trevlig jul så gott det nu går i dessa Covid tider. Ska kolla antikroppar till veckan men har antagligen inga kvar.

Lev och må!

Ny bekantskap

 Har ju helt plötsligt börjat se dåligt. Jaa ett ålderstecken 🙄 bara att gilla läget. Därför har jag nu hunnit springa på Specsavers 3 vändor på kort tid och provat sisådär 300 par glasögon. Efter man provat ett par skulle dom sättas i en plastback för att sedan spritas. Säkert ingen rolig syssla för dom anställda men nödvändigt! Hoppas bara att inte alla kunder var lika veliga som jag! Hur som haver så är jag närsynt, har brytningsfel och sen tecken på gråstarr. Optikern ville att jag skulle kontakta ögonläkaren i Sunderbyn så ska ringa på måndag. Något positivt är i af att mitt långtidssocker ligger inom ramen för ett normalt blodsocker 🙂 ett långtids sockerprov visar hur värdet legat i snitt de senaste 3 månaderna. Nästan varje gång jag kollat blodsockret har det legat normalt så har inte behövt ta insulin 👍

Just nu har jag en smygande herre här på 4 ben vid namn Egon. Just nu är han borta 🙄 ja han är ju här någonstans men ni vet katter...Dom lyckas ju med att bara försvinna. Han har varit fram och hälsat två gånger och gått husesyn. Första 10 minuterna klagade han högljutt. Han är helt svart, väldigt fin! Jag hoppas att han ska trivas! Enligt förra ägaren är han social och kelig. Man måste ju ge dom tid att känna in sig. Tycker att namnet Egon var väldigt gulligt! 

Jag har verkligen ångest över denna jul! Det är första julen jag inte ligger på Sunderby sjukhus på jaa 5-6 år. Kan vara mer. För innan dessa 3,5 åren jag låg inne i sträck tillbringade jag typ 70% av tiden inlagd. Vet att jag tillbringat dom flesta jularna samt födelsedagarna på det där skitstället! ( missförstå mig rätt, självklart tacksam över att dom hållit mig levande!) Bara less! Nu när jag för en gångs skull är ute " i friheten" ja då ska vi slåss mot ett jäkla virus! 

Min moster och morbror kommer hem från Halmstad och bor hos mormor. Det är antagligen sista julen vi kan vara hos mormor för hon har blivit så förvirrad så hon kanske inte bor hemma nästa jul. Vi har alltid samlats hos mormor och min släkt är väldigt kärleksfulla och vi umgås gärna ihop. Sen mamma gick bort känns det självklart väldigt tomt och att någon fattas. Tanken är i af att moster Åsa, morbror Gunnar, mormor, moster Eva med familj och jag ska samlas och "jula" ihop. MEN jag vet inte om jag vågar...dels är jag livrädd för att bli smittad och sen är jag livrädd för att kanske smitta! Man kan ju fasen ha denna skit utan att ens veta om det! Nästa vecka ska jag kolla om jag har antikroppar kvar men jag tvivlar. Hur gör man 🙄 sitta ensam eller vara med familjen. 

Den 4 benta har som sagt varit försvunnen men nu smäll det till och huliganen befann sig i bokhyllan. Min bokhylla är svart. Bra kamouflage!

Trevlig helg!

Djupa funderingar

 Jag tänkte försöka berätta hur dessa svåra år egentligen påverkat mig. För det är ju självklart att jag har en hel del att bearbeta. Jag har ju gått igenom svåra trauman  legat för döden vid flera tillfällen, levt mitt liv på sjukhus i 3,5 år och i stort sett förtvinst i en sjukhussäng. Jag har återhämtat mig från allvarliga infektioner och blodförgiftningar, kommit igång med träningen- med sjukgymnasten och då jag börjat göra små framsteg har nästa infektion sänkt mig igen.

Dom har skickat runt mig till Uppsala, flugit mig till Manchester för där skulle det finnas kompetens till att göra den stora bukoperationen som ingen ansåg sig vilja göra pga mitt allmäntillstånd så jag fick finna mig i att ha tarmarna i ett bråck som en vattenmelon och vägde ca 4 kilo. För ca 1 år sedan gjordes operationen i Göteborg- då dom tog bort hela tjocktarmen för att den inte rymdes i buken då den krympt. Den operationen är ett stort trauma och min hjärna har antagligen blockerat stora delar av den samt eftervården för allt jag minns är SMÄRTA. Jag hade min kära moster Åsa och kusin Malin där men som sagt är den veckan ganska svårt.

Jag orkar inte skriva om allt men mitt liv förändrades för alltid. Allt är bara ett virrvarr av olika avdelningar, injektioner, intravenöst antibiotika, smärtsamma undersökningar, olika sköterskor ja det var liksom alltid något. Då jag var väldigt sjuk  kunde inte stå eller gå, hade starka mediciner och var väldigt sjuk. Då hittades min far  död i lägenheten.. Jag höll inte på att kunna åka för att säga farväl av min egen far...som bara lämnade oss.

Efter 3 år och 2 månader skrevs jag ut efter många tu@rer. Jag blev akut sjuk och fick akut njursvikt och läkemedelsförgiftning och fick intensivvård med andningshjälp och svävade mellan liv och död. Ingen visste var jag var och en hel vecka är borta. Skräcken att vakna upp med en maskin som andas med mig men helt i otakt enl mig så fick panik. Jag hallucinerade kraftigt  minns att många läkare stöd vid sängen och hörde bara röster och en sån smärta. Pga njursvikten hade alla mediciner tagits ut så på allt hade jag kraftig abstinens efter opiater som min kropp var vän vid.

Efter många turer och avdelningar hamnade jag tillslut på en medicinavdelning. Höll på att hämta mig från njursvikten då jag åkte på en ny infektion. På det Covid då jag låg ensam i sängen och skickade sms om hur jag ville ha min begravning. Läkarna hade frågat hur jag ställde mig till livsuppehållande åtgärder...dom försökte på ett fint sätt säga att utgången var oviss då min kropp var så svag redan. Men! Klarade även den matchen men det var fruktansvärt att ligga där ensam och livrädd och inte få träffa anhöriga.

Hade njursten som behövdes opereras bort. Självklart blev det en stor komplikation då bakterier letade sig upp i njurarna och orsakade en blodförgiftning till.

Jag kan inte ta med allt som hänt under dessa år för det började redan 2008 då jag bröt benet på 2 ställen inomhus på olivers efter en stressfrakur i knät jag fått samma dag efter löpning på bandet på gymmet. Operationer och hela benet läkte fel och blev helt krokigt. Smärtan var förjäklig och fick morfin som jag blev beroende av. Min älskade mamma dog 😥 senare dog farmor på min födelsedag och sen tog vi farväl av pappa. 

Efter 3,5 år skrevs jag ut i juni till min nya lägenhet på bottenplan. Då borde väl allt vara ok? Nej tyvärr fungerar man inte så. Efter så lång tid på sjukhus är man rätt hospitaliserad.   Att gå från att alltid ha människor omkring sig till att vara helt själv. Det är en enorm omställning! 

Det är nu tankarna kommer. Jag tänker sällan på det som varit. Min hjärna har kopplat bort stora delar och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag vet att jag borde gå till någon och bearbeta allt men jag vet inte om jag törs släppa fram allt. Just nu gör jag allt för att slippa tänka och jag är rädd för vad som händer om jag gläntar på locket...

För vad är meningen med allt det här?varför skulle jag överleva alla gånger? Jag har ingen livsuppgift som gör att jag ens måste stiga upp på morgonen. Jag har inga barn, inte ens en katt som kräver att jag går upp. Jag har inget jobb att gå till, jag har ingen egen familj, ingen bryr sig om jag kliver upp ur sängen eller inte.

Jag har ingen som behöver mig. Jag är 46 år och går med rullator och ska bli sjukpensionär. Jag kommer att behöva vända på varenda krona. Jag har inte valt att vara sjuk. Jag känner mig väldigt ensam. Känner ingen som varit med om något liknande så har ingen att prata med. Dom jag känner ingår i en gemenskap. De flesta vet vem dom ska fira jul med men jag tillhör liksom ingen  

Jag är livrädd för att vara en belastning, att folk ska tycka att det är jobbigt då jag är med då jag behöver lite assistans ibland. Mina händer är bedrövliga och kroppen saknar muskler som i sin tur behöver rullstolen ibland och den kanske är bökig att lasta in.

Jag är ledsen för att jag behöver hjälp ibland. Jag önskar så att jag inte behöver fråga. Det är ingen rolig känsla att vara i en beroendeställning och jag gör verkligen allt jag bara kan själv.

Jag tror alla behöver känna en slags mening med ens existens. Känna att dom tillhör någon. Det är ingen rolig känsla att inte göra det.

Det blev ett djupt inlägg det här men man kan ju låta bli att läsa om man inte vill. Det var då mina tankarför dagen.

Jag skulle verkligen behöva en liten kattkompis ❤

Lev och må!7

Fortsättning...

 Vet inte vad som hände men texten började blinka och fara runt och det gick inte att skriva. 

Måendet är väl sådär. Betydligt bättre än då jag låg på sjukhus och just nu verkar det lungt med infektioner och annat skräp. Men kroppen har tagit stryk av allt och har fått många bestående skador. Gjorde en magnetröntgen nyligen och den visade på att jag har kvar kotkompressionerna i ryggen det är inte alltför bra i nacken. Har glapp mellan 1a och 2a kotan och redan för 15 år sen ville dom steloperera den. Nu har jag väldigt mkt neurologiska besvär som kommer från nacken i form av synbortfall, yrsel, det dånar i öronen och vinglar omkring. Detta kan hålla i sig länge ibland och är väldigt obehagligt. Har mkt känselbortfall och känner inte stora delar av fötterna samt benen. Detta gör att balansen inte är så bra. Har fått mkt nervsmärtor och det domnar och sticker. Nu ska det göras en bentäthets test för att kolla hur skört skelettet blivit. Det lär bli en operation av nacken såsmåning om. Det ser jag inte fram emot. Ska ner till Umeå om ca 2 veckor till handspecialister där. Dom vill inte så gärna operera mig då jag läker så dåligt. Har fortfarande daglig omläggning av buksåret som ej vill gå ihop. Det har gått 1 år nu sen bukoperationen.

Det har varit en stor omställning att komma hem men nu har jag liksom fått in en vardag som fungerar. Det är bara helt underbart att vara hemma! Har varit hemma nu i ca 5 månader med ett "återfall" då jag fick tarmvred. Fy jädrans så fruktansvärt ont det gjorde! Psykiskt mår jag rätt ok just nu. Men mitt mående går upp och ner. Lever lite efter varannandags principen. Mår jag bra en dag ska jag liksom hinna allt och vill göra allt för att nästa dag få betala för det. Jag fick ju behandling med Ketamin mot svår depression men slutade med den i augusti. Den gav lite konstiga biverkningar och hade ingen vidare effekt. Ska börja med KBT här snart framöver.

Ska försöka lägga in lite bilder sen. Inlägget nedanför detta är det första men var tvungen att posta det då plattan blev hollo. Nu orkar mina händer inte skriva mer men ska skriva snart igen. Ursäkta för stavfel mm. Ser lite suddigt så måste ringa ögonläkaren. 

Lev och må! Hälsningar Linda 

Hej igen!

 Hej alla fina människor! Nu var det evigheter sen jag skrev. Har funderat hit och dit om jag ska fortsätta blogga och det har varit så mkt med att komma hem så det har helt enkelt inte blivit av. Men idag fick jag lust att skriva ett litet inlägg 🙂 tyvärr är det ganska svårt för mig att skriva då mina händer och fingrar blivit så förstörda så jag kan inte längre skriva på vanligt tangentbord så det blir pekfingervalsen på plattan och det tar en en evighet.

Mkt har hunnit hända sen sist så jag får sammanfatta det lite. Tyvärr kunde jag inte ha kvar kissen Busan som jag tagit från kattakuten 😥 hon började kissa i möblerna och i min situation blev det för jobbigt med all sanering, tvätt osv. Jag har ju hjälp från hemtjänsten med ex renbäddning för klarar inte riktigt av det ännu. Jag misstänker också att Busan tidigare har varit utekatt så hon kanske inte var helt nöjd med att vara inne. Nu har hon visst fått ett hem på landet så jag hoppas innerligt att hon ska trivas och få det bra! Jag har inte gett upp tanken på att skaffa katt och har "en boll i rullning" men berättar mer då det blir aktuellt 🙂 jag hoppas bara att det inte dröjer så länge men måste ha lite is i magen.

Har varit till Halmstad och hälsat på min släkt där nere. Det var väl typ 20 år sen jag var där sist och det var otroligt roligt att träffa alla! Moster Eva köpte en bedåårande kattunge i Göteborg som dom hämtade dagen efter vi kom ner. Det var därför vi åkte ner och då jag hörde att Eva skulle åka så hakade jag på. Det tar ca 2 timmar att åka bil mellan Göteborg och Halmstad. Hann såklart med lite shopping då vi "gjorde stan" en av dagarna. Resan var jättebra för mitt självförtroende, att jag faktiskt fixade det trots rullstol och buksår mm. Mina mostrar fick agera sjuksköterskor och la om såret. Det gick fint!

Det går sakta framåt med återhämtningen ifrån allt som varit. Känner att jag blir starkare allt eftersom. Men har inget vidare tålamod så tycker att det går rätt sakta. Men orkar göra mer och mer här hemma. Går utan hjälpmedel här inne men använder rullatorn om jag går utomhus. För ca en vecka sen var jag på stan med en gammal kär vän och orkade promenera runt i närmare 3 timmar. Går också t.o.f affären och det är ca 600 meter. Ska börja gå på sjukgymnastik och träna upp lite muskler. Jag har börjat laga lite mat (inte färdigmat i micron) 🙂 ska faktiskt gå och laga tacos då jag skrivit klart detta. Men det har blivit stekt ris med räkor mm, köttfärsbiffar med egen sås som blev god (otroligt) chili Con carne, stekt ris med kyckling och blandade grönsaker mm. Vet inte men har fått dille på stekt ris med tillbehör. Tyvärr har jag som sagt väldigt dåligt i händerna så det tog 45 minuter att hacka löken! Hade även extremt dåliga knivar så nu har jag skaffat 2 nya.

 Jag pysslar på här hemma, lyssnar mkt på ljudböcker och ser serier. Tänkte även börja måla och har köpt allt som behövs men väntar på det där att komma igång! Det tar liksom emot. Men är ju så roligt och timmarna flyger fram när man väl börjat. Nu har plattan fått nåt konstigt ryck så jag hoppas verkligen att det går att posta detta! Jag provar så skriver jag mer sen!

Hdh

Kattgård och tankar

I skrivande stund sitter jag i soffan med Busan och min kära moster Eva och Malin bygger en kattgård på min altan. Det ska bli så skönt att kunna ha altandörren öppen igen utan att vara rädd för att kisse ska smita och kisse kommer nog tycka mycket om att kunna sitta ute och spana på fåglar, flugor och annat intressant. Det känns tråkigt att inte kunna hjälpa till och känner mig rätt onyttig som bara sitter här och är men inget att göra något åt. Är såå otroligt tacksam för att dom gör detta åt mig och Busan!

Har haft några tunga dagar sedan tisdag. På tisdagen kände jag mig lite piggare och gjorde mer än jag borde. Men det blir lätt så, att jag passar på då jag mår bättre. Har sedan jag skrev sist fått åka in akut med ambulans pga tarmvred. Tarmvred är inget jag önskar någon! Det gör fasligt ont! Det blev drygt en vecka på sjukhus och tack och lov så slapp dom operera. Jag fick en sond genom näsan ner till magsäcken för att avlasta och för att slippa må så illa och denna sond är bland det värsta jag vet! Jag tycker att det gör extremt ont för har så trånga näsgångar och den skaver i halsen men det är skönt att slippa illamående. Jag fick dricka kontrastmedel och röntgades flera gånger och nu hade jag turen att kontrasten löste upp stoppet. Fick bara äta flytande några dagar och var väldigt rädd för att börja äta igen. Tror att det var för högt intag av popcorn och chips, för lite vätska och slarvande med maten överlag som orsakade det. Popcorn är tydligen ett big no no om man har trångt i tarmen ex pga operationer. Nu tänker jag mer på vad jag äter och har fått bra tips av medlemmarna i en grupp på Facebook som jag är med i.

Busan hade bara varit hos mig ett dygn då jag åkte in. Kunde inte komma mer olämpligt! Men Magnus och Sofia var hit och matade henne och höll henne sällskap lördag och söndag ( åkte in lördag) och på måndag så flyttade Eva in här och bodde här tills jag kom hem på fredagen. Så glad över att hon kunde göra det! Det var fruktansvärt jobbigt att tvingas ligga på sjukhus igen då man hunnit känna på friheten att vara hemma! Idag har jag varit hemma två veckor och jag och kisse har hunnit bli goda vänner. Busan är en väldigt kelig och social katt. Hon vill vara med och om det kommer någon så kommer hon genast och hälsar och vill kela. I början var hon väldigt rädd för ljud men nu har hon börjat vänja sig vid hur det låter häromkring och bryr sig inte nämnvärt. Det ska bli så roligt att se vad hon anser om sitt nya uterum.

Är du sjuk så är det inte bara sjukdomen/sjukdomarna man får ta. Man tvingas även att avstå från saker/händelser/umgänge för att man helt enkelt inte orkar, energin finns inte, smärtor som gör det omöjligt eller en mage/tarm som bråkar så att man inte törs lämna hemmet. Skulle åka till mina vänner Anna och Maria i kväll för Anna med familj åker hem till sthlm i morgon och vi skulle tillsammans med några andra tjejer träffas i kväll och socialisera. Men som så många gånger annars får jag ställa in för att min kropp inte vill samarbeta och det är så jäkla tråkigt att inte kunna vara med och tvingas ställa in. Man går miste om så mycket då man är så sjuk som jag är och man förlorar människor man trodde att man kände som bara försvinner. Det är otroligt tråkigt för det stämmer verkligen det där om i nöden prövas vännen. Det är när du ex blir svårt sjuk du märker vilka som är dina riktiga vänner. Det är ganska chockartat och väldigt ledsamt då den/dom du alltid trodde skulle skulle finnas vid din sida inte finns där då du behöver dom som mest. Det finns antagligen en anledning till det och det är bara att acceptera men ingen kan ju rå för att man blir sjuk. Jag har under dom sista åren förlorat många som jag hållit så kära. Genom sjukdom ( mina föräldrar, farmor, farfar mfl ) som nu inte finns här på jorden och pga min långa sjukhusvistelse på 3,5 år och alla sjukdomar som tvingat mig att sluta jobba och mista arbetskollegor och arbetslivet och människor som bara försvunnit. Men det kanske är så i livet. Människor kommer och går. Jag har verkligen haft många otroligt jobbiga år, har överlevt och lurat döden vid flera tillfällen, har gått igenom fruktansvärt smärtfyllda operationer och sjukdomstillstånd och tillbringat de sista 4 åren till 85% kanske mer i en sjukhussäng. Då behöver man verkligen människor som bryr sig och jag kan inte förklara i ord hur mycket ni betyder för mig ni som alltid finns där! ❤ TACK!

Nu är resan till Göteborg/Halmstad bokad i september! Jag ska följa Eva och hämta en liten kattunge i Göteborg och där blir vi hämtade av morbror Gunnar och moster Åsa för att tillbringa några dagar i Halmstad och hälsa på släkten där. Tror det var ca 20 år sedan jag senast var i Halmstad! Det är verkligen dags. Tyvärr kunde man inte ta avbokningsskydd så det är bara att hålla andan och hoppas på att jag inte får någon allvarlig infektion eller något som gör att jag inte kan åka. Måste ordna så att såret kan läggas om där dagligen och ordna med mediciner osv men har ju lite tid på mig. Ska bli galet roligt 🤗

Dom jobbar på därute på altanen. Busan spanar i fönstret. Jag har rätt ont i magen och allt går rakt igenom och har vansinnigt ont i ryggen. Så då vet ni 🙂

Trevlig helg!

blandade bilder 2020

Vännen Anna 

Maria och My 

Min nya soffa

älskade brorsbarn Kid och Lion 

Min gammel kisse Zambo längst bak med sina nya vänner hos bror Magnus och Sofia 

jag.

Bror och Sofia 

släktträff hos mormor

brors periodsanpassade hemgjorda öl.

med katt!

Längesen jag skrev igen nu men det har varit så mycket annat. Just nu skriver jag på telefonen för hade tänkt visa er min nya kompis Busan. Har fotona här. Skriver ett längre inlägg på plattan här någon dag! Busan har kallats Bus av sin fd familj men jag tycker att Busan är mer tjejaktigt 🙂 Busan är 4 år och jag är jourhem (än så länge) åt henne. Jag hoppas att jag kan ta henne på heltid, alltså köpa henne men då måste jag få uppbackning av kattakuten om jag ex måste läggas in ( men har gjort mitt nu på sjukhus) jag pratade i kväll med en av dom ansvariga för omplacering av katter och hon skulle prata med sin kollega om det är något man kan lösa så vi får se. Jag har blivit så fäst vid henne redan! Djur skänker så mycket glädje! 

Ett livstecken.

Hej alla!
Jag ber om ursäkt för att det var alltför längesedan jag skrev ett inlägg. Mycket har hunnit hända och i skrivande stund ligger jag i min säng hemma i den nya lägenheten som jag fått ute på Hertsön. Jag kom hem tillslut efter 3,5 år på sjukhuset och det är såklart väldigt skönt. Jag var ju på väg där efter det jag blivit friskförklarad ifrån Covid och skulle egentligen bara operera bort njurstenarna, få remicade droppet och piggna till någon dag. Orkar inte dra hela historien men kortfattat så blev jag akut sjuk efter operationen och fick åter en blodförgiftning och det var rätt illa där ett tag igen. Jag vet faktiskt inte hur många liv jag har och vad meningen är att jag tydligen ska stanna här på jorden ett tag till men jaa...Det kanske visar sig. Efter en massa om och men, infektioner, bukoperationenr, blodförgiftningar, akuta njur och hjärtsvikter, Covid och massa annat befinner jag mig i allafall hemma som sagt och har idag klarat 3 veckor.

Nu borde väl allt vara på topp kanske många anser men i ärlighetens namn så var det inte bara positivt att komma hem. Det är rätt jobbigt faktiskt och då främst psykiskt för dessa veckor har jag insett och märkt hur dålig jag blivit fysiskt. På sjukhuset gjorde jag ju mest ingenting och fick allt serverat men det är helt annat hemma då jag måste röra mig och göra så mycket mer. Jag har mycket mer ont i hela kroppen och mina händer och fötter är rent bedrövliga. Mina fingrar har böjt sig in mot handflatorna och går inte att räta ut. Handlederna är väldigt svullna och har stelnat så mina handfunktioner är under all kritik. Vet ni hur mycket man gör och behöver sina händer?-till allt! Det är så otroligt ledsamt att märka hur man blir allt sämre och att det inte går att göra något? Alternativet är att steloperera men då kan man ju inte böja fingrarna i stället och vet inte om det är så mycket bättre. Jag kan inte öppna korkar, förpackningar, flaskor, skära saker, hålla i lite tyngre saker mm. mm. Detta med händerna och fötterna är det som varit det absolut jobbigaste under alla dessa 28 åren med reumatiska sjukdomar. Jag ska försöka ladda upp en bild från telefonen sen.

Här hemma blev det även ganska tyst och ensamt och dagarna kan bli oerhört långa. Men absolut! Jag väljer ju självklart att vara hemma och få sova ostört, äta vad och när jag vill och bestämma över tv:n. Men psykiskt mår jag tyvärr sämre och har oerhört svårt att få saker gjort. Jag får tvinga mig att äta, det tar emot att träffa människor och det sitter oftast en ledsenklump i magen. Tror inte så många vet riktigt hur jag mår för jag försöker att inte belasta andra men jaa...så är det i af. Jag behandlas fortfarande med Esketamin som den enda i Norrbotten! Så nytt är det. Jag åker in till sunderbysjukhus varje måndag och får behandlingen i form av nässpray. Efter behandlingen är jag väldigt trött hela dagen och för 2 veckor sedan fick jag hemska hallucinationer som är en vanlig biverkan. Ketamin är egentligen ett narkosmedel och används även som stark smärtlindring vid akuta skador. På något sätt har det visat sig även verka mot depression. Tyvärr har jag inte märkt så mycket positiv verkan men min läkare tyckte att vi skulle fortsätta över sommaren och sen utvärdera. Utöver det åker jag in och får bupremorfinet varje tisdag för en vecka. Tyvärr hjälper det dåligt mot smärtorna men verkar vara det bästa alternativet. Då har jag bara en slags värkmedicin och risken för att blanda ihop osv är mindre om jag ex skulle bli sjuk, förvirrad av lågt blodsocker osv. Tänk om man ändå skulle klara sig utan medicin!

Jag har blivit lite stadigare på benen och kan gå lite inomhus om jag håller mig i väggar el dyl eller använder rullatorn. Jag har klarat att gå utomhus runt huset med rullatorn. Måste dock ta rullstolen om jag ska någon längre sträcka. Jag måste försöka träna mer men det mesta går ganska trögt just nu.
Har fått väldigt mycket besvär från nacken nu där jag har en skada dom velat operera i flera år. Den operationen innebär att koppla ihop 1a och 2a nackkotan som i sin följd innebär att jag tappar mycket rörlighet och inte kan vrida så mycket på huvudet. En operation jag gärna hoppar över. Det är ganska många operationer som behöver göras men då jag har så svårt för att läka så vill varken jag eller läkarna utföra någon i dagsläget. Jag har fortfarande kvar buksåret sen bråckoperationer i okt/nov och det läggs om av hemsjukvården varje dag.

Får hjälp av hemtjänsten varje dag och även av släkt och vänner. Vill ju såklart klara mig själv men tyvärr går inte det. Försöker att be om så lite hjälp som möjligt för märker ibland att det verkar besvärande och det känns inte så roligt. Ibland önskar jag att någon frågade i stället om jag behöver hjälp med något. Det är stressande att sitta här och se och veta om allt som behöver göras men inte kunna själv. Hemtjänsten har sina regler och dom gör bara vissa saker. Jag är i allafall väldigt tacksam över att ha er underbara människor där det aldrig sitter fast och där jag känner att denna person kan jag fråga!

Igår ex hade jag enorm hjälp av släkten att sätta ihop min nya soffa. Moster Åsa och Gunnar är uppe och hälsar på från Halmstad och fick äran att bygga möbler åt både mig och mormor. Tack!
Förövrigt försöker jag göra småsaker, sitter ute vid väder, hör på ljudböcker,  ser serier och socialisera emellanåt. Men nu är det sommar och folk har semester och gör sitt. Min största önskan nu är att kunna skaffa kisse som sällskap och har funderat på att bli jourhem åt katter som väntar på varaktigt hem. Det kanske skulle vara bättre i fall jag ex måste läggas in igen och då inte ha någonstans att sätta katten.

Nää hade kunnat skriva massor men detta blev nog långt. Får försöka skriva snart igen. Tills dess, lev och må och njut av ev semester!

/Linda

Vill hem!!

Dagarna går men för mig känns en dag som en hel evighet ibland. Har nu tillbringat 3,5 år på sjukhus och det är helt obegripligt att ta in även för mig. Kom att tänka på häromdagen att en äldre dam som jag jobbade hos inom hemtjänsten spådde mig i kort en gång och sa då att jag skulle tillbringa mkt tid på sjukhus. Då var jag 17 år och frisk. Tänk så rätt hon fick.

Min hemgång blir hela tiden uppskjuten för har fått nya infektioner och tider på alla möjliga mottagningar. Hemtjänsten och hemsjukvården förhalar det hela och jag vet inte hur många möten dom har haft nu med ansvariga läkare och kommunen mm. Alla vill att jag ska bo på korttidsboende en tid men jag vägrar! Det är nog skrämmande att åka hem och inte ha personal dygnet runt och det underlättar inte det hela då alla är så negativa och i princip säger att du kommer inte att klara dig hemma och tänk på allt som kan hända osv. Klart dom vill slippa ansvaret och ha mig på korttidsboende i stället. Jag vet att det antagligen kommer att bli tufft en tid och att jag är väldigt skör men det som är det största problemet är ju ifall jag blir sådär jättesjuk igen och får någon allvarlig komplikation men det kan ju ingen förutspå och det är ju för min del något som återkommit och ca 3 veckor på ett boende hjälper ju inte och påverkar den biten. Jag är själv väldigt rädd för att något ska hända men för det mentala måste jag bara få komma hem till min nya lägenhet och få leva mer normalt. Jag kommer att ha hjälp av hemsjukvården med omläggningar av såret en gång dagligen och hjälp av hemtjänsten 1 gång dagligen. Sen har jag min bror Fredrik boendes två gårdar bort och bror Magnus längre ned på Hertsön. Blir det väldigt akut får jag väl ringa 112.

Har just haft ett videosamtal med någon läkare från primärvården. Förstod inte riktigt syftet med det. Han skulle också övertala mig att bo på korttidsboende. Vad är det dom inte förstår? Jag måste ju få prova att bo hemma. Blir så jäkla förbannad, ansvarig för hemtjänsten hade sagt att dom inte tänker sätta in några insatser om jag inte åker ned med en arb terapeut till deras träningskök för att se vad jag klarar av. Har tillslut gett med mig och tagit hjälp av dom en gång dagligen främst för tillsyn. Behöver inte ens hjälp i köket! Deras insatser blir städ varannan vecka, upphängning av tvätt då och då, renbädda 1 gång per vecka och kanske nåt småfix som uppkommer. Så som dom överreagerar kan man tro att jag inte klarar något och behöver lift och helhjälp. Just nu vill jag bara be dom fara och flyga och säga bort all hjälp.

Träffat reumatologen idag och ska äntligen få remicade idag. Är inne i världens hud och ledskov. Kan inte gå pga fötterna där skinnet lossnar, blåsor och inflammationer i alla tår och fotleder. Tyvärr visar snabbsänka och blodsockervärden att jag antagligen har någon ny infektion på gång...dom tog bort antibiotikan för 3 dagar sedan. Såret ser inte bra ut och vägrar att läka. Ska tydligen operera bort njursten på onsdag och ta bort någon kateter jag tydligen har i urinledarna och som bidrar till att infektioner uppstår. I morgon ska jag till ÖNH då jag har infektion i båda hörselgångarna och det spränger och rinner var därifrån.

Jaa jag är med andra ord frisk som en fläkt 🙂 allt går bara runt. Jag är tveksam till att jag kan åka hem nästa fredag. Men jag står inte ut längre och vill inte ligga här på en Corona avd som friskförklarad. Jag kommer att tappa förståndet snart. Får ju heller inte ta emot besök av nära och kära men får lämna avd så man kan ju träffas ute om vädret tillåter. Det enda jag vill är att få komma hem och att jag får vara såpass frisk så att jag kan vara hemma och få tillbaka tryggheten och självförtroendet och få en mening med livet. Det kan ju bara inte vara så hemskt att jag överlevde Covid, njursvikt, förgiftning mm mm bara för att ändå ligga här och bli mer och mer mentalt påverkad för varje dag. Håll tummarna för mig att jag får åka hem och vara så frisk som det går.
TACK! 💖

/Linda

utrustade!

Till dessa utsmyckade varelser möts man på morgonen 🙂 En väldig tur är att denna utrustning finns så att dessa fantastiska människor kan skydda sig!

Forts Covid 19

Jag är så glad över att jag valde att dela med mig av min Corona resa genom att länka bloggen i de grupperna på Facebook som tillhör de sk riskgrupperna och självklart till er andra också! Jag har fått väldigt många värmande kommentarer ifrån människor som tackat mig och skrivit att dom efter att ha läst inlägget känt sig lugnare och mer hoppfulla. Jag kan nog inte beskriva hur mycket det betyder för mig, att lilla jag har kunnat bidra till det, att min resa har kunnat hjälpa andra och att man kan vända något väldigt negativt till något positivt. Jag blev mer än chockad och så glad då min lilla blogg hade över 4000 läsare på två dagar! Jag tackar ödmjukast för det och för alla era lyckönskningar och jag är så glad över att jag kunnat hjälpa till!

Så hur är då statusen nu? Jo idag kom det andra Corona provet tillbaka ifrån Umeå och det var också negativt 😀 så idag har läkaren varit in och friskförklarat mig. Ska därför få byta avd så fort det är möjligt till en vanlig avd mest troligt kirurgen. Just nu ligger jag ensam på en 3 sal men ska få flytta till egen kupé under kvällen. Läkaren sa att dom absolut inte vill utsätta mig för ev nya Corona fall då man inte är riktigt säkra på huruvida man kan få en annan variant av Covid 19 och inte vet hur det riktigt fungerar med antikroppar osv. Jag är väldigt glad över det beslutet för jag hade nog rymt om jag fått 2 hostiga, snuviga och sjuka salkompisar.
Egentligen var det meningen att jag skulle få åka hem i tisdags men fick feber och misstänkt infektion i buksåret och urinvägarna. Jag är så tacksam över att jag överlevde Covid 19 men har ju tyvärr kvar alla andra problem och dessa infektioner går bara runt och så fort dom tar ut antibiotikan så kommer problemen tillbaka. Jag har tjatat hela veckan att ansvarig kirurg ska komma och titta på buksåret. Såret blöder och vätskar mycket mer, har blivit större och liksom sladdrigare i sårkanterna och har ont i nedre delen av buken. Jag vill bara få komma hem! Har mått sämre psykiskt i veckan och antar att det inte är så konstigt att det kommer en reaktion. Jag trodde ju verkligen inte att jag skulle överleva detta.

Förövrigt är jag otroligt trött. Var inte ens såhär trött när jag var som sjukast. Personalen säger att dom som tillfrisknat ifrån Covid 19 säger samma sak. Min kropp har ju verkligen fått bekämpa en hel del den senaste tiden. Jag ligger och lyssnar på ljudböcker den största delen av dygnet om jag inte sover. Jag har orkat se något avsnitt av någon serie på kvällen ibland. Jag har nog blivit väldigt gammal eller hamnat i någon fas för helt plötsligt lyssnar jag bara på historiska romaner samt ser historiska serier 🙂 är ju otroligt intressant att få ta del av hur människor levde och hade det förr i tiden. I helgen som var har jag sett utvandrarna och nybyggarna för hade inte sett dom. Riktigt bra. Just nu ser jag Milreds place med Kate Winslet på hbo och den utspelar sig kring 1930 talet. Helt ok.

Idag var snälla Laila och handlade onyttigheter åt mig. Lite chips skadar nog inte. Nu väntar jag mest på att få byta rum. Så skönt med egen liten kupé! Ska försöka uppdatera här så ofta jag orkar. Om jag inte gör det beror det antagligen på att jag inte är så pigg och kry. Ta hand om er där ute och håll avståndet. Kram på er!

/Linda

Till er oroliga

Detta inlägg skriver jag främst för mina vänner som liksom mig tillhör riskgrupperna gällande Corona. Jag är med i några grupper på Facebook och förklarligt nog är många väldigt oroliga för att drabbas och vissa har eller har en nära anhörig som fått viruset.
Jag har idag friskförklarad ifrån Covid 19! 🤗😀🤗

Jag är en sån person som egentligen inte skulle överleva viruset. Jag tillhör väldigt många riskgrupper. Jag har legat på sjukhus i snart 3,5 år. Jag har under denna tid haft otaliga infektioner och blodförgiftningar. Jag har intensivvårdats så sent som i början av februari pga akut njursvikt och läkemedelsförgiftning med andningsmaskin. Har vid minst 5 tillfällen varit väldigt nära att lämna detta jordeliv.
Jag har 5 olika reumatiska sjukdomar, diabetes, högt blodtryck, problem med tarmarna och gjorde en enormt omfattande bukoperation i Göteborg i okt där ett gigantiskt stomibråck avlägsnades och man tog bort hela tjocktarmen och fick en illeostomi.

Jag tar immunsupressiva läkemedel mot min reumatism och har ett väldigt dåligt immunförsvar. Jag har ett stort sår på buken efter min operation som vägrar läka. Jag har i stort sett varit sängliggande i tre år och har därför inga muskler. Jag kommer inte ihåg när jag var ute sist. Har ständigt dåliga blodvärden och behöver syrgas till och från. Man kan kortfattat säga att jag är väldigt sjukdomsdrabbad och att min kropp är väldigt skör.

Trots detta överlevde jag Covid 19! Så alla ni därute som drabbats eller är rädd för att drabbas och kanske som jag redan är väldigt utsatt och har andra sjukdomar att kämpa mot. Ge inte upp! Du kommer sannolikt att klara dig du med! Kroppen är otrolig på att läka sig själv. Om jag överlevde så gör du också det! Jag vet-man blir livrädd och planerar sin begravning. Man gråter och ber om att man ska klara sig eller att sin anhöriga ska göra det och glädjande nog så gör de flesta det. Ha respekt för detta virus och utsätt inte andra för ev smitta och stanna hemma om du är det minsta osäker och har symtom. Efter denna virussjukdom är man vansinnigt trött och jag tror att man ska acceptera det och vila mycket och ge kroppen bra näring. Då jag fick reda på att jag hade Covid 19 så började jag inta väldigt höga doser av c vitamin och d vitamin. Jag hade bara tillgång till apotekets sort men egentligen ska man köpa ren c vitamin i koncentrerad dos från hälsokost och inte snåla med mängden. Jag fick även rådet att köpa kolloidalt silver som är super mot b.l.a virus. Detta fick jag tyvärr inte tag på men ni som kan-prova! Det skadar då inte.

Ev får jag lämna sjukhuset till veckan om jag inte hinner få någon ny infektion.  Det ska bli underbart men en stor omställning efter år på sjukhus. Ta hand om er och varandra och ha respekt för Covid 19 och om du har oturen att få det så är det ingen dödsdom trots att du redan är sjuk och/eller tillhör riskgrupperna.

Hälsningar Linda

Rapport från Corona land

I morgon är det tre veckor sedan dom tog provet och Covid 19 konstaterades. Jag kan ärligt säga att det beskedet verkligen skrämde mig från vettet, jag hade ren dödsångest och jag var så ensam och så utsatt. Jag visste ju att chansen för att få en väldigt svår variant var stor och min kropp har varit så utsatt under så lång tid så vi var nog många som inte trodde att jag skulle klara det. Det var fruktansvärt att ligga där i sängen med ett gäng läkare runt omkring mig som frågade hur jag ställde mig till intensivvård och respirator. Dom påtalade ofta hur skör jag var och att det kanske inte skulle sluta lyckligt och jag blev ju inte direkt lugnare av det. När man hamnar i en situation som denna vill man ju verkligen ha sina nära och kära hos sig men det gick ju inte. Jag låg på en sal med andra drabbade med dörren stängd, fick inte lämna salen och personalen såg ut som rymdmänniskor med dykarmask och man kunde inte se vem som fanns bakom masken. Jag bad varje dag att jag skulle överleva trots att jag så många gånger under dessa sista år önskat att jag skulle få lämna detta liv och alla plågor. Men då det höll på att bli verklighet ville jag inget hellre än att få leva och komma hem.

Jag kan fortfarande inte andas ut helt men jag tror att mitt kritiska skede var förra veckan då jag hade över 40 grader i feber, en vilopuls på 175 och orkade inte ens ta mig till toa. 3 dagar var jag riktigt dålig men efter det verkar det ha vänt. Nu vill dom helt plötsligt skriva ut mig men coronan var ju bara en parantes och jag har ju tyvärr kvar all annan skit som jag hade innan. Jag får upprepade infektioner främst i urinvägarna och det var tal om operation av dem b.l.a. Det är väldigt mycket som måste ordnas innan dom kan skicka hem mig. Det känns ju inte helt tryggt att åka hem i detta skick och behöver hjälp i hemmet och av hemsjukvården. Såret på buken efter min stora bråck och tarm operation i okt läker inte alls för att kroppen allmänt är i så dåligt skick. Kan inte få min reumatiska medicin pga Corona och andra infektioner och det är en väldigt lång väg för mig att kunna gå igen om jag nu någonsin kan det. Har fått börja med att sitta på sängkanten och såsmåning om gå korta sträckor i korridoren med hjälpmedel men varje gång jag kommit en bit har något hänt som gjort mig sängliggande igen.

Jag är väldigt glad över att jag lever och jag har förbrukat 5-6 liv nu då det varit riktigt illa. Bara sen i slutet på januari har jag knackat på dörren till den sk pärleporten två gånger men har av någon anledning inte blivit insläppt. Jag kanske har något kvar att uträtta här på jorden. 🙂
Men nu vill jag att allt annat ska lösa sig så att jag får komma hem till min nya lägenhet som jag inte ens har sett. Jag vill leva igen och jag vill verkligen att denna Covid 19 ska dö ut och inte skörda fler offer! Snälla! Var rädda om varandra och tänk på att inte utsätta andra för ev smitta! Nu önskar jag bara att jag ska fortsätta vara symtomfri och allra helst få något besked ifall jag fortfarande bär på viruset och om jag bildat antikroppar och hur länge man i så fall går säker.

Just nu ligger jag ensam på en 3 sal. Två skickades hem igår. Jag hoppas att det inte kommer in några nya smittade men det är inte så troligt. Jag är ofantligt trött. Men konstigt vore det annars. Kroppen behöver återhämtning. Det blir väldigt mycket ljudböcker för mkt annat orkar jag inte.

Trevlig helg och må Corona skiten hålla sig långt borta! Till alla anhöriga och till mina fina vänner som jag inte kan träffa. Ni betyder så mycket för mig och älskar er! ❤❤❤ snart ses vi!

/Linda

Corona mm

Det var längesen jag skrev ett inlägg här och det beror på att jag varit och fortfarande är väldigt sjuk. Jag skrevs ut från kirurgen i slutet på januari och jag var såå glad över att äntligen få komma hem efter över 3 års sjukhusvistelse. Dock blev glädjen kort för jag vaknade den första natten hemma med feber och kände att allt inte var som det skulle. Jag har tyvärr väldigt vaga minnen av vad som riktigt hände och över en vecka är helt borta. Jag minns att hemtjänsten hjälpte mig och ringde ambulans och sen har jag korta minnesfragment från intensiven. Jag hade väldigt dåliga värden, andades inte själv och hade inget mätbart blodtryck. Hade hög feber och fått akut njursvikt och blev därför även läkemedelsförgiftad då min kropp inte kunde rensa ut all medicin jag stod på. Hade vid detta tillfälle höga doser av oxycontin och hade även tagit morgonmedicinen två gånger för att jag var så förvirrad och dålig.
Det mesta är som ett töcken och jag hade hemska hallucinationer och visste inte var jag var eller vad som hände. Fick även genomgå en operation av urinvägarna men vet fortfarande inte riktigt vad dom gjorde. Jag hade en andningsmaskin som skulle hjälpa mig med andningen och jag kommer ihåg att denna var otroligt obehaglig och den var inte alls synkad med de andetag jag själv tog. Jag orkade tydligen bara ta 3 andetag i minuten.

Jag tror att det var en tisdag jag åkte in och först en vecka senare började jag bli lite mer medveten. Kunde under denna tid inte kontakta mina anhöriga som inte hade en aning om vad som hänt eller var jag var. Men med hjälp av sjukhusprästen kunde min bror kontaktas och efter lite detektivarbete av moster Åsa kunde dom lokalisera mig och få information om vad som hänt.

Blev successivt bättre och blev flyttad till Ava med hjärtövervak men nu ligger jag på en medicin avd sen flera veckor tillbaka. Här har jag tyvärr fått den ena infektionen efter den andra och fick det tunga beskedet att jag nu även fått Corona. Det var och är fruktansvärt tungt och jag är livrädd för att det ska bli allvarligt då min kropp redan är så utsatt och inte hunnit återhämta sig efter allt som varit. Jag känner mig så otroligt ledsen och ensam och kan ju inte få besök och en kram av mina anhöriga. Det känns ungefär som att bara ligga och vänta på sin egen avrättning eller nåt och är så rädd för att syresättningen ska bli dålig eller att jag får svårt med andningen. Ingen vet heller när och hur jag smittats och symtomen kan gå upp och ner i veckor. Denna ovisshet önskar jag ingen. Jag är fruktansvärt besviken på sjukvården då jag redan från början sagt att jag behöver enkelsal pga min höga infektionsrisk men ingen har brytt sig om det och jag är rätt säker på att jag blivit smittad av en medpatient som från dag 1 hostat och kraxat. Tyvärr har dom inga svar eller väldigt diffusa och lär aldrig få reda på hur jag smittats men nu är det viktigaste att jag blir frisk!

Tyvärr har jag nu oroat mina nära och kära som är liksom jag själv väldigt oroliga för hur detta kommer att sluta. Jag tycker verkligen att jag definitivt inte behövde Corona på allt som redan var. Har med hjälp av firmor och anhöriga flyttat till en stor rymlig lgh på bottenplan med altan men har fortfarande inte själv kunnat se den ännu. Det var i början på förra veckan tal om hemgång men ja...Det är det inte längre. Jag vill bara hem, må bra, skaffa en liten vovve och få börja leva igen! Så snälla Gud om du nu finns så låt mig bli frisk igen! Så sjuk som jag var då jag intensivvårdades, då dom inte visste om jag skulle klara mig men som jag gjorde så kan ju inte ett virus innebära slutet.

Jag vill tacka er alla underbara människor för erat stöd och för alla värmande kommentarer på ex facebook. Jag orkar inte vara inne så mkt på sociala medier men ska försöka uppdatera er om vad som händer. Har tyvärr väldigt svårt för att skriva och orken är inte så bra men jag läser det ni skriver och era inlägg gör mig så glad! TACK! ❤
Nu ska jag försöka ta mig igenom denna dag och tyvärr har jag mer feber men ingen direkt lungpåverkan och bara det fortsätter så! Håll alla era tummar och skicka positiv energi via cyberrymden åt mig. Nu har jag i af gjort en liten uppdatering så alla som undrat var jag tagit vägen fått lite svar. Var rädda om varandra.

/Linda

Möte/hemgång?/koldioxidförgiftning

Den sista veckan har varit upp och nervända veckan på dom flesta områdena. Trots möten och samtal med diverse läkare och samtal med handläggare och biståndshandläggare så är jag inte helt på det klara med vad som kommer att hända, och framförallt när. Hur som helst så börjar jag tydligen vara redo för hemgång. Förra veckan nämde en av kirurgerna korttidsboende igen på ronden som är över innan man förstått att dom varit inne i rummet så hann inte bemöta det eller ställa frågor utan hann bara säga att jag inte vill eller ska på något sånt boende. Det kunde vara aktuellt om 2 veckor ca i såfall.

Hade ett längre läkarsamtal med p.a.l (patientansvarig läkare) jag hade frågor och han sa då att vi skulle ha ett möte med alla ansvariga läkare och prata igenom framtida vård när jag åker hem. Det mötet hade vi igår. Då utskrivnings datum är satt så har kommunen visst bara 3 dagar på sig att samordna alla hjälpinsatser för efter det får dom betala för sjukhusvården så dom vill såklart ha hem patienten fort...mitt utskrivningsdatum var först satt till igår torsdag då mötet skulle äga rum så på tisdagen fick jag veta att jag ev skulle åka hem torsdag eller fredag 🤨 jag blev otroligt chockad, hade 100 frågor, kände mig totalt oförberedd och blev rätt skärrad. Har man legat 3 år och 2 månader på sjukhus och dessutom lider av svår depression och behöva många hjälpinsatser och förändra hela ens liv behöver man få längre tid på sig att förbereda sig på. Det kommer att bli en enorm omställning att lämna sjukhuset.

Fick i allafall stanna över helgen och har inte fått något exakt datum och jag får olika besked beroende på vem jag pratar med. Jag har ställt in mig på att jag ev åker hem till veckan för här på kirurgen är jag färdigbehandlad. Visst har vi pratat om utskrivning för jag hade inte tänkt bosätta mig här för evigt men helt plötsligt gick allt väldigt fort. Jag hade en helt annan bild i huvudet om hur utskrivningen skulle gå till. Jag trodde att dom ville ha såren, syresättningen, blodsockret och allmäntillståndet i bättre skick, att behandlingen med ketaminet skulle fortgå här på plats samt att vi skulle trappa ner på medicinerna under ordnade former och att jag skulle få träna med sjukgymnasten och bli starkare fysiskt samt att ketaminet fhv skulle hjälpa mig med depressionen. Jag trodde att jag skulle skrivas ut till den 1 mars och flytta direkt till den nya lägenheten men nu kommer jag att behöva bo i min nuvarande som inte alls är anpassad samt har trappor. Jag kommer bara göra dom absolut nödvändiga resorna ex hit för att få ketaminet 1 ggr vecka men jag skulle ju verkligen behöva fortsätta träna med sjukgymnast och kommer känna mig rätt isolerad men får försöka tänka att det bara är för en kortare tid.

Som det verkar kan jag få lägenheten tidigare kring den 14e feb och det vore ju toppen! Kanske för datumet med sig lite positiva vindar. Tro mig. Jag vill verkligen hem men till den nya. Jag vill inreda och köpa lite nytt och beställa konst från Pernilla ❤ och jag vill verkligen köpa mig en liten 4 bent kamrat. Kan inte tänka mig en tillvaro utan ett husdjur. Om någon läser detta och vet ifall det finns någon form av jourhem där man kan lämna hunden om man ex måste in på sjukhus igen ( INTE 3 ÅR! ) eller någon som mot ersättning såklart kan tänka sig agera stödhem. Men har först tänkt få min vardag att fungera och bli hel. Sen måste jag hitta rätt hund som inte kräver så mycket motion utan helst myser 🤗

För över 1 år sedan upptäckte man via ett artärprov att jag samlar på mig koldioxid då jag har syrgas. Fick då bara ha en halv liter. Men efter operationen har jag som sagt haft låg syresättning och därför behövt syrgas hela dagarna och kring 2 liter. För några månader sedan frågade jag någon av läkarna om vi inte skulle ta ett nytt sånt prov då jag haft så mkt syrgas. Inget hände. Vid mötet igår så jag att dom faktiskt får remittera mig till lungläkare och ta reda på varför jag har så dålig syresättning. Idag kom en lungläkare förbi och han tog detta artärprov som visade att jag hade ett extremt högt värde på koldioxiden i blodet. Jag var koldioxidförgiftad och han sa att jag lika gärna bara kunnat dö i sömnen. Jag ska alltså vara glad över att jag lever...vad hade hänt om jag inte krävt att få träffa lungläkare och dom skickat hem mig med syrgastub? Nu får jag inte ha någon syrgas alls. Dom vill att jag ska ha andningsmaskin som jag provat och det finns inte en chans att jag kan ha en sån. Du har mask över både näsa och mun och man får nästan panik. Blåser nu i andningsrör, rör mig mer och sitter mer och tänker på att andas djupt och fhv räcker det. Frågade läkaren hur KF yttrar sig och han svarade extrem trötthet, hög puls och svettningar b.l.a och dessa tre saker har jag verkligen lidit av. Har ibland inte orkat ha ögonen öppna...dom kanske borde ha lyssnat på mig och tagit det där provet...bara en tanke 🙄 men vi har ju så bra sjukvård i Sverige.

Orkar inte skriva mer. Får berätta sen om mötet och hemgång och hur alla insatser i hemmet fungerar. En hemtjänstgrupp i några veckor för att sedan byta då jag flyttar. Ordna alla insatser för att sen byta ansvariga. Tur att det inte är mitt problem.

Trevlig helg!

2020

Nytt år. 2020. Det låter som ett år med en fin klang liksom. Året 2019 och många år innan det kan jag mer än gärna sudda ut och gräva ner väldigt djupt. Nu har jag haft min beskärda del av ohälsa och elände så jag skulle bli grymt besviken om inte livet kunde visa mig att det faktiskt finns saker i livet som kan göra så att man mår bra och får vara hyfsat frisk och glad.

Har hunnit få 4 behandlingar av Ketamin med varierande resultat. Fick det nu i torsdags och mådde mkt bättre psykiskt några timmar efteråt men sen kom svackan i form av ångest och mådde inte alls bra. Fredag mådde jag rätt bra fram till em men sen likadant så det går verkligen upp och ner. Hade ett längre läkarsamtal med Andreas som är min kirurg där jag kunde ställa lite frågor och prata igenom lite saker. Det verkar som dom tycker att jag är färdig här på kirurgen då såret kan skötas av hemsjukvården och sen får jag antagligen något slags larm jag kan trycka på vid akuta situationer. Min förhoppning var att jag kunde vara kvar här och fortsätta träna med sjukgymnasten och bli starkare fysiskt samt få behandling av Ketamin och få hjälp med allt annat som kräver vård och få någon förklaring till min enorma trötthet. Tror den till stor del kommer av utmattningsdepression och av bukoperationen samt hela situationen  För mig är ju buken bara en del. Något som är rätt akut är ju mina höga blodsockervärden och att syresättningen blir så låg så fort jag är utan syrgas. Har ju ingen syrgas hemma...Det är många bitar som fattas i pusslet

Vi ska ha ett stort möte med alla inblandade läkare samt med kommunen om vilka hjälpinsatser jag skulle behöva. Jag ser så fram emot flytten till nya lägenheten, få inreda, få vara ifred, sova bland mina saker i egen säng och bestämma vad jag ska äta och när osv. Samtidigt känns det såklart lite otryggt då jag i över 3 år haft personal runt omkring mig och ett larm att trycka på om något skulle hända. Det kommer att bli en stor omställning men till det positiva hoppas jag! 🙂 Det var ju tal om korttidsboende igen fram tills inflyttningen till den nya lgh men jag orkar inte gå igenom en flytt före flytten och vill verkligen inte bo på ett korttidsboende med mer eller mindre dementa gummor och gubbar. Jag får leva isolerat i min nuvarande lägenhet och det blir ju inte så länge.

Men något jag verkligen vill ha är ju en liten hund eller katt. Problemet blir ju vem som kan hjälpa mig med den lilla pälsbollen då jag ex måste läggas in, göra någon operation och dylikt. Har tyvärr ingen i min närhet som jag vet kan agera jourhem eller om jag i stället kan vara jourhem/stödfamilj åt något djur som kanske farit illa innan ett permanent boende hittas men då ska man klara av att skiljas från det lilla livet 😥 jag kommer ju inte få någon egen familj och barn och jag har så mycket kärlek att ge till ett djur och fullkomligt älskar djur så har någon ett förslag så lämna gärna en kommentar 😍 Jag kommer att ansöka om en elrullstol och när vovve blir trött får han sitta i korgen därframme och sen gör vi Hertsön osäkert 🙂🌷tror även att en katt skulle uppskatta att få åka med. Dessa år på sjukhus har jag inte träffat många djur så har ren djurabstinens 🙄

Nu har mina två fina bröder just gått och jag ska äta sushi 🤗👍fick remicade igår så lite spak idag. Jag hoppas att håller mig vaken några timmar till.

/Linda