livlangtanlinda

Idel tråkiga besked. Tumören i lungan har nu växt in i revbenen. Nu förstår man verkligen hur j-la ont hon har haft men vi verkar ha väldigt hög smärttröskel i denna familj. Jag hade tillbringat dagen med henne i kolonilotten och hann bara hem då hon ringde och läste upp vad läkaren skrivit. Ska man för det första lämna såna besked per brev?! jag blev såklart väldigt ledsen och mamma lät också rätt uppskärrad och jag var ju halvvägs på väg dit men hon är precis som jag är i såna lägen.Vill vara själv och smälta det hela och försöka landa i situationen. Jag har hela tiden känt att jag inte bör/ska visa att jag är ledsen inför mamma men igår pratade vi faktiskt lite om det. Jag sa att jag känner mig otroligt ledsen över hennes sjukdom och att jag kanske inte alltid kan hålla tårarna tillbaka och det sa hon var helt ok bara det att hon själv blir ledsen om jag blir det... men vad gör det frågade jag? man får visa känslor. Vissa generationer verkar ha lite svårare för det där eller det kanske har mer med uppväxt att göra eller både och. Jag har alltid trott att jag haft lätt för att visa och uttrycka känslor men har insett att jag nog inte har så lätt för det som jag trodde. Jag har vissa jag kan gråta ut hos och det är jag mer än tacksam över och jag är så glad över att jag inte behöver gå igenom allt detta ensam.

Nu väntar Umeå och strålning. Mamma ser faktiskt fram emot att åka dit för att förhoppningsvis bli av med värken. Nu kanske jag får träffa min "brevvän" Mikael som varit mammas second opinion läkare och som jag bombarderat med frågor per mail och även pratat i telefonen med. Pratat länge med en vän i kväll som går igenom samma sak som jag själv gör. Det ger en så otroligt mycket att få prata med någon som vet vad man går igenom!

Även träffat min terapeut idag och det ger mig väldigt mycket. Dock dyker det upp många frågor på vägen och min hjärna hinner liksom inte alltid med men jag lär mig nåt nytt varje gång. Har aldrig någonsin fullföljt ex terapi osv förut men denna gång är jag helt inställd på att göra det. Bara för att jag helt enkelt måste tänka lite på mig själv. Jag har påbörjat hundratals projekt med allt ifrån kinesiologi till sjukgymnastik men slutar lika fort. Har liksom aldrig haft nån ro och aldrig gett någon/något en chans

 Har insett att jag bara gör av med energi och inte hämtar någon ny utifrån. Det är liksom bara sjukdomar och jobbiga besked och det är sällan det händer något roligt som man kan få landa lite i och bara andas. Men i morgon! Ska till stallet tidigt och få rida på finaste Thåtte! Ett riktigt PRO-pass men vad gör väl det? bara få träffa honom och snusa lite mule och sitta i sadeln en liten stund. Vet inte hur jag ska komma upp eller ner men det löser sig säkert. Ska hämta upp min jourhavande-hämtahästenbärasadelnassisterandekommaupppåhästenmedmänniska-Pernilla