sjukhusrapport

Varit med mamma idag i Sunderbyn från kl 09 till 17. Hon hade lite lågt blodvärde så hon fick två påsar blod och det var det som tog tid. Vid cancer får man blod så fort man har under 100 och mamma hade 98. Själv har jag mellan 89 och 92 och jag får då fn inget blod. Frågade om vi inte kunde dela men det gick tydligen inte :) Tror gränsen på reumatologen ligger vid 80. Man blir bara så trött med lågt blodvärde och helst i kombination med högt blodtryck. Mamma fick även cortison idag så förhoppningsvis så är hon piggare i morgon men nytt blod och cortison i systemet.

Dom oerhörda tråkiga nyheterna är att det har det spridit sig ytterligare men min hjärna har inte alls varit med idag och dessutom använde sig läkaren av mkt medicinska termer på latin.Tror det var lymfkörtlarna i bröstkorgen som är förstorade och visar tecken på att cancerceller. Huvudtumören har växt in i 5e och 6e revbenet och verkar dessvärre växa snabbt. Läkaren bekräftade även att det kan sprida sig oerhört snabbt och det finns inte ord för den rädsla och sorg man känner. Helt maktlös.
Han såg nog att jag inte alls var nöjd med hans förklaringar så han hade varit in två gånger till mamma och frågat var jag var då jag var och hälsade på brorsan.Sen när jag sitter inne hos mamma tittar han in och jag hade just fått nåt i ögat och är tydligen allergisk av mascaran för det började rinna ur ögonen så han trodde jag satt och grät (ett under att jag inte gjorde det) han såg alldeles förskräckt ut och kom in på en gång och förklarade denna gång tålmodigt på mina frågor. Jag är nog lungklinikens stora skräck :) Han hade t.o.m frågat mamma om vi bor ihop?

 Mamma har nu själv även börjat inse så smått hur allvarligt det är och att ingen vet hur länge hon får finnas kvar bland oss. Idag sa hon att tänk om jag bara har typ tre månader kvar att leva... Hon var ledsen idag och jag vet inte hur jag lyckades vara stark och positiv och säga att nu tar vi en dag i taget och riktar in oss på Umeå nu förs och ser om du blir av med smärtan osv.
Däremot har jag mått så dåligt sen jag kom hem så ibland tror jag att jag kommer att få en psykisk kollaps.
Ok om jag är ledsen men se henne rädd och ledsen...

Vi var även förbi bror på ortopeden som ändå verkade vid hyfsat gott mod trots lång rehabilitering och kryckor på minst tre månader och sjukskrivning igen. Men man har ju liksom fått ett helt annat perspektiv på allt nu. Allt som går över och går att bota är ju typ bagateller om ni frågar mig nu. Visst fan är det jävligt jobbigt med kryckor/värk m.m och att inte kunna leva det liv man vill och inte ens kunna ta en promenad men det är ju inget jag dör av och inte heller min bror även om det känns jävligt tråkigt och frustrerande att inte kunna göra det man vill och jobba ex. Fattar bara inte varför allt alltid kommer samtidigt?

Mina inlägg är verkligen muntra nu för tiden men så är vår vardag och jag hade önskat av hela mitt hjärta att jag snart kan skriva nåt positivt!

Klockan är inte ens 20:30 men denna dag har varit så påfrestande så är helt slut i huvudet så ska gå och lägga mig och läsa lite.

Ta hand om varandra!