mulinlägg

Igår gjorde jag något jag borde gjort för längesen. Jag var till stallet :) Det var alldeles för längesen jag varit dit men så har jag ju heller inte mått vidare bra och tillbringat oändliga veckor på sjukhuset. Min gamle trotjänare Thåtte var precis lika hungrig som jag minns honom men det är inte många av det gamla gemet som är kvar nu så det var inte många hästar man kände igen. Jag tittade på min gamla grupp som Maria rider i och hon red en Sofia som såg trevlig ut men inte helt lättstyrd.Sen hade det kommit två skäckar och jag är lite förtjust i skäckar sen Mystic`s tid som jag pysslade med och tävlade lite med. Ridskolan är faktiskt riktigt handikappvänlig med hiss och allt. Så det blir nog fler vändor :) Sen måste jag ju ut till Ersnäs och titta på Pernillas nya tillhåll då hon börjat rida där.
Har även lärt känna en jättegullig tjej som är på väg att köpa häst och hon har lovat att jag får komma och pussa på lite plyschmule där med :) Färdtjänst kommer ha fullt upp med att boxera mig mellan olika stall. Man blir bara sååå ridsugen!

Trots otaliga påminnelser har min reumaläkare fortfarande inte förlängt mitt sjukintyg. Har fått ut 5000 av f-kassan. Har ringt reuma idag igen och då frågade sköterskan hur jag mår då sänkan hade stigit igen. Har känt mig tröttare och haft lite mer ont men inget alarmerande. Nya prover skulle dock tas igen till veckan. Har ju börjat med den nya medicinen Otezla men för tidigt att uttala sig om ev effekt. Sen är det inte klart om jag ska fortsätta med stelaran också men det är nån månad kvar till den injektionen i så fall. Såret i buken har nästan helt läkt igen även om det fortfarande är någon cm djupt. Vem vet...en knäledsoperation kanske inte är eeeevigheter borta.

Idag har ssk varit här på morgonen och sen har arbetsteraputen varit här och ställt in min nya rullstol även om jag inte märkte av så stora skillnader. Den var lite smalare och sen var den lättare att få isär om man ska lyfta i och ur den i bilar.

I em kom F med kille och hämtade upp mig och dom var jättegulliga och hjälpte mig att handla på kvantum. F gjorde fruktsallad och var snäll och hängde upp min tvätt. Tusen tack för er hjälp! Nu skriver jag med ett öga och ser bonde söker fru med det andra. Ooooooliiiidliiiigt spännande! I morgon blir det Sunderbyn igen. Ska på kontroll och sen går jag nog förbi farmor som brytit fotleden oturligt nog. Anso har lovat skjutsa. Nää nu lite mer bönder. Tagit lite kort med mobilen så får lägga upp dom här sen.

God kväll!

Oreda

Alla människor borde få ha en person i garderoben som man kan plocka fram och som kan hjälpa en med allt. När det är gjort får hen snällt gå tillbaka till garderoben till nästa gång. Just nu svämmar min hjärna över och är totalt överhettad av allt som borde ordnas. Det är extremt stressande att inte kunna fixa sakerna själv och väldigt jobbigt att inte veta när operationerna ska bli av.

Just nu mår jag inte alls bra psykiskt. Jag känner att jag inte orkar med min situation och då är det risk för självmedicinering. För att få en tid för samtalskontakt måste man nog göra nåt drastiskt. Jag vill prata med en utbildad psykolog och inte med någon skötare/socionom eller sköterska för då kan jag lika gärna prata med mig själv. Inget ont om dessa yrkesgrupper men behöver riktig expertis.

Måste få tag i en annan lägenhet på bottenvåningen och där kisse kan vara ute. Finns inga. Får bara tacka nej tre gånger om lulebo erbjuder anpassad lgh och det finns områden jag absolut inte vill bo på. Känns stressande att andra måste packa och flytta åt mig.

Min ekonomi är snart körd i botten. Måste bli frisk och börja jobba så jag får lön men det är år dit.

Det bara strular med medicinen. Läkaren har skrivit fel på receptet och fick vänta flera dagar innan apoteket fick hem det och så var det fel medicin som jag mår dåligt av men som jag måste ha tills på tisdag då apoteket fått in rätt sort.

Har massa saker jag måste fixa
Ändra och säga upp. Tar mig inte ens till brevlådan. Mår man inte bra är varje samtal till olika instanser ungefär som att cykla med punktering utan växlar upp för kebnekaise med en full Kristina lugn i cykelkorgen.

Det är bara kaos
Total oreda
Men idol börjar i kväll och moster anso har gjort veckosallad med kyckling. Ibland behöver man en rejäl vän! Bjuder på en av mina teckningar jag kladdat ihop på sjukhuset.

Hem!

Håll i er nu! Jag får åka hem idag! :) Har varit på väg sen fredag men allt strulade till sig som vanligt och trots vårdplaneringsmöte då allt verkade klart med insatserna i hemmet var inget klart då jag väl skulle hem. Förvånad? Nää. Har legat inne nu 8-9 veckor så komma hem till sin egen säng kommer bli skönt! Måste dock erkänna att det ändå är lite blandade känslor. Känns även lite otryggt att inte ha någon hos sig om nåt skulle hända, om jag ex skulle ramla som jag lyckades med här på sjukhuset ( glömde låsa rullis) och man blir lätt lite hospitaliserad. Här får jag bra mat och medicin på rätt tid och det är bara ringa på en klocka så kommer personal. Men det ska nog gå bra. Får ha mobilen på mig och så kommer kisse :)

Varit på kirurgen i veckan. Var inget roligt besök för han skrämde mig så att jag började tjuta. Egentligen sa han väl inget nytt men har väl inte orkat ta in det förrän nu. Det han sa var att min bukoperation är väldigt riskabel och komplicerad och att stora komplikationer kan uppstå. Det lät som om jag kanske inte skulle överleva den...hulkade fram om jag skulle ta dit en präst. Han trodde dock inte det men att operationen är stor och att det finns chans att komplikationer tillstöter och att jag därför ska opereras där den största kompetensen finns. Jag måste då erkänna att jag är livrädd för denna operation. Får nästan dödsångest då jag tänker på det.
Operation är det enda jag vill och måste och samtidigt vill jag inte alls. Konstiga känslor.

Såret har då nästan läkt ihop och fort har det gått sista veckorna :) har ätit zink och magnesium och äter mkt mindre cortison. Blodsockret har legat mkt bättre pga att jag ätit mkt mindre socker och de olika delarna har nog gjort sitt.

Nä nu kommer moster så nu åker jag hem!

Hon var ett vrak. Ångesten rev och slet i kroppen och det kändes som om hjärtat skulle komma ut ur sin håla. Det gick varken att sitta eller ligga och kallsvetten dröp längst efter ryggen. 24 timmar har gått sen den sista dosen av oxycontin. Hon trodde att hon skulle klara av en snabb uttrappning själv men nu sviktande modet rejält.

Denna orkeslöshet...den går inte att beskriva. Att ta sig dom 8 metrarna till badrummet var ett oöverstigligt hinder. Håret hängde i stripor och hon luktade inte nyponros direkt men det var inget hon reflekterade över.
Hon förundrades hur det var möjligt att må så fruktansvärt dåligt. Att allt man kan göra är att skaka, grina och spy. Den där isande känslan i kroppen och ilningarna och dom vedervärdiga myrkrypen.

Hon hade ringt efter sin bror och när han såg henne gav han henne ett ultimatum. Han sa att hon hade två val. Packa en väska så skulle han skjutsa henne till psykakuten eller så skulle han ordna så polisen gjorde det. Hon grinade och bad om att få slippa, att hon skulle fixa det själv men brodern var helt obeveklig. " du ser ut som ett vrak, lägenheten är en missär, du ska inte vara ensam och du behöver hjälp!"

En stund senare var dom på väg. Lukten i väntrummet hade etsat sig fast i väggarna. Det luktade ångest, svett och rädsla. Luften stod helt stilla. Det var en hemsk väntan och andra patienter slog i dörrarna och skrek. Oroliga och krävde mediciner. Ingen bra miljö alls. Efter ett tag fick hon komma in till läkaren. Där ställdes alla vanliga frågor. : vill du ta livet av dig?: Hon behöver hjälp sa hennes bror. Hon har slutat med oxycontin och har abstinens. Efter ytterligare frågor skrevs hon in på beroendeenheten som lånat en flygel av psykiatriavd.

De vanliga rutinerna gicks igenom. Alla saker gicks igenom och hon fick ta av sig sina egna kläder och ta på sig deras. Blodtrycket togs och det gjordes en snabb inskrivning och sen lämnades hon ensam och allt hon kunde göra var att hoppas på att dom snart ansåg att hon var så abstinent att subuxone kunde sättas in. Sätts det in för fort blir effekten tvärtom. Klockan var 23 och hon mådde fruktansvärt dåligt. Ensam med ångest i ett totalt avskalat rum, inga gardiner, väggarna fulla av klotter och ränder efter oidentifierade drycker, inte en lös sak någonstans utan rummet bestod av en säng, en byrå och en garderob. Luften var instängd och det luktade bara ångest efter alla trasiga själar. Det fanns inte ens en duschslang eller lås på toa.

Kl 04 tyckte personalen att hon hade nog mkt tecken på abstinens. Blodtrycket var högt och vilopulsen låg på 130. Vid det laget hade hon fått byta tröja fyra gånger och allt hon kunde göra var att skaka och gråta av ångest och rädsla. Hela kroppen värkte och det kändes som om någon höll på att dra isär den.

Då subben börjat värka började hon sakta känna sig normal. Hon fick några timmars sömn och fick sen i sig lite frukost. Hon skulle träffa läkaren senare och få ett uttrappnings schema. Här skulle hon få stanna någon vecka och det skulle inte bli lätt. Avgiftningen hade börjat. Hon ville verkligen inte vara beroende av opiater men sjukvården satte alltid in det som smärtstillande efter div operationer och smärtsamma komplikationer. Allt hon önskar är att en dag bli fri.

Svåra situationer

Det är så otroligt hedrande och roligt då man får veta att bloggen inspirerat någon och hjälpt någon att själv komma vidare eller bara känna igen sig för då känner man sig genast mindre ensam. Det är svårt och skrämmande att ta det där första steget och be om hjälp, våga prata om det och erkänna för sig själv och omgivningen att det finns ett problem som skapar obehag och som på något sätt får en att må dåligt.

Strategier för att lösa situationen man har hamnat i beror på vad det gäller. Det kan röra sig om missbruk, psykisk ohälsa, skulder, sjukdom, skilsmässor, Vårdnadstvister, brott mm. Vi människor talar inte så gärna om vissa saker eller erkänner våra svagheter och misslyckanden och vågar be om hjälp. Alla har vi olika sätt att acceptera och hantera jobbiga saker på. Vissa kör strutstekniken medans andra kanske självmedicinerar och kommer man på kant med någon så kan man ju bara låta relationen dö i stället för att ta konflikten och prata om saken. Det mesta går att lösa.

Det är inget nytt att jag valde att självmedicinera då jag inte längre stod ut med smärtan och sorgen efter min mor och alla sjukdomar, operationer, komplikationer och besvikelser fick mig att ifrågasätta varför jag ens skulle kämpa mer. Opiater fick mig att må bra några timmar men efter en tid mår du bara dåligt. Tillslut måste du bara ta dom för att inte bli sjuk.

Det gäller att hitta ett sätt att förhålla sig till "problemet" för det första måste man inse och acceptera att man har det. Sen underlättar det mkt att man talar om det eller skriver om det så att det kommer upp i ljuset. Försvinner människor på vägen så var du för stark för dem och de var inte redo att ta del av ditt "erkännande" och din historia.

Mår du dåligt över något så sök hjälp eller hitta en väg som fungerar för dig. Ju mer man vet hur ens "triggers" fungerar ju lättare är det att mota dom i dörren. Om du inte är gästvänlig och bjuder på gevalia ger dom snart upp och knackar på någon annan dörr.

Subutex

Eftersom jag har dom problem jag jag har med leder, ben och buk och allt som det för med sig har jag också konstant värk. Har inte kvar något skyddande brosk i knälederna så benen ligger och nöter på varandra och det är oerhört smärtsamt. Kroppen har varit konstant inflammerad i flera års tid och det gör ont. Med tiden har jag inte orkat ha så ont hela tiden och därför tagit högre och högre doser av morfin. Därför fick jag träffa smärtkonsulter i Umeå och nu i Uppsala. Båda kom med samma förslag gällande smärtstillande men då jag fick höra namnen så kan man säga att jag slog bakut då mina fördomar och okunskap talade. Medicinerna dom talade om var subutex och metadon.

Metadon och subutex ges i första hand som substitut behandling åt heroin och opiat missbrukare. Dessa medel kan hjälpa dessa tunga missbrukare att kunna leva ett normalt liv. Personer som har dessa läkemedel får under dom första sex månaderna hämta sin dagsdos varje dag och får även lämna urinprov tre dagar i veckan. Sköts detta så släpps det lite eftersom på hur ofta dom ska hämta osv men detta är inget jag kan.

Jag fick i alla fall hicka när jag hörde om förslaget. Varför ska jag börja med ännu starkare morfin?? Förstod ingenting. Metadon vägrade jag på en gång då det är betydligt starkare än subutex och i princip aldrig går att sluta med och det kändes bara fel. Men ju mer information jag fick om subutex ju bättre lät det. Dels har det en väldigt potent smärtstillande effekt. Sen fungerar den lite som antabus- du kan inte blanda den med andra opiater för den blockerar dom receptorerna så du får ingen effekt eller rus av andra opiater. Du kan inte blanda den med ex benzo eller alkohol för då finns risk för att du bara slutar andas. Med andra ord kan du bara ta subutex om du inte vill riskera livhanken.

jag fick åka direkt från Uppsala till sunderbyn för att ställa in den. Dom började väldigt lågt och eftersom jag ätit höga doser oxytocin så hade jag abstinensen från h-vetet innan jag var uppe i den dos som åtminstone gjorde att jag kunde sitta uppe. Nu står jag på den dos jag ska ha och som jag i stort sett är smärtfri på och det är underbart. Annars känner jag ingenting av medicinen. Den ger inga kickar som morfin kan ge men man är Heller inte avtrubbad. Man mår bara vanligt och slipper ha ont. Tyvärr tar den inte på serotinet som oxytocinet gjorde så känner mig mer sänkt och tvingas se verkligheten som den är. Då man äter ex tramadol e oxytocin hade man inga problem i världen.

Som det låter nu får jag åka hem i morgon. Sen är det bara att fortsätta vänta på sårläkning och äta nyttigt. Har tid hos kirurgen nästa vecka. Dock inte hos idioten. Längtar verkligen hem nu!

Positiv energi

Haft besök idag av Camilla och Pernilla. Mkt roligt och humörhöjande! Det går inte att beskriva vikten av att få träffa dom människor som man blir glad över att få träffa, dom som ger en energi och som man har roligt med. Då man ligger på sjukhus vecka efter vecka som en skadeskjuten bäver betyder besök såå Mkt. Jag blir lite uppdaterad om vad som händer där ute och dom får veta senaste färgen på vpk nålarna och kolla in senaste färgen på patient byxorna. Moster anso, pappa och Magnus har också varit här i veckan.

Då man är så sjuk som jag nu är och varit dom senaste åren börjar man värdera saker och ting på ett helt annat sätt. Man upptäcker vad och vilka som är viktiga och som finns kvar även då jag inte kan vara den vän/person för andra som jag kanske kunnat/orkat vara som frisk.

Jag har i allafall lärt mig att man inte kan tvinga sig på människor och försöka ha en nära relation med någon som inte är intresserad av det. Har man försökt nog många gånger så tröttnar man. Det tar bara energi och gör en besviken. Då känns det lättare att bara släppa det faktiskt. I den svåra situation jag befinner mig i då det faktiskt kan gå riktigt illa om jag har otur främst med tanke på bukop behöver jag bara omge mig med människor som kan ge mig mod och styrkan att kämpa vidare. Alla andra kan fortsätta med det som är viktigt för dom.

Den som var mitt halva jag och som för mig var den viktigaste människan i världen finns inte längre och många gånger vill jag bara skita i allt och ge upp för då får jag ju komma till henne-till mamma. Men mamma hade aldrig velat att jag skulle ge upp. Hon vill se mig på benen igen. Hon vill se sina barn lyckliga och hon vill se sina barnbarn lyckliga och att vi mår bra och får leva det liv vi vill utifrån dom förutsättningar vi har. För mig har alltid familjeband och vänskapsband känts viktiga och att hålla kontakt och ha en bra relation. Skillnaden nu är att jag insett att det måste komma från båda hållen och finns inget intresse så släpper jag det helt enkelt. Då får det hellre vara än att jag ska må ännu sämre och älta kring det. Det ska inte ta energi utan ge energi. Jag som är totalt dränerad från energi behöver omge mig med personer som jag blir glad av att träffa och det är exakt vad jag gjort idag och även i morgon :)

Salladsnytt

Jag förstår att ni undrat hur det har gått för mina sallads leveranser. Jag har kämpat ska ni veta tillsammans med dietist som nu gjort ett schema på mat intag under en dag. Jag ska äta halva portioner och sallad som jag själv specificerat. Skrev matig sallad och radade upp exempel på det. Första dagen blev det en skål med oliver och rödlök. Middag bönor och rödlök. Vid någon måltid bara gurka och tomat. Nu äter jag väldigt lite vanlig mat så salladen är ju super viktig! Till lunch fick jag en liten skiva kalvsylta och två små potatisar samt svarta oliver och rödlök. Grr skrev en lapp igen och dom ringde köket så till middag fick jag en biff och tre små potäter men en rätt stor råkostsallad med vinägrett :) det kanske har gått upp ett Liljeholmens efter x antal veckor

Hemlängtan

Där ute i världen i vardagen fixas det och trixas för att få allt att gå ihop. Sömniga föräldrar ställer klockor och snoozar säkert mer än en gång och sen är det mer eller mindre en kamp att få barnen att äta frukost, packa väskan och klä på sig. Familjen springer runt som skållade råttor och letar nycklar och fotbollskläder men som genom ett mirakel sitter alla i bilen nästan i tid och barn och föräldrar hinner till skola och arbete även om lunchboxen står kvar på bänken.

Ovannämda situation är nog inte någon favorit situation för en småbarnsfamilj. Att stressa omkring och att alltid tvingas upp före tuppen. Man kan säga att min situation ser en aning annorlunda ut.
Såhär ser min dag ut:
Frukosten kommer in runt halv åttatiden och medicin därefter. Min värkmedicin ska smälta under tungan och smakar apa med fotvårtor. Tar typ en kvart. Måste låta dessa verka innan jag kan ta mig till rullstolen och åka in på toa för morgonbestyren som innebär byte av påse, smörjning av hud och tvätta av sig. På med görden och klar.

Sen börjar dessa extremt långa timmar av tristess. Läkaren går ronden på ca 20sekunder och idag bestämdes att jag skulle börja med otezla så har tagit min första dos och mått konstigt hela kvällen.
Det blir lunch och sen tristess och då vill man gärna ha besök!! Kvällen kommer med kvälls bestyr och man har för längesedan slutat bli generad då unga pojkar ska hjälpa till på lite mer intima ställen :) ibland har man inget val. Det blir många långa timmar och kan inte i ord beskriva hur mkt jag vill bli lagad och komma hem. Tänk om mam kunde byta liv några dagar. Ni är säkert manga därute som gärna skulle lägga in er några dagar och få frukost på sängen och läsa hela dagen så tar jag hand om er familj :) vad jag vill säga är att jag vill leva normalt med en familj och faaan inte ligga här!

Jag

Otrevligt bemötande!

I måndags hade vi möte inför hemgång som jag trodde skulle bli samma dag. Jag hade packat och allt. Fina moster Eva kom ner från Arjeplog för att vara med och det visade sig vara ett otroligt bra beslut. Läkaren från avd var med men vet ej riktigt varför. Låg på geriatrik avd och känt henne i tre dagar...nåja hon var bra på att prata
Det var med nån sköterska och socialsekreterare på telefon och läkaren som ställt in mig på medicinen från psykiatrin. Han är riktigt vettig och lätt att prata med. Denna medicin är tydligen stöld begärlig så den ska delas och signeras av sköterska varje dag...pust. gillar inte att behöva ställa klockan för att få medicinen fast måste ju ändå upp och ta insulinet och äta frukost. På mötet togs det även upp att jag skulle få samtals hjälp via psykiatrin och även samtal kring beroende problematiken. Den nya smärt medicinen fungerar jättebra än så länge fast jag dragit ner cortisonet till 10 mg från 40 mg. Tyvärr tar det ett tag innan cortisonet går ur och svullnaderna går ner.

Hade blivit lovad att få träffa en kirurg för att han skulle bedöma om buken börjar bli operabel. Tyvärr var det läkaren jag absolut inte ville träffa. Han är fruktansvärt otrevlig! Saknar helt empati och är rent elak och har rykte om sig att vara en skitstövel. Han kom in och undersökte magen hårdhänt och sa saker som fick mig att börja storgrina.Då säger han att det inte spelar nån roll om jag är glad eller ledsen. Det påverkar inget...sen tryckte han ner mig gällande vikten och sa att det ju gått så bra i våras då jag lagade mat med dietisten?? Talade om att jag aldrig lagat mat med nån dietist. Han säger då " Linda! Jag blir så trött när du bara ljuger! Sa flera gånger att det inte stämde men han höll på sitt och var så jäkla elak. Det enda han hade i huvudet var vikten och sen påstår han att uppsalas läkare skrivit samma i sina papper som han snabb läst i korridoren. Talade om att det inte står någonstans och att han ju då kunde visa mig var det stod. Visst sa han och bläddrade och bläddrade och hittade såklart ingen sån anteckning då det ej fanns någon. ..han kallade mig åter för lögnerska och att jag inte ville det nog och det var ju bara att sluta äta. Jag var helt förstörd och storgrät och var så arg över allt han kallade mig. Talade om för honom att han helt saknar empati och då svarar han att det är hans bästa tillgång?! Sa också åt honom att han har uselt rykte och väldigt oomtyckt. Sa att jag inte tänker ha homom som läkare mer och frågade hur det känns att vara så ökänd som läkare. Hade jag haft en pistol hadr jag skjutit honom.

Det gick inte alls in i hans jäkla skalle att det är svårt att gå ner i vikt med cortison, rullstol, insulin och två andra vikt ökande mediciner. Det är ju bara att sluta äta enl honom. Dessutom kallade han mig knarkare
Det var en himla tur Eva var med och ställde krav och ifrågasatte saker och ting. Enligt skiten var jag inte intresserad när det är kirurgen som skulle kalla mig en gång i veckan och kolla såret och ta en vikt men det slutade dom bara med. Sen har jag legat inne för infektioner större delen av året.

Nu är jag flyttad till reuma och ska få en ny medicin otezla men även behålla stelaran. Sen är det ju bara så att dom ju får remittera mig till något ställe som kan hjälpa mig gå ner i vikt då det är en av sakerna som krävs för op. Kirurgen i uppsala skrev att huden och allmäntillståndet måste vara bättre och inga infektioner. Ska träffa min andra kirurg om ca två veckor och lägga fram om ett hälsohem dit man kan bli remitterad. Hade jag kunnat hade jag levt på pulver men det kan jag ej pga diabetesen. Kommer detta nånsin ta slut??

Matnytt

Har ju glömt att uppdatera salladsfronten. Igår fick jag åter igen räksallad till lunch och fläskfile sallad till middag. Dom är helt ok att äta men jag vill ha varm mat och gärna med lite pasta, bulgur osv.

Idag blev det torr kyckling sallad och till middag nån sallad i kartong
Personalen fixade då fram köttbullar med mos. Dö gott!

Var en hemsk dag igår. Två läkare och två ssk kom in i rummet och den kvinnliga läkare gick på för hårt och var rätt arrogant. Började tjuta och sen skällde jag ut dom och påtalade alla jävla brister med folk på fel ställe. Resulterade i möte på måndag så får se vad det ger...så det blev en helg till här

Tungt

Det är tur att man inte vet vad livet har planerat åt en och vad man ska tvingas gå igenom. Hade jag vetat allt jag fått vara med om, alla sjukdomar, följdsjukdomar, smärtsamma undersökningar, besvikelser, i stort sett bli ifråntagen livet så tror jag att jag aldrig orkat. Har på dessa tre år mist min älskade mamma, gjort tre operationer i benet med transplantation av hud och benceller. Haft akut divertikulit två gånger varav jag höll på att dö sista gången då det var var i hela buken. Detta ledde till att jag ej kunde få ny knäled och ledde till stomi. Stomin skulle jag bara ha ett halvår men hela buksåret sprack upp så har gått med ett enormt buksår i snart två år. Det höll på att läka kring jul och hade fått ny tid för ny knäled men såret sprack upp igen...eftersom jag inte har någon mag muskulatur har det bildats ett fotbollsstort bråck under stomin så kan inte ens få på mig skor. Bråcket hämmar mig enormt. Har även fått två bråck i själva sårhålan. Min hud är så tunn och skör så ingen läkare vill skära där. Tarmarna ligger just under huden. Men kan ju inte gå omkring med ett stort hål och tre bråck...samt ett sår som blir infekterat hela tiden.

Har legat på tre olika sjukhus vid x antal gånger. Mitt hem börjar inte kännas som hemma längre. Bara detta år är det ett tjugotal gånger om det räcker. Ingen läkare törs ta sitt ansvar och skickar gärna iväg mig till någon annan. Faller hela tiden mellan stolarna. Själv har jag inte någon kämparglöd kvar och då är jag mer än tacksam för all den hjälp jag fått av mina underbara mostrar, vänner och bror Magnus. Vad hade jag gjort utan er?

Sitta i en rullstol med alla skador och alltid ha ont eller vara på sjukhus är inget liv. Sitta hemma och inte ta sig ut eller kunna göra det man tycker om gör ont. Det måste bara hända nåt fort men det krävs att läkarna gör det dom ska och ta ansvar. Eftersom jag tydligen är en av deras svåraste patienter får dom väl remittera mig vidare.

Livet är inte rättvist någonstans. Tycker inte jag förtjänar allt detta. Men mannen som fick sin lilla pojke uppspolad drunknad på stranden i turkiet samt även miste resten av sin familj i flykten hade inte förtjänat det hemska ödet :( tyvärr är livet så.

Konsten att få en sallad

Sa från dag ett här på avd att jag ville få extra sallad till maten. Första dagarna fick jag en skål med gurka, tomat och några salladsblad. Sa till personalen att dom ju kunde skriva på kostkortet att jag ville ha typ råkost, oliver ex. Då kom det upp en skål med bara oliver någon dag. Sa åter igen till personalen att skriva typ matig sallad. Igår fick jag kycklingsallad till lunch och kebabsallad till middag...men det var ju helt ok. Idag fick jag ingen sallad alls till lunch men räksallad till middag. Allt jag ville egentligen var en lite mer matig sallad med ex lite bönor och råkost som tillägg till den vanliga maten :) spännande att se vad som serveras i morgon. Blir nog utskriven i morgon men ingenting är ordnat...har en arg moster som ska ringa runt lite.