Där ute i världen i vardagen fixas det och trixas för att få allt att gå ihop. Sömniga föräldrar ställer klockor och snoozar säkert mer än en gång och sen är det mer eller mindre en kamp att få barnen att äta frukost, packa väskan och klä på sig. Familjen springer runt som skållade råttor och letar nycklar och fotbollskläder men som genom ett mirakel sitter alla i bilen nästan i tid och barn och föräldrar hinner till skola och arbete även om lunchboxen står kvar på bänken.
Ovannämda situation är nog inte någon favorit situation för en småbarnsfamilj. Att stressa omkring och att alltid tvingas upp före tuppen. Man kan säga att min situation ser en aning annorlunda ut.
Såhär ser min dag ut:
Frukosten kommer in runt halv åttatiden och medicin därefter. Min värkmedicin ska smälta under tungan och smakar apa med fotvårtor. Tar typ en kvart. Måste låta dessa verka innan jag kan ta mig till rullstolen och åka in på toa för morgonbestyren som innebär byte av påse, smörjning av hud och tvätta av sig. På med görden och klar.
Sen börjar dessa extremt långa timmar av tristess. Läkaren går ronden på ca 20sekunder och idag bestämdes att jag skulle börja med otezla så har tagit min första dos och mått konstigt hela kvällen.
Det blir lunch och sen tristess och då vill man gärna ha besök!! Kvällen kommer med kvälls bestyr och man har för längesedan slutat bli generad då unga pojkar ska hjälpa till på lite mer intima ställen :) ibland har man inget val. Det blir många långa timmar och kan inte i ord beskriva hur mkt jag vill bli lagad och komma hem. Tänk om mam kunde byta liv några dagar. Ni är säkert manga därute som gärna skulle lägga in er några dagar och få frukost på sängen och läsa hela dagen så tar jag hand om er familj :) vad jag vill säga är att jag vill leva normalt med en familj och faaan inte ligga här!
Jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar