livlangtanlinda

Hon var ett vrak. Ångesten rev och slet i kroppen och det kändes som om hjärtat skulle komma ut ur sin håla. Det gick varken att sitta eller ligga och kallsvetten dröp längst efter ryggen. 24 timmar har gått sen den sista dosen av oxycontin. Hon trodde att hon skulle klara av en snabb uttrappning själv men nu sviktande modet rejält.

Denna orkeslöshet...den går inte att beskriva. Att ta sig dom 8 metrarna till badrummet var ett oöverstigligt hinder. Håret hängde i stripor och hon luktade inte nyponros direkt men det var inget hon reflekterade över.
Hon förundrades hur det var möjligt att må så fruktansvärt dåligt. Att allt man kan göra är att skaka, grina och spy. Den där isande känslan i kroppen och ilningarna och dom vedervärdiga myrkrypen.

Hon hade ringt efter sin bror och när han såg henne gav han henne ett ultimatum. Han sa att hon hade två val. Packa en väska så skulle han skjutsa henne till psykakuten eller så skulle han ordna så polisen gjorde det. Hon grinade och bad om att få slippa, att hon skulle fixa det själv men brodern var helt obeveklig. " du ser ut som ett vrak, lägenheten är en missär, du ska inte vara ensam och du behöver hjälp!"

En stund senare var dom på väg. Lukten i väntrummet hade etsat sig fast i väggarna. Det luktade ångest, svett och rädsla. Luften stod helt stilla. Det var en hemsk väntan och andra patienter slog i dörrarna och skrek. Oroliga och krävde mediciner. Ingen bra miljö alls. Efter ett tag fick hon komma in till läkaren. Där ställdes alla vanliga frågor. : vill du ta livet av dig?: Hon behöver hjälp sa hennes bror. Hon har slutat med oxycontin och har abstinens. Efter ytterligare frågor skrevs hon in på beroendeenheten som lånat en flygel av psykiatriavd.

De vanliga rutinerna gicks igenom. Alla saker gicks igenom och hon fick ta av sig sina egna kläder och ta på sig deras. Blodtrycket togs och det gjordes en snabb inskrivning och sen lämnades hon ensam och allt hon kunde göra var att hoppas på att dom snart ansåg att hon var så abstinent att subuxone kunde sättas in. Sätts det in för fort blir effekten tvärtom. Klockan var 23 och hon mådde fruktansvärt dåligt. Ensam med ångest i ett totalt avskalat rum, inga gardiner, väggarna fulla av klotter och ränder efter oidentifierade drycker, inte en lös sak någonstans utan rummet bestod av en säng, en byrå och en garderob. Luften var instängd och det luktade bara ångest efter alla trasiga själar. Det fanns inte ens en duschslang eller lås på toa.

Kl 04 tyckte personalen att hon hade nog mkt tecken på abstinens. Blodtrycket var högt och vilopulsen låg på 130. Vid det laget hade hon fått byta tröja fyra gånger och allt hon kunde göra var att skaka och gråta av ångest och rädsla. Hela kroppen värkte och det kändes som om någon höll på att dra isär den.

Då subben börjat värka började hon sakta känna sig normal. Hon fick några timmars sömn och fick sen i sig lite frukost. Hon skulle träffa läkaren senare och få ett uttrappnings schema. Här skulle hon få stanna någon vecka och det skulle inte bli lätt. Avgiftningen hade börjat. Hon ville verkligen inte vara beroende av opiater men sjukvården satte alltid in det som smärtstillande efter div operationer och smärtsamma komplikationer. Allt hon önskar är att en dag bli fri.