Hundsjuk

Är så otroligt hundsjuk just nu (äntligen en sjukdom som man slipper söka läkare för) Försöker övertala mamma att hon ska skaffa en vovve så jag kan mysa lite med den i alla fall tills jag kan promenera. Jag vill ha en häst, en hund och katt. Katten har jag ju redan även om han beter sig som en hund väldigt ofta. Snart börjar han väl skälla. Såg ett sånt bra djurprogram igår där dom räddade elefantungar då deras mammor fallit offer för idioter som vill åt b.l.a betarna. Skulle nästan kunna tänka mig att ha en elefantunge också men näää det blir nog för trångt och dom ska självklart vara i sin naturliga miljö.

Har aldrig ens tänkt på hundrasen spaniel. Finns ju massa olika spaniels men såg ett program då dom använde engelsk spaniel till att spåra knark och pengar. Måste ju vara väldigt praktiskt. Man tar hem en dejt och om inte hunden verkar speciellt intresserad av karln och markerar så vet man att han är utan pengar och behöver således inte dejta honom fler gånger ;) Skämt åsido så gillade jag verkligen engelsk springer spaniel. Lättlärda, sociala och superglada av sig. Dock skulle inte rasen passa mig då den kräver mkt motion och stimulans men dom är rackarns fina! En mops är nog mer min melodi.

onsdag

Underbart väder idag! Hade gett mkt för att kunna ta en lååång promenad i solen. I stället klampar jag runt i mina vinterskor och håller på att skrämma livet ur katten. Råkade trampa på honom en gång med skorna och sen dess uppskattar han inte när jag har dom på fötterna. Varför har jag då vinterskorna inomhus och blir inte det varmt? Ja det blir det! men har inlägg i den vänstra skon så benet känns inte lika kort och det är skönare och bättre för kroppen med dom på.

Fick ett ryck och åkte till stallet igår. Hade egentligen ingen ork eller lust men var tvungen att åka och handla så då svängde jag förbi stallet också då jag lika var tvungen ut i bilen. Det är med blandade känslor jag är i stallet. Jätteroligt på ett sätt att se min gamla grupp som igår hade hoppning men samtidigt väldigt tråkigt då jag vet att det kommer dröja så länge innan jag själv kan rida igen. Jag blir så ridsugen då jag ser andra rida. Hade givetvis med mig morötter till min kompis som Maria hoppade igår. Mysigt ändå att få klappa lite på honom och trevligt att surra med folk. Thåtte verkade tycka att det var roligt att hoppa med Maria på ryggen.

Nä nu ska jag ut och njuta lite av det fina vädret för att sen ta itu med blandade tråkiga uppgifter här hemma. Det måste vara någon som kommer hit på nätterna och stökar runt. omoget! Funderar på att åka till jobbet en sväng i em/kväll och hälsa på.
/L

Bakverk

Igår lärde vi oss ett alldeles nytt ord nämligen Brända Lameller. ( jag och Pernilla) Detta ord för ju genast tankarna till ett gott bakverk eller godis. Typ som brända mandlar. Jag satt väldigt mycket fast med bilen på parkeringen utanför Pernilla. Vi pustade och stånkade och försökte putta ut den men det gick inte vidare bra. Men som en skänk från ovan uppenbarar sig en farbror som hade en spade och genast såg var bilens hjul satt fast. Han började skotta där och frågar sen om jag har Brända Lameller? Jag tänkte att han var sugen på godis/fika och att det var en konstig fråga att fråga mitt i skottandet. Sen la han att det luktar bränt om framhjulet och då insåg vi att det hade nåt med bilen att göra. Får det lov att vara en Bränd Lamell kanske?

Men erkänn att brända Lameller skulle kunna vara av typen på ovanstående bild.

WSPA

Just nu visas en mkt obehaglig reklamfilm på tv. Den börjar med bilder på en björnunge som sitter kopplad vid en stolpe. Mer har jag inte sett då jag byter kanal då det handlar om djurplågeri för jag blir så fruktansvärt illa berörd och får inte bilderna ur huvudet. Reklamen är i allafall från WSPA som hjälper utsatta björnar, hundar, valar, arbetshästar, lantbruksdjur, orangutanger och dom jobbar mot tjurfäktning. Jag valde att skänka 150 kr genom att Smsa  WSPA150 till 72929. Man kan även välja att skänka varje månad via autogiro eller välja ett engångsbelopp via sms och man kan också bli en "animal protector" Ska själv gå in och läsa mer om hur man blir en animal protector och vad det innebär. Problemet är bara att det alltid är massa hemska bilder på dom där sidorna så vet inte hur jag ska våga in. Vill du också hjälpa dom stackars djuren så googla fram WSPA och gå in och läs om vad deras arbete gör för djuren.
/L

pyjamas kontra morgonrock. 1-0

"Såsar" omkring i min nya randiga pyjamas som min mor köpte åt mig idag då vi var på stan. En pyjamas flera pyjamasar? ett lustigt ord enligt mig. Pyjamaser är underskattade klädesplagg och dom ska vara mjuka och sköna, gärna randiga (det är min) och absolut några storlekar för stora och gärna i flanell. Inte så sexigt kanske men tror inte katten bryr sig. Jag är absolut ingen morgonrocks människa och det är nåt jag aldrig skulle använda. Skärpet går upp hela tiden så mitt i allt visar man nåt man inte vill visa och dessutom drar det på benen. Ofta är dom i frottè och huvvaligen för det materialet.
Vilket extremt intressant inlägg....Är du en pyjamas eller morgonrocksmänniska?
 Det är inte jag eller min pyjamas på bilden.

Har alltså varit på stan med mor idag. Himla bra faktiskt att gå på stan då man inte fått lönen ännu. Det går väldigt lite pengar om man inte kan slösa några. Denna månad får jag knappt någon lön men får väl från kassan inom en snar framtid förhoppningsvis. Det märks att jag inte riktigt är mig själv för jag orkade inte ens kolla på kläder/toppar. Passade på att göra lite nytta här hemma då det var en lite bättre dag i dag så nu är här rent och fint.

Måste bara ge ett boktips eller tre lättare sagt för det är en serie. Hammarbyserien av Carin Gerhardsen.
Jag brukar ju mest läsa tragiska sanna böcker men dessa är riktiga "iskalla" thrillers och riktigt riktigt bra är dom! Lägg i korg.

Trevlig helg!
/L

livets gång

Det har väl inte undgått någon att det fötts en liten prinsessa idag. Jag vill givetvis passa på att gratulera er Viktoria och Daniel eftersom jag är alldelens övertygad om att ni läser min blogg ofta och noggrant.

Människor föds och människor dör. Det är livets gång. Men ibland rycks älskade människor ifrån oss alldeles för tidigt och helt oväntat genom olyckor, sjukdomar eller andra tragedier. Mina tankar har idag gått till en tjej från stallet som har förlorat sin bror. Det går nog inte att föreställa sig hur fruktansvärt det måste vara. Beklagar sorgen så!

...

Har två st av bullarna nedan i kylen men orkar inte äta nån. Måste vara nåt fel. Jag kommer alltid att förknippa semlor med dig Maria :) lite bättre kanske att få typ gurka som "graviditetsdille"
Nåja kvällen är ju inte slut ännu. Har börjat följa BB. Inte bra men det finns ju tid. Alltså den där Hanna...

Enligt rykten ska dessa vara väldigt magvänliga!

åksjuk

Tror inte det var någon magsjuka igår. Tror att jag helt enkelt är så stressad nu över min situation att magen helt enkelt gjorde kraftigt uppror. Ska försöka äta nåt magvänligt i em. Har bara druckit naturdiet hittils men mår inte illa alls mer. Det konstiga var som att jag aldrig mådde illa utan "kastade bara upp" ett par varv och sen var det liksom bra med det. Lite matt men det är ju inte så konstigt.
Åter varit till sunderbyn idag men hudläkaren kunde inte göra så mkt mer än att höra med min reumaläkare om vi kan höja MXT ( svagt cellgift) så att huden kanske blir bättre så den första op av benet blir av. Av denna medicin mår jag bara illa och är trött och vill helst inte ha den alls. Ekorrhjulet fortsätter alltså att snurra. Jag är åksjuk.

personligt

Det slog mig idag att jag är väldigt personlig mellan varven i min blogg. Frågade Pernilla som är både vän och läsare om hon tycker att jag är för personlig. Hon svarade då att dom som tycker om att läsa min blogg just tycker om den för att jag är personlig och delar med mig så då kanske det är så. Just nu använder jag även bloggen för min egen del för att få skriva av mig.

Det finns även en till anledning till att jag är personlig. Det är för att kanske kunna hjälpa någon annan som hamnar i en liknande situation. Genom åren har jag lärt mig mkt om hälsoproblem/myndigheter/rättigheter/undersökningar/sjukhusvistelser/mediciner osv och den kunskapen kanske jag kan dela med mig av till någon som behöver den. Jag vet att jag skrev en gång om att jag har "befrielse av karensdag" detta betyder att jag inte har någon karensdag pga min sjukdom och dess behandlingar. Detta hjälpte en tjej som läste min blogg då hon inte visste att något sådant fanns. Det betyder ju enormt mkt att inte ha karens om man måste vara borta så pass ofta som man dessvärre ibland måste då man ex befinner sig i ett sämre skede i sin sjukdom.
Man får ta reda på det mesta själv så det är himla bra att kunna dela med sig.

/L

tankar

Igår hade jag professionell diskhjälp här hemma. Det konstiga är att den personen som hjälpte mig diska är svårt allergisk mot det och det är typ det värsta hon vet. Därför var det extra snällt att ta sig an min disk. Arbetet blev väl genomfört men jag har en fråga som gnagt i mig ända sen igår... varför släppte hon inte ut diskvattnet? Har hon blivit så miljömedveten så att hon tyckte jag skulle använda mig av samma vatten ett varv till? Jag måste nog ringa och fråga. Ifall berörd person läser detta så måste jag meddela att jag har släppt ut vattnet nu och jag hoppas att du inte skulle ha det till något speciellt! Att jag inte förstört nåt eller så.

Ibland är det skönt med sällskap fast man känner sig helt under isen. Igår var verkligen en under isen dag och såna dagar brukar jag absolut bara vilja vara ifred. Flickbesöket igår var dock uppskattat men så var det ju också så att den ena flickan och jag känt varandra sen vi var 4år och jag måste liksom inte göra mig till inför henne. Tror det är därför jag har lite svårt för det där då människor ringer eller kommer förbi då jag känner mig riktigt down. Känns som att jag måste ge ett sken av att må bra och vara uppåt och det orkar jag liksom inte. Att jag ska vara glad och social om jag får besök/samtal då det är det sista jag är. Säkert är den känslan bara något som finns hos mig och det är säkert inte så att personer förväntar sig det av mig men hos mig är det så inpräntat så att jag hellre inte svarar i telefonen än erkänner hur dåligt jag egentligen mår. Det känns som att om det gått en viss tid så ska man liksom inte vara ledsen mer och i stället orka ta tag i allt och acceptera sin situation. Att personer omkring en tycker att man ska "rycka upp sig". Syftar här inte på någon speciell och säkert är det bara en känsla som finns hos mig själv.... jag vet inte. Men för mig känns det lite som att om någon frågar för fjärde dagen i rad hur man mår och man fortfarande mår skit och antagligen kommer göra det en lång period så måste jag ändå säga att jo- det är bättre. Tänker att människor ser mig som svag annars och en del vill jag helt enkelt inte oroa.

Har man gång på gång bara bakslag och motgångar så finns det tillslut ingen energi över till att ta tag i nåt. Min läkare säger att jag har en kraftigare depression och det kan hon helt klart ha rätt i. Alla som haft en depression vet att man då inte har ork till något och att dom mest vardagliga saker blir till stora berg att komma över. Depression och annan psykisk ohälsa är ju nåt människor ogärna pratar om eller erkänner att dom lider av. För mig är det lika naturligt att ha ont i själen som att ha ont i en arm. Har man gång på gång fysiska bakslag så skulle det vara enormt konstigt om det tillslut inte sätter sig i själen.

Har man en depression så det extremt svårt att se något positivt eller blicka framåt. I den situationen jag nu är finns det inget positivt alls. I fredags kändes det mkt bättre sen min reumaläkare på mobilsvar sa att det inte fanns nån stor risk för amputation för min del. Sen i helgen har det slagit mig vilken fruktansvärt lång och tung period jag ändå har framför mig. Utan överdrift kan detta handla om år på kryckor och läkning. Jag kommer aldrig stå ut med att inte kunna röra mig normalt på så länge och min kropp kommer aldrig palla att hoppa runt på kryckor så länge. Det som underlättade för mig förra gången då det tog 17 månader innan det bildades nytt ben var att dom spikat ihop benet med skruvar och plattor så att jag ändå kunde stödja på det efter en tid. Nu ska ju inget sånt sättas in igen och det innebär ju total avlastning för min del tills nytt ben bildats och eftersom min kropp tydligen ogärna bildar nytt ben så vet ju ingen hur länge det kommer att ta. Jag ser liksom inget slut på det hela och då är det svårt. Jag vet inte ens hur länge det kommer att ta efter den första operationen då dom ska avlägsna "skrotet" tills ben bildats i skruvhålen och såren är läkta. Bara rehabiliteringen efter den första operationen kan ju ta ett år och sen har jag en operation kvar med ännu längre rehabilitering. Att bara vänta och se och ta en dag i taget och inte se nåt direkt slut på det hela är enormt frustrerande och tungrott. Att gå hemma sjukskriven i år med ett obrukbart ben känns liksom inte särskilt roligt. Gud vad jag vill att dom ska göra allt under en och samma operation. Det hade sparat mig vääääldigt lång tid.

Hoppas och längtar till när/om jag kommer till ett accepterande av kommande tids prövningar. Hoppas finna bra människor som kan hjälpa mig med detta som är utbildade för det.

/L

Fredag

Känns bättre idag!  Har bestämt mig för att det inte blir några infektioner som leder till det värsta scenariot! Detta efter att min reumatolog pratat in ett långt meddelande på min telefon(den var avstängd) och lät väldigt förvånad över var jag fått ev amputation ifrån och att det inte stod någonstans i ortopedjournalerna om att jag skulle ha större risk att för det. Om det inte stämmer så har ju ortopedläkaren uttryckts sig oerhört klantigt och skrämt livet av mig i onödan! Han sa ju faktiskt att jag har större risk pga dåligt immunförsvar och läkning och ville förvarna mig om det...Det var ju liksom bara ett ord av det som fastnade. Blir så jävla f-bannad på läkare som bara slänger ut sig saker och inte tar reda på hur patienten uppfattar och tar det. Hur många har inte fått ex cancerbesked slängda i ansiktet bara sådär (ex min mamma för flera år sen) ungefär som dom berättar vad dom ska äta till lunch.

Vet  ju att jag har sämre läkningsförmåga då det gäller sår/benläkning och infektioner och det vet ju min reuma läkare om. Det lät då som att hon inte trodde att det skulle sluta så :) Hoppas hon ringer upp i veckan så jag får klarheter i saker och ting! Hon menade att det alltid finns risker för infektioner vid operationer och så är det ju. Känner mig en aning förvirrad men väljer att tro att reumaläkaren har rätt! Kirurgerna får nöja sig med sina egna två ben för jag tänker behålla mitt!

Dock har jag ju fortfarande två otrevliga operationer framför mig med lång rehabilitering men det kan jag förhoppningsvis stå ut med om allt annat går bra. Får försöka andas och ta en dag i taget. Tänkte på den smärtan och svullnaden av benet förra gången men sen slog det mig att om jag har smärta och uppsvullet ben så har jag det åtminstone kvar! ( är säkert inte såhär positiv då,  säkert inte ens i morgon)

Även bytt vårdcentral idag till Stadsviken. Måste säga att Örnäset helt har spårat ur.

Trevlig helg!

Idag har min blogg haft 80 läsare :) jätteroligt! men det kan ju inte vara en sån rolig läsning just nu... nåja, livet är ju inte speciellt roligt just nu så då vore det nog ännu konstigare om jag skrev "roliga" och superpositiva inlägg då jag inte är det. Gör inte så mkt annat än sover, läser på nätet och funderar just nu. Vrider och vänder på saker och väger fördelar mot nackdelar. Idag har jag varit inne på att jag helt enkelt struntar i operationerna. Ingen kan ju tvinga mig att opereras och knät var ju ändå helt trasigt och kunde inte bli så mkt värre. Tyvärr insåg jag att operationerna är nödvändiga för den övriga kroppens skull och för att inte få fler skador pga felbelastning.

Jag är förvånad över hur människan kan hitta styrka någonstans mitt i allt elände och fixa med massa praktiska saker som måste ordnas.Tänkte även på då man mister en nära anhörig då man mitt i all sorg ska ordna med massa saker. Har idag mailat runt till inblandade läkare, arbetsledaren och tagit tag i saker jag var tvungen att ta tag i. Resten får vänta tills jag orkar. Tänk om man bara hade kunnat delegera uppgifter till personer runt omkring en så att man inte behövde ordna med allt själv mitt i allt. 

Fick väldigt fina blommor från jobbet idag. Tusen tack! Katten är extremt förtjusta i dom för han trodde nog att det hade blivit sommar mitt i allt. Han luktade, smakade och busade med dom. Tror han blivit knäpp på riktigt.
Nu blir det sängen för har sovit så dåligt dessa nätter.
/L

onsdag

Har inte kunnat sova alls i natt. Tankarna bara snurrar. Det är så svårt att ta av sig grubblarmössan då man väl satt på sig den. Alla reagerar vi olika på smärtsamma besked. Jag och Magnus pratade om det idag och kom fram till att vi är väldigt lika där hur vi hanterar jobbiga saker. Men så är vi ju också syskon. Jag ställer in mig på det värsta tänkbara alternativet som i detta fall är att dom måste ta benet. Läser mycket på nätet, samlar information och läser människors berättelser som varit med om samma sak. Men samtidigt får jag inte in det i huvudet, det går inte in och känns bara helt overkligt, antar att det tar ett tag att smälta besked som dessa och det är jobbigt att vänta och inte veta hur allt ska bli. All denna väntan är det värsta. Jag vill bli kallad typ i morgon för den första operationen så att jag kan påbörja hela denna process. Ska jag lika gå igenom allt detta så vill jag gå igenom det nu.

En del människor vill ha andra människor omkring sig då dom är i chock, ledsna, förtvivlade osv. Det är säkert det bästa alternativet också. Jag fungerar dock inte så. Då något jobbigt händer eller om jag som nu får tunga besked och tvingas gå igenom jobbiga operationer så vill jag helst vara ensam, jag orkar inte riktigt prata med någon utan jag vill vara i fred med mina tankar och försöka bearbeta allt. Jag skriver ofta av mig som nu i bloggen.
Man kan nog säga att jag "gräver" ner mig några dagar. Jag är väl någonstans där nu kan jag tro. Har dock pratat med de personer jag har förtroende för och som står mig nära och det är ganska skönt att få prata av sig ibland. Tack! Det finns även personer som jag av olika anledningar inte hunnit prata med men som betyder massor för mig ändå! Jag är så glad över att jag har mina vänner och min familj! Det känns så skönt att det finns människor omkring en som bryr sig och jag har verkligen märkt vilka som finns där och bryr sig om på riktigt. Då jag drar mig undan och bara behöver vara själv och inte orkar prata så är det inget personligt utan det är bara så jag fungerar. Just nu befinner jag mig i någon slags overklighetsbubbla och skulle kunna sova dygnet runt.

Det är bara att ta en dag i taget och vänta...om någon mot all förmodan läser detta som kan något om huden så vill jag jättegärna få tips om hur jag själv kan stärka huden så det underlättar läkningen e operationerna. Jag skrev nog det förut men det är just dom allvarliga hud infektionerna som kan uppkomma som läkarna är rädda för då dom går in i benet två varv pga att jag har så dålig sårläkning/immunförsvar/skör hud. Kan man göra nåt så man läker bättre helt enkelt?

/L

Tunga besked

Har fått väldigt tråkiga besked idag från ortopeden. Jag måste genomgå två större operationer i benet. Först måste dom gå in och ta bort alla skruvar och plattor ur benet, sy igen och vänta på att huden ska läka samt att det ska bildas ben där skruvhålen är efter skruvarna.
 Problemet är att min hud/kropp läker så dåligt så att dom är rädd för allvarliga hud infektioner där dom helt enkelt inte kan rädda benet...Detta kan jag inte ens ta in. Det är för stort och obegripligt.

Andra operationen går ut på att öppna upp och såga av benet och räta till det så att benet blir rakt igen. Det låter ju en aning brutalt. Den andra operationen kan inte göras förrän operationssåren är fullständigt läkta och det börjas bildas ben där det är hål efter skruvar och plattor och dessvärre vet jag vilken tid det brukar ta. Det tog 17 månader sist innan benet var läkt. Efter den första operationen måste jag vara väldigt försiktig och inte ramla osv då hålen försvagar benet och allt skrot borttaget. Jag har insett att jag antagligen kommer att få gå med kryckor större delen av detta år samt vara sjukskriven. Har t.o.m svårt att tro att ett år räcker för rehabilitering/återhämtning från två större operationer. Det går inte att beskriva känslan då jag tänker på detta. Det gör mig livrädd.

 Hade jag bara vetat att det skulle bli bra i slutänden så skulle operationerna vara mkt lättare att gå igenom Som det är nu ska jag leva med rädslan för ev måsta ta bort benet under knät pga allvarliga infektioner och även om dom gör benet rakt så är skadorna i knät redan där och smärtan likaså. Jag har i stort sett bara belastat insidan av knät så brosket blivit helt förstört pga att benet varit så snett. Dessutom påpekade han att detta inte är en operation som kommer "lösa allt" utan att jag antagligen får gå igenom ett byte till konstgjord knäled inom några år, han tyckte dock jag att jag är för ung nu och det fanns stora risker medatt byta led.
Syftet med dessa två operationer är att få benet rakt igen och på så sätt undvika fler skador i knät och andra delar av kroppen då jag belastar fel. Jag hade ju önskat att dom kunde göra allt på samma gång men pga min svåra läkning så ville dom ta det i två etapper.

Jag kan ta lång rehabilitering, tristess, smärta, kryckor, vara beroende av andra m.m bara jag vet att det tids nog läker och att jag får behålla benet! Detta är såklart det värsta som kan hända men han ville i alla fall göra mig medveten om riskerna för det. Eftersom jag verkligen inte har någon tur med min hälsa så skulle det inte förvåna mig om det blev så. Just nu har jag bara en enda önskning, det stämmer så bra ordspråket som säger: friska människor har tusen önskningar- sjuka människor bara en. Jag vet att man säkert kan leva ett värdefullt liv i alla fall om nu det värsta händer men just nu kan jag inte se hur jag skulle klara av det.

Jag kommer antagligen inte skriva så ofta här. Har liksom inte kvar någon energi alls. Mina inlägg skulle heller inte vara så roliga att läsa är jag rädd för. Jag har så mycket att ta in och bearbeta nu och det snurrar bara runt i huvudet.

Ni får ha det så bra och var rädda om varandra!

Pga uttröttad/hängig/sjuk innehavare av bloggen så uteblir nog blogginläggen några dagar tills energin återvänt.
På återseende!

/L

Snuba

Blev inget jobb idag. Hemma med feber/ont i kroppen/snuva. Var inne hela dagen igår med och sov i stort sett hela dagen. Får lite dåligt samvete då jag sover bort en hel dag och inte gör något vettigt men försöker trösta mig med att det är kroppens sätt att säga att den behöver vila. Mkt läsa och tv blir det. Såg A million dollar baby i lördags (igen) och det är sällan jag fastnar så i filmer men den är väldigt bra! Igår var det en Clintan film igen som också är otroligt bra- Gran Torino. Visste ni att Clintan blir 82 år i år! Han är min idol!
Nä nu har jag varit uppe i säkert 30 min så det är nog bäst jag går och lägger mig igen så att jag inte helt chockar kroppen.
/L

Tävlingar

Idag blev det stallet för att kika på dressyrtävlingarna. Pernilla, Elivia, Mange och Vincent hängde med. Pernilla övade på hennes blivande yrke- hästfotograf och hade med stativet och den nya proffskameran. Enligt henne själv så var det lättare att fota då hästarna stod stilla. Magnus gav då förslaget att bli statyfotograf. Lika bra att jag erkänner att jag har tagit två bilder i från Pernillas blogg för hon lär ju se det i alla fall. Bilderna föreställer Mr Thåström ( i vanlig ordning)

Då jag gick runt i stallet så blev jag ganska förskräckt över hur vissa hästar hade magrat. Titten såg väldigt eländig ut och även Lancia och Kasper hade tappat vikt. Tycker inte det finns några ursäkter för att låta dom tappa så mkt vikt om det inte ligger ex sjukdom bakom men så vitt jag vet har ex Titten inte varit sjuk. Jag har hört ganska många nu som har reagerat på hästarnas kondition och mående och det ger ju inte direkt pluspoäng till ridskolan. Någon borde ju ansvara över att gå runt och titta igenom alla hästar varje vecka och se så att dom mår bra.

Nä nu lite middag, melodifestival och soffhäng.

Positivt och negativt

Det gäller att tänka positivt- att kunna hitta något bra i allt som sker. Men jag kan genast skriva under på att det inte är så lätt alla gånger. Man har alltid ett val hur man ska hantera saker och ting. När något känns jobbigt och svårt kan man antingen försöka göra det bästa av situationen eller lägga sig under täcket, stirra i taket, fundera, älta och bara tycka att allt är hopplöst och orättvist. Personligen hanterar jag jobbiga saker med båda varianterna. Blir det för mkt för mig kan jag ha någon "stirra i taket" dag då jag bara vill vara i fred med mina tankar."Stirra i taket" dagar är dagar jag behöver för att bearbeta saker och ting och komma på ett sätt att hantera det som känns jobbigt. Efter den/dom dagarna brukar jag "ta tag i livet igen" och försöka hitta något positivt med det som sker/skett men det är inte alltid lätt!

* Ny operation av benet:/negativt
 Känns väldigt jobbigt då jag vet hur lång tid det tar för mig att läka ihop, jag måste gå på kryckor, inkomstbortfall, kan ej rida och inte träna på samma sätt, smärta och väldigt tråkigt att bara gå hemma. Inte kunna städa och handla och därför vara beroende av andra (nåt jag har svårt för)

Positivt: Kanske kan benet bli bra en gång för alla, bli rakt/rakare som i sin tur gör att jag inte får ont överallt annars pga felbelastning. Jag får sova så länge jag vill på morgonen, läsa skvaller och böcker hela dagarna och får en paus från jobbet och hämta krafter. Jag kan "utnyttja" andra att städa åt mig och när dom lika är i gång så behöver avloppet rensas, fönstrena putsas och ugnen rengjord ;) mkt viktigt!

Bestående skador i båda knälederna/negativt
Ja rubriken säger ju allt...smärta, rörelseinskränkning, stelhet och det hindrar mig att utöva vissa fysiska aktiviteter.
Positivt: Här är förslag varmt välkomna för jag ser inget positivt i bestående skador...

Divertiklar/magproblem/risk för nya bukhinneinflammationer/negativt
Enorm smärta, man kan faktiskt dö av akut bukhinneinflammation, utsättning av alla reumamediciner igen som innebär ledskov/ev sjukskrivning och allt vad det innebär.
Positivt: eftersom jag nu vet att jag har risk att få återfall så tvingas jag att äta bättre, dricka mer vatten, äta regelbundet och försöka hitta en motionsform som fungerar och detta påverkar hela kroppen på ett positivt sätt.

Inkomstbortfall/sjukskrivning/leva på F-kassan/negativt
Mindre pengar att röra sig med, tar evigheter innan man får första utbetalningen och man blir efter med räkningar. Tråkigt att vara sjukskriven och bara gå hemma.
Positivt: Kanske kan jag bli mer ekonomisk ;) kan inte köpa på mig massa toppar och får fluffigare garderober.

Nu orkar jag inte skriva om allt som bekymrar mig just nu och även om jag är rätt personlig i min blogg så vill jag inte lämna ut mig fullständigt. Ovanstående rader är exempel på att man kan hitta positiva saker i negativa saker men ibland får man tänka länge. I vissa situationer kan jag helt enkelt inte hitta något positivt. Ser inte något positivt i krig, svält, djurplågeri, katastrofer osv hur länge jag än funderar!

Det är nog ingen ide att gräva ner sig i alla fall för förr eller senare måste man gräva upp sig. Det är fullständigt tillåtet att vara under isen, känna sig nere och bara vilja vara för sig själv en period. Ständiga motgångar påverkar människan negativt men vi är också starkare än vad vi tror. Motgångar ger även livserfarenhet, gör dig stark och vana i att hantera jobbiga situationer. Har man varit med om många jobbiga saker så gräver man inte ner sig om man vaknar en dag och är täppt i näsan. 

Torsdag

Om jag slutar skriva mitt i detta inlägg så beror det på att jag har musproblem/datakrångel. Meningen var att jag skulle köpa en ny dator i veckan men i samrådan med bror så skjuter vi upp det då han inte tyckte det fanns så bra utbud nu till vettig penning där jag hade tänkt köpa den. Musen har kontaktproblem och slocknar mitt i allt. Får nog köpa en ny i morgon. Tycker all teknik krånglar just nu- eller det mesta krånglar. Riktiga krångeltider är det.

Tror alla jag känner är snuviga just nu. Hela mitt jobb är som en enda stor bacill. Det kraxas och snörvlas till höger och vänster. Tror jag hade lite feber då jag kom hem idag så har legat under täcket och läst mest hela eftermiddagen. Efter lite sömn och två treo klev jag upp och började laga "Pernilla köttfärs" som jag har döpt rätten till. Pernillaköttfärs är basen i den goda rätten hon lagade här en gång och som jag aldrig lär mig namnet på då man steker Tortillabröd (säkert fel namn på brödet också) i stekpannan och sen fyller dom med Pernillaköttfärsen och valfria grönsaker/sås/riven ost till. Min Pernillaköttfärs blev inte lika god som självaste Pernillas köttfärs men kände mig hyfsat huslig då jag nu har tre matbackar redo i frysen. Höga vuxenpoäng enligt mig men är medveten om att dom flesta faktiskt lagar mat typ varje dag.

Känner att det gärna får bli lite varmare nu. Man förfryser ju snoken så fort man tittar ut och jag tror hjärnans ledningar har frysit till is för känner mig allmänt förvirrad, trött och trög. Det kan ju iofs bero på att det varit rätt mkt en tid och man blir ganska trött på att ständigt hantera motgångar. Man blir även väldigt trött på att ha människor omkring sig som stjäl ens energi och man blir trött av att ha ont hela tiden.
Min snälla moster Eva har lovat att betala en taktil massage hos Maria och det ser jag framemot. Har ni inte provat taktil massage så gör det. Helt underbart! Din egen stund heter Marias företag och hon håller till i pastabacken. Tror det är viktigt att skämma bort sig själv lite och just nu behöver jag verkligen det. Tack moster!

Har väldigt svårt just nu att motivera mig och fortsätta träna som jag just kommit igång med. Det känns som att det inte är någon ide då jag ändå ska opereras, läkas och hoppa runt på kryckor och tappa ev muskler och kondition jag lyckats bygga upp. Försöker tänka att det säkert underlättar och påskyndar läkningen i fall att jag är i lite bättre fysisk form innan operationen så jag hoppas att min hjärna snart tar in det men det känns inte lika roligt längre. Känns inte allt för lockande heller att åka och träna i typ - 25 grader. Saknar ridningen och hästarna!

Nu är jag ledig fre, lör och sön. Jag och Pernilla hade en plan att åka och kika lite på dressyrklubbisarna på lördag. I morgon ville pappa att jag skulle komma och äta med honom och farmor men om det är så här j-la kallt så tror jag att jag vägrar sticka ut näbben. Min snälla mormor hade gjort kålpudding för att jag nämde att jag gillar det så får höra med mor om vi ska gå dit nån dag och äta. Äkta husmanskost som dom åt förr äter man inte så ofta numera.

Har just avslutat en mkt bra bok (Känn pulsen slå) Har man läst den boken så inser man att man nog inte vet hur det är att må riktigt riktigt dåligt psykiskt. Jag är väldigt intresserad av att läsa om människor som lider av psykisk ohälsa och deras egna berättelser och tjejen i boken har en dubbeldiagnos (schizofreni+missbruk) Då jag läste boken tänkte jag flera gånger att hur kan man må så dåligt?? den var väldigt bra och gripande. Man blir bara så jävla arg på hur sjukvården behandlar sjuka människor ibland.
Nu kommer Pernilla "mobba" mig för att jag bara läser "eländiga" böcker så törs inte säga vilken bok jag börjat på nu ;) Fast jag tror faktiskt att jag snart måste läsa en glad bok.