Problemet är att min hud/kropp läker så dåligt så att dom är rädd för allvarliga hud infektioner där dom helt enkelt inte kan rädda benet...Detta kan jag inte ens ta in. Det är för stort och obegripligt.
Andra operationen går ut på att öppna upp och såga av benet och räta till det så att benet blir rakt igen. Det låter ju en aning brutalt. Den andra operationen kan inte göras förrän operationssåren är fullständigt läkta och det börjas bildas ben där det är hål efter skruvar och plattor och dessvärre vet jag vilken tid det brukar ta. Det tog 17 månader sist innan benet var läkt. Efter den första operationen måste jag vara väldigt försiktig och inte ramla osv då hålen försvagar benet och allt skrot borttaget. Jag har insett att jag antagligen kommer att få gå med kryckor större delen av detta år samt vara sjukskriven. Har t.o.m svårt att tro att ett år räcker för rehabilitering/återhämtning från två större operationer. Det går inte att beskriva känslan då jag tänker på detta. Det gör mig livrädd.
Hade jag bara vetat att det skulle bli bra i slutänden så skulle operationerna vara mkt lättare att gå igenom Som det är nu ska jag leva med rädslan för ev måsta ta bort benet under knät pga allvarliga infektioner och även om dom gör benet rakt så är skadorna i knät redan där och smärtan likaså. Jag har i stort sett bara belastat insidan av knät så brosket blivit helt förstört pga att benet varit så snett. Dessutom påpekade han att detta inte är en operation som kommer "lösa allt" utan att jag antagligen får gå igenom ett byte till konstgjord knäled inom några år, han tyckte dock jag att jag är för ung nu och det fanns stora risker medatt byta led.
Syftet med dessa två operationer är att få benet rakt igen och på så sätt undvika fler skador i knät och andra delar av kroppen då jag belastar fel. Jag hade ju önskat att dom kunde göra allt på samma gång men pga min svåra läkning så ville dom ta det i två etapper.
Jag kan ta lång rehabilitering, tristess, smärta, kryckor, vara beroende av andra m.m bara jag vet att det tids nog läker och att jag får behålla benet! Detta är såklart det värsta som kan hända men han ville i alla fall göra mig medveten om riskerna för det. Eftersom jag verkligen inte har någon tur med min hälsa så skulle det inte förvåna mig om det blev så. Just nu har jag bara en enda önskning, det stämmer så bra ordspråket som säger: friska människor har tusen önskningar- sjuka människor bara en. Jag vet att man säkert kan leva ett värdefullt liv i alla fall om nu det värsta händer men just nu kan jag inte se hur jag skulle klara av det.
Jag kommer antagligen inte skriva så ofta här. Har liksom inte kvar någon energi alls. Mina inlägg skulle heller inte vara så roliga att läsa är jag rädd för. Jag har så mycket att ta in och bearbeta nu och det snurrar bara runt i huvudet.
Ni får ha det så bra och var rädda om varandra!
Ge inte upp nu, Linda!!
SvaraRaderaTänk på att du har underbara människor omkring dig som vill hjälpa, stötta och ge en axel till dig. Det är garanterat tungt nu och det kan jag nog förstå, tror jag, men ge bara inte upp. Det löser ingenting. Andas, gråt och sörj ett tag, kom igen sen med ny kraft och hitta de små positiva bitarna som ger en energi och kraft att orka kämpa vidare. Livet tar inte slut, även om det känns så.
Gumman! Detta är ett forum, där du kanske har lust att skriva i eller inte. Men poängen är att du kan skriva "av" dig. Ibland tror jag du gärna vill vara och visa den busiga, lite lätta och humoristiska Linda. Men nu är livet tungt för dig, och de som läser din blogg vet att du har det jobbigt, så valet är upp till dig. Dvs; Skriv om du själv vill, vi som läser tål nog att läsa även det tunga och mörka. Vi vet alla vem du är då det är bättre. En go, gullig, generös och underbart härlig tjej.
SvaraRaderaÄlskar dig lilla umman.
Moster Eva
Det kan du nog ha rätt i moster. Tänker liksom att folk tröttnar på att läsa om man bara "gnäller" hela tiden men ibland är det svårt låta bli och helst nu då det mesta bara faller. Men känner ändå att jag konkret vill beskriva hur läget är nu. Du har helt rätt i att det är min blogg och att jag skriver vad jag vill i den och då får väl personer låta bli att läsa om dom inte finner det intressant. Jag kanske är alldeles för personlig i bloggen- jag vet inte men samtidigt har jag ju släkt över hela Sverige ex dig som jag vet vill veta hur det är med hälsan och som jag vet bryr sig om. Jag önskar så att jag kunde vara den där humoristiska/lättsamma Linda hela tiden för det är ju det jag vill vara men som det känns nu så är hon helt försvunnen och det är svårt vara lättsam då allt går emot en. Tusen tack för dina fina komplimanger! Dom värmer gott. Älskar dig med!
SvaraRaderaJo Linda har verkligen underbara människor omkring mig. Tack gode gud för det. Det hade dock underlättat om man ex hade en sambo att luta sig mot- nån att dela allt med. Men det är bara att ta en dag i taget. Finns inget annat jag kan göra. Tack så mkt för era kommentarer!