tankar

Igår hade jag professionell diskhjälp här hemma. Det konstiga är att den personen som hjälpte mig diska är svårt allergisk mot det och det är typ det värsta hon vet. Därför var det extra snällt att ta sig an min disk. Arbetet blev väl genomfört men jag har en fråga som gnagt i mig ända sen igår... varför släppte hon inte ut diskvattnet? Har hon blivit så miljömedveten så att hon tyckte jag skulle använda mig av samma vatten ett varv till? Jag måste nog ringa och fråga. Ifall berörd person läser detta så måste jag meddela att jag har släppt ut vattnet nu och jag hoppas att du inte skulle ha det till något speciellt! Att jag inte förstört nåt eller så.

Ibland är det skönt med sällskap fast man känner sig helt under isen. Igår var verkligen en under isen dag och såna dagar brukar jag absolut bara vilja vara ifred. Flickbesöket igår var dock uppskattat men så var det ju också så att den ena flickan och jag känt varandra sen vi var 4år och jag måste liksom inte göra mig till inför henne. Tror det är därför jag har lite svårt för det där då människor ringer eller kommer förbi då jag känner mig riktigt down. Känns som att jag måste ge ett sken av att må bra och vara uppåt och det orkar jag liksom inte. Att jag ska vara glad och social om jag får besök/samtal då det är det sista jag är. Säkert är den känslan bara något som finns hos mig och det är säkert inte så att personer förväntar sig det av mig men hos mig är det så inpräntat så att jag hellre inte svarar i telefonen än erkänner hur dåligt jag egentligen mår. Det känns som att om det gått en viss tid så ska man liksom inte vara ledsen mer och i stället orka ta tag i allt och acceptera sin situation. Att personer omkring en tycker att man ska "rycka upp sig". Syftar här inte på någon speciell och säkert är det bara en känsla som finns hos mig själv.... jag vet inte. Men för mig känns det lite som att om någon frågar för fjärde dagen i rad hur man mår och man fortfarande mår skit och antagligen kommer göra det en lång period så måste jag ändå säga att jo- det är bättre. Tänker att människor ser mig som svag annars och en del vill jag helt enkelt inte oroa.

Har man gång på gång bara bakslag och motgångar så finns det tillslut ingen energi över till att ta tag i nåt. Min läkare säger att jag har en kraftigare depression och det kan hon helt klart ha rätt i. Alla som haft en depression vet att man då inte har ork till något och att dom mest vardagliga saker blir till stora berg att komma över. Depression och annan psykisk ohälsa är ju nåt människor ogärna pratar om eller erkänner att dom lider av. För mig är det lika naturligt att ha ont i själen som att ha ont i en arm. Har man gång på gång fysiska bakslag så skulle det vara enormt konstigt om det tillslut inte sätter sig i själen.

Har man en depression så det extremt svårt att se något positivt eller blicka framåt. I den situationen jag nu är finns det inget positivt alls. I fredags kändes det mkt bättre sen min reumaläkare på mobilsvar sa att det inte fanns nån stor risk för amputation för min del. Sen i helgen har det slagit mig vilken fruktansvärt lång och tung period jag ändå har framför mig. Utan överdrift kan detta handla om år på kryckor och läkning. Jag kommer aldrig stå ut med att inte kunna röra mig normalt på så länge och min kropp kommer aldrig palla att hoppa runt på kryckor så länge. Det som underlättade för mig förra gången då det tog 17 månader innan det bildades nytt ben var att dom spikat ihop benet med skruvar och plattor så att jag ändå kunde stödja på det efter en tid. Nu ska ju inget sånt sättas in igen och det innebär ju total avlastning för min del tills nytt ben bildats och eftersom min kropp tydligen ogärna bildar nytt ben så vet ju ingen hur länge det kommer att ta. Jag ser liksom inget slut på det hela och då är det svårt. Jag vet inte ens hur länge det kommer att ta efter den första operationen då dom ska avlägsna "skrotet" tills ben bildats i skruvhålen och såren är läkta. Bara rehabiliteringen efter den första operationen kan ju ta ett år och sen har jag en operation kvar med ännu längre rehabilitering. Att bara vänta och se och ta en dag i taget och inte se nåt direkt slut på det hela är enormt frustrerande och tungrott. Att gå hemma sjukskriven i år med ett obrukbart ben känns liksom inte särskilt roligt. Gud vad jag vill att dom ska göra allt under en och samma operation. Det hade sparat mig vääääldigt lång tid.

Hoppas och längtar till när/om jag kommer till ett accepterande av kommande tids prövningar. Hoppas finna bra människor som kan hjälpa mig med detta som är utbildade för det.

/L