Det är svårt och oerhört tråkigt att vara anhörig till någon som missbrukar. Hur gärna man än vill så kan man inte sluta åt personen eller tvinga personen att söka hjälp. Det kan verka så otroligt uppenbart att någon har problem och man kan för sitt liv inte förstå att personen själv inte kan se det. Som anhörig flyttar man fram gränserna för vad som är acceptabelt hela tiden. Man bråkar, vädjar, ber, skriker, hotar, grinar, skriver brev- ja man gör nästan vad som helst. Man kan för sitt liv inte förstå att personen hellre väljer drogen än sin familj.
Jag är så fruktansvärt besviken på x för att han inte tar tag i sitt liv. Han hade kunnat vara min klippa, hjälpa mig och stötta mig men väljer att knapra tabletter och dricka sprit. Han ljuger, förnekar och pratar omkull sig själv för att i nästa stund erkänna och lova att nu ta tag i sitt liv. Ofta får jag kastat i ansiktet att jag minsann inte ska säga så mycket eftersom jag själv missbrukat tabletter. Ja det är sant men jag har valt att ta tag i mitt liv och sluta med dom i respekt för mig själv och mina anhöriga. Han borde vara stolt över mig i stället. När jag la in mig för att få hjälp var x mycket negativ till det. Antagligen för att han kände att han själv var i stort behov av att söka hjälp... Bara någon vecka efter det jag själv blivit utskriven skrev x in sig själv för att genomgå samma sak. Han var nykter några veckor efter det men det var inte särskilt långvarigt. Han höll på att dö i höstas då han drack, ramlade i samband med att äta varan så blodförlusten blev rätt stor. Han fick en skallfraktur och spräckte näsbenet och fick blod intravenöst.
Det tar mycket på en att ständigt behöva vara orolig och jag är så jävla less på mig själv för att jag går omkring med dåligt samvete för att jag inte ringer eller hälsar på. Anledningen till att jag inte gör det är för att jag inte har någon lust att prata med x drogpåverkad. Det känns som att jag har fullständigt nog med negativa saker omkring mig och jag blir bara ledsen och uppriven då jag hör honom påverkad. Jag behöver inte honom så som han är just nu. Det är sorgligt att inse att man förlorat den människa som alltid fanns där förut. Nu är det så många år sedan så börjar glömma lite hur det var. Mellan varven "glimtar" han till, är nykter och uppträder som förut och då lovar han och inger hopp. Besvikelsen blir bara så stor varje gång även om jag numer inser att han nog aldrig kommer att bättra sig.
På Alon mötet jag var på (anhöriga till missbrukare) sa dom att jag ska tänka på mig själv och att jag inte behöver honom i mitt liv som den han är nu. Att jag ska försöka att inte ha dåligt samvete. Men det har jag i alla fall... han har inte så många i sitt liv. Även om det är sjukdomen som talar har han ju själv valt att ha så dålig kontakt med mig och sina närstående. Han väljer ju att inte söka hjälp. Därför känns det som att han väljer sin drog före mig trots att han vet hur mycket jag behöver honom nu. Jag vet inte vad det är som gör att han flyr. Som gör att han vill bedöva sig. Jag bara hoppas att han snart inser att han måste söka hjälp innan det är försent.
/L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar