Det som varit allra värst är mitt oerhörda ledskov. Jag har inte ens tagit mig på toaletten utan ha fått ringa på ett bäcken om nätterna. Det har varit som att gå på brutna fotleder och få knivhugg i lederna vid minsta rörelse. Har fått morfin nätterna igenom och av det fick jag en oerhörd klåda som gjorde det omöjligt att sova. Har sovit som mest 5 timmar varje natt och aldrig mer än 3 timmar sammanhängande. Detta jäkla skov berodde ju på att jag inte fick min medicin remicade pga infektionen dom misstänkte i nacken. Det gjordes en magnetröntgen av nacken som inte visade på någon förändring utan man såg den lilla vätskeansamlingen man tidigare sett. Efter möten mellan ortopeden I Umeå, infektionsläkare och reumatolog kom dom fram till att äntligen ge mig remicade! Det var som att vinna på lotto. Så i måndags fick jag det. Redan dagen efter var det bättre och efter några dagar en stor förbättring. Även om jag längtat så efter medicinen är jag såklart rädd för att det ska leda till en allvarlig infektion i ex nacken som i värsta fall kan leda till förlamning.
I torsdags fick jag äntligen åka hem. Jag har varit såpass sjuk och trött så det har ändå gått bra att ligga inne men jag kan allvarligt inte förstå hur jag klarat av 3,5 år!! Helt obegripligt.
Elivia har bott här med Egon och det har betytt allt att veta att kisse har haft det bra! ❤ han tycker verkligen om Elivia. Egon var väldigt kelig och tror han uppskattade min hemkomst trots bästa människosällskapet.
Jag har ju bara legat pall i 3 veckor så det blir ju en liten omställning att komma hem. Jag har även lite svårt för att ta det lite varsamt. Redan på fredagen gick jag omkring och plockade, vattnade blommor och packade upp. Märkte hur oerhört dålig ork jag har och blir galet trött av ingenting. Ska jag vara helt ärlig så känns det inte helt bra I kroppen 🙄. Jag törs knappt skriva det ens men nacken är inte bra. Jag vet inte om det är muskulärt eller om något är fel men om jag suttit med huvudet böjt ett tag så har jag svårt att räta bak det igen. Det liksom krampar och ibland får jag hjälpa till med handen för att räta upp huvudet igen. Sen är balansen usel och det snurrar, bultar i öronen och flimrar framför ögonen då jag reser mig. Är något som inte stämmer.
Min operation av buken i Göteborg blir nog ganska snart. Jag hoppas att det hinner gå ett tag så att jag hinner återhämta mig. Jag är inte i skick i nuläget. Min förhoppning är att sakta bli bättre och kunna påbörja sjukgymnastik och bygga upp mina muskler. Det är ren katastrof hur obefintliga muskler jag har! Jag blir rent förskräckt. Jag hade som mål att kunna gå utan rullatorn till sommaren men inser att jag få ändra till att gå alls.
Den dagen jag lades in på sjukhuset somnade min morbror Stefan i Halmstad in. Han har kämpat många långa år med sjukdom. Han hade inte längre något värdigt liv och ville själv bort ifrån allt. Nu är han fhv tillsammans med älskade mamma i en mkt bättre värld ❤
Mormor är på korttidsboende och väntar på en permanent plats på ett äldreboende. Det är så himla sorgligt att se hur någon bara förändras och blir en spillra av den man var. Mormor har snabbt blivit sämre i sin demens och är ledsen, förvirrad och säkert väldigt rädd. Jag hoppas så innerligt att hon får ett bra boende och att det inte ska dröja. Ska åka och hälsa på henne så fort jag kan. Det har varit många tråkigheter i släkten nu så nu får det vända.
Då man ligger 3 veckor rakt upp och ner i en säng instängd i ett litet rum hinner man tänka många tankar. Det är inte en självklarhet att kunna gå på toaletten eller vända sig i sängen. Det är inte självklart att kunna laga din egen mat, betala dina räkningar, följa dina barns uppväxt, få en kram av den du älskar eller ta en promenad en solig vårdag. Det är inte självklart att få sitta på en hästrygg, storstäda lägenheten, värma ett pkt nudlar eller ta ett långt skumbad.
Ofta tar vi Så mkt förgivet! Vi tänker inte på vad vi har förrän vi inte har det längre. Vi går ju inte omkring och är tacksamma över att kunna ta en dusch eller gå på toaletten. Som frisk går man sällan omkring och tänker att Oj! vad glad jag är över att kunna ta en promenad eller ta bilen till affären. För många är den där fredagskänslan och myskvällen med familjen och en god middag något man tar förgivet. Det är liksom bara så. Att få en varm kram av sin partner, en teckning av sin 5 åring, ta hunden på en kvällsrunda eller stirra in i en öppen eld. För många självklarheter men för andra bara önskningar. Vi lever våra liv och tänker inte så mkt mer på det. Visst tänker nog dom flesta ibland att dom är glada och tacksama över sitt liv men det är nog sällan man reflekterar nämnvärt över det utan det liksom bara flyter på. Man är i stället alltför snabb på att klaga över saker, sukta över allt man inte har och hänga upp sig på bagateller. Sen är man väldigt snabb på att dömma andra och ha åsikter på hur andra bör leva sitt liv.
Jag ska villigt erkänna att jag kan känna mig avundsjuk på andra. Ofta! Eller kallas det avundsjuk? Jag missunnar absolut inte andra ett bra liv men jag hade velat att mitt liv såg annorlunda ut. Jag hade velat vara frisk! Om inte helt så åtminstone hyfsat frisk. Jag hade velat ha familj, jobb, gärna hus, kunna rida, sommarstuga och en egen alpacka 🙂 såklart Egon. Om jag som saknar ovanstående saker önskar det innerligt, vad önskar sig då människor som redan har det? 🙄 min högsta önskan är någonannans självklarhet.
Nä nu får jag sluta innan jag drunknar djupatankardrukningen. Det blev ett spretigt inlägg 🙂
Ha det gott!
