Tankar om livet 🙂

 Det är otroligt vad människan är formbar och hur vi tar tag i situationer som uppstår, accepterar och förändrar det som behöver förändras även om det blir till det sämre. Vi vet inte vilka öden som drabbar oss och jag kan inte påstå att fördelningen är rättvis. Livet formar oss och gör oss starkare så vi orkar ta tag i jobbiga situationer som drabbar oss. Ibland är det så jobbigt så man tvivlar på om man kommer hel ut på andra sidan och oftast gör vi det lite tilltufsade men klokare och starkare. 

Det är viktigt att göra saker som man tycker är roliga och umgås med människor som man tycker om! Det är viktigt att tänka positiv energi så att man orkar med livet helt enkelt. Då man inte längre kan göra något man älskar, för mig är det hästar och ridning så får man försöka stuva om och göra det man kan ex åka till stallet och i allafall pussa någon pålle på mulen och kanske se ett ridpass. Så min tanke är att jag ska åka till stallet då jag är bättre. Kanske kan jag en dag klättra upp på någon vääldigt stabil och snäll pålle.🙂 

Vi borde verkligen umgås mer med släkt och vänner! Relationer till våra nära är enormt viktigt och det är då vi fyller på våran insättningsbank. Men människor verkar fastna i sin vardagsbubbla och går på autopilot. Mina dagar ser ju inte ut som de flesta andra. Jag har inga direkta plikter och gör lite som jag vill. En måndagstrött människa är säkert avundsjuk på att jag kan ligga och slappa, se serier och klappa katten. Men priset för det är Väldigt högt och tror inte att någon vill byta.

Min plan över hur mitt liv skulle se ut har ju fullständigt raserats. Jag ville ha familj, bo på landet vid vatten med lite djur. En Egon  några höns, ha en hund och häst. Hästen har jag uppstallad hos någon vettig hästmänniska som har fina utemöjligheter och ett ridhus och några kompisar. 2-3 barn hade jag velat ha  alla skulle vara friska och glada. Hade velat jobba med djur i någon form. Min man skulle vara snäll, ha humor, vara jordnära, vara varm och trygg. (Finns dessa?) 🙄 man kan konstatera att mitt liv tog en helt annan vändning. Det är en stor sorg att inte ha barn och något som gör mig ledsen. Jag älskar barn! Och djur!

Ja livet blir sällan som man tänkt sig och hälsan är A och O! Att ständigt kämpa mot alla jäkla sjukdomar/smärtor/skador och skit är verkligen inte roligt. Att ligga på sjukhus och bara få negativ energi gör en helt utmattad. Har många funderingar kring min hälsa och livet i stort. Vad gör jag här? Finns det en mening med allt och vad är min uppgift i livet? Nu blev det djupt 🙂 jag tror ändå att alla mina erfarenheter kan hjälpa andra i samma situation och då jag skriver ganska naket om allt som hänt och inte hänt kan andra känna igen sig och att man inte är ensam!  på sin vandring genom livet.

Det var lite roligt för då jag skrev detta kom min bror Magnus förbi. Han hade hämtat min medicin på apoteket och trodde bara att han skulle lämna den och åka hem. Men han stannade en timme och vi har alltid så mycket att prata om. Han var ju till mig på sjukhuset varje torsdag i flera timmar. Nu låg jag på sängen och han tog en stol så det var som välbekant. Magnus är någon som alltid ger mig energi. 

Nu måste jag bara gå och äta något. 

Ta hand om varandra! ❤❤❤

Sakta men säkert?

 Hej! 

Här kommer en liten uppdatering. Dom lade in mig på ortopeden och där presenterades jag för änglapottan. Den blev min bästa vän då jag inte kunde komma upp på toaletten. Änglapottan är ett bäcken för kvinnor. Men det spelar stor roll var man placerar den. En ung kille påstod självsäkert att den var på plats. Det resulterade i att dom fick byta allt i sängen+mig. Jag talade om vad jag tyckte om det...man kan liksom inte påstå att man vet hur något fungerar om man inte vet det. Ursäkta att det blev lite intimt 🙂

Det gjordes ett Covidtest som visade positivt 🙄 vaccinerad 2 gånger samt har haft det. Dessutom har jag bara legat hemma pga ryggen och bara träffat personal med utrustning. Har inte en aning om vart jag i såfall fått det. Dom skulle förflytta mig till covidavd där jag smittades förra året. Det ville inte jag så jag åkte hem i stället. 

Jag kan bara sammanfatta dom sista veckorna som en jäkla Pers! Har legat, legat och legat. Jag har sett hela big brother i efterhand. Då har man tråkigt. Men jag tyckte det var underhållande och Tanja som vann kommer att gå långt! Vilken tjej! Fick in en toalettstol i sovrummet men att bara ta det steget och vända sig blev en hel historia. Personalen här fått hjälpa mig med duschen och då satt jag på toastolen. Sakta har ryggen blivit bättre och jag har nu avancerat till att gå med rullatorn i lgh och det känns att musklerna inte använts. Vingligt men framåt.

Har idag varit på återbesök på kirurgen. Taxin körde mig till psykiatrin där jag hämtade min medicin för 2 veckor. Jag tänkte att det ju inte var så långt att rulla till kirurgen sen 🙄 tjit pomfritt det var låååångt. Dom har ju helt byggt om och det var så stort, luftigt och fint! Jag insåg att jag aldrig skulle hitta så det slutade med att jag blev eskorterad av två väktare som rullade mig nere i kulverten och jag hade aldrig hittat/orkat ta mig dit. Kände mig som värsta förbrytaren i rullstol och två breda väktare som eskort🙂 men dom var så snälla! 

Tyvärr var det inga goda nyheter av kirurgen. Han tyckte såret hade blivit större! 🙄 har kraftig infektion så ska äta antibiotika några veckor. Men han har gjort något galet så antibiotikan har satts i apodosen som ska hämtas ut på tisdag. Måste ringa i morgon. Han fotade såret och ska skicka det till kirurgen i Göteborg som opererade mig. Det var jag som frågade om dom inte skulle rådfråga kirurgen där och förstår inte varför dom inte har gjort det tidigare. Kirurgen här i Sunderbyn tror inte att det kommer att läka ihop😥 ska jag leva med ett jäkla buksår som inte läker på allt annat skit. Jag orkar inte med allt strul, ringa om recept, om felaktiga medicineringar mm.mm det är liksom alltid något.

På allt strul, smärtor, läkarkontaktet mm fick jag igår reda på hur mkt pension jag ska få nu i fortsättningen. Jag kommer tyvärr inte kunna jobba mer. Men jag kan säga att det inte blir några baler på slottet eller panikimpuls handla kläder och dyl. Jag vet faktiskt inte hur allt ska gå runt. Så på allt helvete ska man dessutom vara livrädd för hur allt ska gå runt. Har sökt merkostnadsersättning och väntar på beslut därifrån.

Idag har det blivit lite sommar. Jag hoppas att jag ska kunna ta mig ut på altanen. Men jag undrar..kommer jag bli alldeles rutig av kattnätet? Det lär jag nog märka.

Egon har i takt med mitt tillfrisknande också blivit mer busig och nu äter vi båda mycket bättre. Hopp om liv? Ja kanske 🙂

Akuten och smärts

Ligger på akuten (igen) åkte in med ambulans då jag inte kom upp från sängen. Det går inte att förklara hur fruktansvärt ont det gör! Försökte ta mig till toa runt 06. Tillslut kom jag till rullstolen men klarade inte av att ta ett steg till toastolen. Rullade tillbaka till sängen och tog mer morfin och gabapentin och låg (väldigt nödig) och väntade på att det skulle verka. Gjorde ett nytt försök men märkte ingen skillnad. Hade handdukar på sängen och låg allvarligt och tänkte på om jag kunde göra mitt behov i handdukarna, om dom skulle " hålla" för det. Jag kämpade mig upp, hade inget val och tog mig fram och tillbaka. Det gör så ont så skriker rakt ut. Det känns som att någon tar en kniv och drar runt kring svanskotan/bäcken. Smärtan känns som elektrisk och huggande/skärande. Går inte att förklara. Men jag som ändå är van vid smärta och dessutom står på höga doser morfin och ändå har så jäklars ont. 🙄

Nu väntar jag på röntgen. Har dock ingen tilltro på den läkaren jag träffat. Har fått små doser av Ketogan. Hjälper inget. Det är ganska lugnt så länge jag ligger men så fort jag rör på underkroppen kommer smärtan. Läkaren skulle ha mig att sätta mig för att se hur det gick...gick inte alls.

Men det är fredag. Dom vill inte lägga in någon så vet inte hur detta ska sluta. Jag behöver nog inte säga hur mkt jag INTE vill läggas in men i detta fall ser jag ingen annan lösning. Jag kan ju inte sköta mig själv just nu. Har kämpat hemma nu 3 dagar och inte åkt in pga Egon. 

Fredrik och ev min moster ska sköta om Egon. Egon har nog känt på sig och märkt att jag mått dåligt. Jag har knappt ätit något dessa dagar och det har inte Egon heller 🙄 han brukar ju alltid äta. Fast jag haft altandörren öppen så har han varit inne och legat kloss intill mig. På nätterna har han legat i rullstolen så att han inte ska missa mig. Då jag suttit i den har han spatserat bredvid. Han har varit så otroligt kelig. Men var tvungen att åka in. Men så jobbigt att lämna honom.

Skriver igen då jag vet något och orkar. Känner mig så oerhört nere nu. Jag orkar verkligen inte mer nu. 😥

Sorry för stavfel och dyl. Skriver på mobilen och ser knappt något.

Trevlig helg till er andra!

🙁

 Just nu känns livet ganska trist och orättvist. Efter ytterligt ett besök på akuten fick jag svar på varför jag har så VANSINNIGT ont i ryggen/svanskotan. Har 3 benbrott i trakten runt ländrygg/svanskotan. Det går liksom inte att beskriva hur förbannat ont det gör! Inget smärtstillande hjälper. Jag har fått ta in rullstolen och kan endast förflytta mig till och från den till ex sängen. Kan inte ta ett endaste steg och kan inte rulla ändå fram till toastolen. Är ca 2 steg ifrån. Får liksom släpa/dra benen efter golvet och samtidigt avlasta så mkt som möjligt med armarna men 2 steg är väldigt långt då man inte kan ta ett endaste steg. Sen skjuter det ut en smärta som inte går att beskriva. Så jag kan inte göra mkt annat än att sitta och ligga. Min tillvaro just nu är väldigt tråkig. Det känns bara så förbannat orättvist att detta också skulle hända. Jag tycker verkligen att det är min tur att få må bra men tydligen inte. Det känns bara förjäkligt! Dessutom fick jag brev från Umeå och ska vara där 11/5 för att träffa alla inblandade i min nackoperation för att opereras den 24/5. Ringde dit och berättade läget och sköterskan skulle framföra det till ansvarig läkare. Får säkert besked på måndag. Känns inte som att jag på allt jag redan har också ska operera nacken och smärta och rehabilitering. Det blir liksom alldeles för mycket! 🙄

Det känns ganska ledsamt och tråkigt att ingen ringt för att fråga om jag behöver hjälp med något. Eller kanske komma förbi en sväng och surra lite. Alla vet att jag inte kan göra någonting just nu och ugglar här inom 4 väggar. Har insett att man är ensam då det verkligen gäller. Var är alla då?

Ska börja ta hemleverans av färdiga portioner. Man får en matsedel och sen kan man välja det man vill. Det går inte att laga mat nu. Ska prova i allafall. Det är så frustrerande att se hur lägenheten förfaller. Har utökat hemtjänsten lite men dom hjälper bara till med vissa saker. Att man kan vara så sugen på att dammsuga...