I skrivande stund sitter jag i soffan med Busan och min kära moster Eva och Malin bygger en kattgård på min altan. Det ska bli så skönt att kunna ha altandörren öppen igen utan att vara rädd för att kisse ska smita och kisse kommer nog tycka mycket om att kunna sitta ute och spana på fåglar, flugor och annat intressant. Det känns tråkigt att inte kunna hjälpa till och känner mig rätt onyttig som bara sitter här och är men inget att göra något åt. Är såå otroligt tacksam för att dom gör detta åt mig och Busan!
Har haft några tunga dagar sedan tisdag. På tisdagen kände jag mig lite piggare och gjorde mer än jag borde. Men det blir lätt så, att jag passar på då jag mår bättre. Har sedan jag skrev sist fått åka in akut med ambulans pga tarmvred. Tarmvred är inget jag önskar någon! Det gör fasligt ont! Det blev drygt en vecka på sjukhus och tack och lov så slapp dom operera. Jag fick en sond genom näsan ner till magsäcken för att avlasta och för att slippa må så illa och denna sond är bland det värsta jag vet! Jag tycker att det gör extremt ont för har så trånga näsgångar och den skaver i halsen men det är skönt att slippa illamående. Jag fick dricka kontrastmedel och röntgades flera gånger och nu hade jag turen att kontrasten löste upp stoppet. Fick bara äta flytande några dagar och var väldigt rädd för att börja äta igen. Tror att det var för högt intag av popcorn och chips, för lite vätska och slarvande med maten överlag som orsakade det. Popcorn är tydligen ett big no no om man har trångt i tarmen ex pga operationer. Nu tänker jag mer på vad jag äter och har fått bra tips av medlemmarna i en grupp på Facebook som jag är med i.
Busan hade bara varit hos mig ett dygn då jag åkte in. Kunde inte komma mer olämpligt! Men Magnus och Sofia var hit och matade henne och höll henne sällskap lördag och söndag ( åkte in lördag) och på måndag så flyttade Eva in här och bodde här tills jag kom hem på fredagen. Så glad över att hon kunde göra det! Det var fruktansvärt jobbigt att tvingas ligga på sjukhus igen då man hunnit känna på friheten att vara hemma! Idag har jag varit hemma två veckor och jag och kisse har hunnit bli goda vänner. Busan är en väldigt kelig och social katt. Hon vill vara med och om det kommer någon så kommer hon genast och hälsar och vill kela. I början var hon väldigt rädd för ljud men nu har hon börjat vänja sig vid hur det låter häromkring och bryr sig inte nämnvärt. Det ska bli så roligt att se vad hon anser om sitt nya uterum.
Är du sjuk så är det inte bara sjukdomen/sjukdomarna man får ta. Man tvingas även att avstå från saker/händelser/umgänge för att man helt enkelt inte orkar, energin finns inte, smärtor som gör det omöjligt eller en mage/tarm som bråkar så att man inte törs lämna hemmet. Skulle åka till mina vänner Anna och Maria i kväll för Anna med familj åker hem till sthlm i morgon och vi skulle tillsammans med några andra tjejer träffas i kväll och socialisera. Men som så många gånger annars får jag ställa in för att min kropp inte vill samarbeta och det är så jäkla tråkigt att inte kunna vara med och tvingas ställa in. Man går miste om så mycket då man är så sjuk som jag är och man förlorar människor man trodde att man kände som bara försvinner. Det är otroligt tråkigt för det stämmer verkligen det där om i nöden prövas vännen. Det är när du ex blir svårt sjuk du märker vilka som är dina riktiga vänner. Det är ganska chockartat och väldigt ledsamt då den/dom du alltid trodde skulle skulle finnas vid din sida inte finns där då du behöver dom som mest. Det finns antagligen en anledning till det och det är bara att acceptera men ingen kan ju rå för att man blir sjuk. Jag har under dom sista åren förlorat många som jag hållit så kära. Genom sjukdom ( mina föräldrar, farmor, farfar mfl ) som nu inte finns här på jorden och pga min långa sjukhusvistelse på 3,5 år och alla sjukdomar som tvingat mig att sluta jobba och mista arbetskollegor och arbetslivet och människor som bara försvunnit. Men det kanske är så i livet. Människor kommer och går. Jag har verkligen haft många otroligt jobbiga år, har överlevt och lurat döden vid flera tillfällen, har gått igenom fruktansvärt smärtfyllda operationer och sjukdomstillstånd och tillbringat de sista 4 åren till 85% kanske mer i en sjukhussäng. Då behöver man verkligen människor som bryr sig och jag kan inte förklara i ord hur mycket ni betyder för mig ni som alltid finns där! ❤ TACK!
Nu är resan till Göteborg/Halmstad bokad i september! Jag ska följa Eva och hämta en liten kattunge i Göteborg och där blir vi hämtade av morbror Gunnar och moster Åsa för att tillbringa några dagar i Halmstad och hälsa på släkten där. Tror det var ca 20 år sedan jag senast var i Halmstad! Det är verkligen dags. Tyvärr kunde man inte ta avbokningsskydd så det är bara att hålla andan och hoppas på att jag inte får någon allvarlig infektion eller något som gör att jag inte kan åka. Måste ordna så att såret kan läggas om där dagligen och ordna med mediciner osv men har ju lite tid på mig. Ska bli galet roligt 🤗
Dom jobbar på därute på altanen. Busan spanar i fönstret. Jag har rätt ont i magen och allt går rakt igenom och har vansinnigt ont i ryggen. Så då vet ni 🙂
Trevlig helg!
fredag 31 juli 2020
torsdag 30 juli 2020
blandade bilder 2020
Vännen Anna
älskade brorsbarn Kid och Lion
jag.
släktträff hos mormor
brors periodsanpassade hemgjorda öl.
Maria och My
Min nya soffa
Min gammel kisse Zambo längst bak med sina nya vänner hos bror Magnus och Sofia
Bror och Sofia
med katt!
Längesen jag skrev igen nu men det har varit så mycket annat. Just nu skriver jag på telefonen för hade tänkt visa er min nya kompis Busan. Har fotona här. Skriver ett längre inlägg på plattan här någon dag! Busan har kallats Bus av sin fd familj men jag tycker att Busan är mer tjejaktigt 🙂 Busan är 4 år och jag är jourhem (än så länge) åt henne. Jag hoppas att jag kan ta henne på heltid, alltså köpa henne men då måste jag få uppbackning av kattakuten om jag ex måste läggas in ( men har gjort mitt nu på sjukhus) jag pratade i kväll med en av dom ansvariga för omplacering av katter och hon skulle prata med sin kollega om det är något man kan lösa så vi får se. Jag har blivit så fäst vid henne redan! Djur skänker så mycket glädje!
onsdag 1 juli 2020
Ett livstecken.
Hej alla!
Jag ber om ursäkt för att det var alltför längesedan jag skrev ett inlägg. Mycket har hunnit hända och i skrivande stund ligger jag i min säng hemma i den nya lägenheten som jag fått ute på Hertsön. Jag kom hem tillslut efter 3,5 år på sjukhuset och det är såklart väldigt skönt. Jag var ju på väg där efter det jag blivit friskförklarad ifrån Covid och skulle egentligen bara operera bort njurstenarna, få remicade droppet och piggna till någon dag. Orkar inte dra hela historien men kortfattat så blev jag akut sjuk efter operationen och fick åter en blodförgiftning och det var rätt illa där ett tag igen. Jag vet faktiskt inte hur många liv jag har och vad meningen är att jag tydligen ska stanna här på jorden ett tag till men jaa...Det kanske visar sig. Efter en massa om och men, infektioner, bukoperationenr, blodförgiftningar, akuta njur och hjärtsvikter, Covid och massa annat befinner jag mig i allafall hemma som sagt och har idag klarat 3 veckor.
Nu borde väl allt vara på topp kanske många anser men i ärlighetens namn så var det inte bara positivt att komma hem. Det är rätt jobbigt faktiskt och då främst psykiskt för dessa veckor har jag insett och märkt hur dålig jag blivit fysiskt. På sjukhuset gjorde jag ju mest ingenting och fick allt serverat men det är helt annat hemma då jag måste röra mig och göra så mycket mer. Jag har mycket mer ont i hela kroppen och mina händer och fötter är rent bedrövliga. Mina fingrar har böjt sig in mot handflatorna och går inte att räta ut. Handlederna är väldigt svullna och har stelnat så mina handfunktioner är under all kritik. Vet ni hur mycket man gör och behöver sina händer?-till allt! Det är så otroligt ledsamt att märka hur man blir allt sämre och att det inte går att göra något? Alternativet är att steloperera men då kan man ju inte böja fingrarna i stället och vet inte om det är så mycket bättre. Jag kan inte öppna korkar, förpackningar, flaskor, skära saker, hålla i lite tyngre saker mm. mm. Detta med händerna och fötterna är det som varit det absolut jobbigaste under alla dessa 28 åren med reumatiska sjukdomar. Jag ska försöka ladda upp en bild från telefonen sen.
Här hemma blev det även ganska tyst och ensamt och dagarna kan bli oerhört långa. Men absolut! Jag väljer ju självklart att vara hemma och få sova ostört, äta vad och när jag vill och bestämma över tv:n. Men psykiskt mår jag tyvärr sämre och har oerhört svårt att få saker gjort. Jag får tvinga mig att äta, det tar emot att träffa människor och det sitter oftast en ledsenklump i magen. Tror inte så många vet riktigt hur jag mår för jag försöker att inte belasta andra men jaa...så är det i af. Jag behandlas fortfarande med Esketamin som den enda i Norrbotten! Så nytt är det. Jag åker in till sunderbysjukhus varje måndag och får behandlingen i form av nässpray. Efter behandlingen är jag väldigt trött hela dagen och för 2 veckor sedan fick jag hemska hallucinationer som är en vanlig biverkan. Ketamin är egentligen ett narkosmedel och används även som stark smärtlindring vid akuta skador. På något sätt har det visat sig även verka mot depression. Tyvärr har jag inte märkt så mycket positiv verkan men min läkare tyckte att vi skulle fortsätta över sommaren och sen utvärdera. Utöver det åker jag in och får bupremorfinet varje tisdag för en vecka. Tyvärr hjälper det dåligt mot smärtorna men verkar vara det bästa alternativet. Då har jag bara en slags värkmedicin och risken för att blanda ihop osv är mindre om jag ex skulle bli sjuk, förvirrad av lågt blodsocker osv. Tänk om man ändå skulle klara sig utan medicin!
Jag har blivit lite stadigare på benen och kan gå lite inomhus om jag håller mig i väggar el dyl eller använder rullatorn. Jag har klarat att gå utomhus runt huset med rullatorn. Måste dock ta rullstolen om jag ska någon längre sträcka. Jag måste försöka träna mer men det mesta går ganska trögt just nu.
Har fått väldigt mycket besvär från nacken nu där jag har en skada dom velat operera i flera år. Den operationen innebär att koppla ihop 1a och 2a nackkotan som i sin följd innebär att jag tappar mycket rörlighet och inte kan vrida så mycket på huvudet. En operation jag gärna hoppar över. Det är ganska många operationer som behöver göras men då jag har så svårt för att läka så vill varken jag eller läkarna utföra någon i dagsläget. Jag har fortfarande kvar buksåret sen bråckoperationer i okt/nov och det läggs om av hemsjukvården varje dag.
Får hjälp av hemtjänsten varje dag och även av släkt och vänner. Vill ju såklart klara mig själv men tyvärr går inte det. Försöker att be om så lite hjälp som möjligt för märker ibland att det verkar besvärande och det känns inte så roligt. Ibland önskar jag att någon frågade i stället om jag behöver hjälp med något. Det är stressande att sitta här och se och veta om allt som behöver göras men inte kunna själv. Hemtjänsten har sina regler och dom gör bara vissa saker. Jag är i allafall väldigt tacksam över att ha er underbara människor där det aldrig sitter fast och där jag känner att denna person kan jag fråga!
Igår ex hade jag enorm hjälp av släkten att sätta ihop min nya soffa. Moster Åsa och Gunnar är uppe och hälsar på från Halmstad och fick äran att bygga möbler åt både mig och mormor. Tack!
Förövrigt försöker jag göra småsaker, sitter ute vid väder, hör på ljudböcker, ser serier och socialisera emellanåt. Men nu är det sommar och folk har semester och gör sitt. Min största önskan nu är att kunna skaffa kisse som sällskap och har funderat på att bli jourhem åt katter som väntar på varaktigt hem. Det kanske skulle vara bättre i fall jag ex måste läggas in igen och då inte ha någonstans att sätta katten.
Nää hade kunnat skriva massor men detta blev nog långt. Får försöka skriva snart igen. Tills dess, lev och må och njut av ev semester!
/Linda
Jag ber om ursäkt för att det var alltför längesedan jag skrev ett inlägg. Mycket har hunnit hända och i skrivande stund ligger jag i min säng hemma i den nya lägenheten som jag fått ute på Hertsön. Jag kom hem tillslut efter 3,5 år på sjukhuset och det är såklart väldigt skönt. Jag var ju på väg där efter det jag blivit friskförklarad ifrån Covid och skulle egentligen bara operera bort njurstenarna, få remicade droppet och piggna till någon dag. Orkar inte dra hela historien men kortfattat så blev jag akut sjuk efter operationen och fick åter en blodförgiftning och det var rätt illa där ett tag igen. Jag vet faktiskt inte hur många liv jag har och vad meningen är att jag tydligen ska stanna här på jorden ett tag till men jaa...Det kanske visar sig. Efter en massa om och men, infektioner, bukoperationenr, blodförgiftningar, akuta njur och hjärtsvikter, Covid och massa annat befinner jag mig i allafall hemma som sagt och har idag klarat 3 veckor.
Nu borde väl allt vara på topp kanske många anser men i ärlighetens namn så var det inte bara positivt att komma hem. Det är rätt jobbigt faktiskt och då främst psykiskt för dessa veckor har jag insett och märkt hur dålig jag blivit fysiskt. På sjukhuset gjorde jag ju mest ingenting och fick allt serverat men det är helt annat hemma då jag måste röra mig och göra så mycket mer. Jag har mycket mer ont i hela kroppen och mina händer och fötter är rent bedrövliga. Mina fingrar har böjt sig in mot handflatorna och går inte att räta ut. Handlederna är väldigt svullna och har stelnat så mina handfunktioner är under all kritik. Vet ni hur mycket man gör och behöver sina händer?-till allt! Det är så otroligt ledsamt att märka hur man blir allt sämre och att det inte går att göra något? Alternativet är att steloperera men då kan man ju inte böja fingrarna i stället och vet inte om det är så mycket bättre. Jag kan inte öppna korkar, förpackningar, flaskor, skära saker, hålla i lite tyngre saker mm. mm. Detta med händerna och fötterna är det som varit det absolut jobbigaste under alla dessa 28 åren med reumatiska sjukdomar. Jag ska försöka ladda upp en bild från telefonen sen.
Här hemma blev det även ganska tyst och ensamt och dagarna kan bli oerhört långa. Men absolut! Jag väljer ju självklart att vara hemma och få sova ostört, äta vad och när jag vill och bestämma över tv:n. Men psykiskt mår jag tyvärr sämre och har oerhört svårt att få saker gjort. Jag får tvinga mig att äta, det tar emot att träffa människor och det sitter oftast en ledsenklump i magen. Tror inte så många vet riktigt hur jag mår för jag försöker att inte belasta andra men jaa...så är det i af. Jag behandlas fortfarande med Esketamin som den enda i Norrbotten! Så nytt är det. Jag åker in till sunderbysjukhus varje måndag och får behandlingen i form av nässpray. Efter behandlingen är jag väldigt trött hela dagen och för 2 veckor sedan fick jag hemska hallucinationer som är en vanlig biverkan. Ketamin är egentligen ett narkosmedel och används även som stark smärtlindring vid akuta skador. På något sätt har det visat sig även verka mot depression. Tyvärr har jag inte märkt så mycket positiv verkan men min läkare tyckte att vi skulle fortsätta över sommaren och sen utvärdera. Utöver det åker jag in och får bupremorfinet varje tisdag för en vecka. Tyvärr hjälper det dåligt mot smärtorna men verkar vara det bästa alternativet. Då har jag bara en slags värkmedicin och risken för att blanda ihop osv är mindre om jag ex skulle bli sjuk, förvirrad av lågt blodsocker osv. Tänk om man ändå skulle klara sig utan medicin!
Jag har blivit lite stadigare på benen och kan gå lite inomhus om jag håller mig i väggar el dyl eller använder rullatorn. Jag har klarat att gå utomhus runt huset med rullatorn. Måste dock ta rullstolen om jag ska någon längre sträcka. Jag måste försöka träna mer men det mesta går ganska trögt just nu.
Har fått väldigt mycket besvär från nacken nu där jag har en skada dom velat operera i flera år. Den operationen innebär att koppla ihop 1a och 2a nackkotan som i sin följd innebär att jag tappar mycket rörlighet och inte kan vrida så mycket på huvudet. En operation jag gärna hoppar över. Det är ganska många operationer som behöver göras men då jag har så svårt för att läka så vill varken jag eller läkarna utföra någon i dagsläget. Jag har fortfarande kvar buksåret sen bråckoperationer i okt/nov och det läggs om av hemsjukvården varje dag.
Får hjälp av hemtjänsten varje dag och även av släkt och vänner. Vill ju såklart klara mig själv men tyvärr går inte det. Försöker att be om så lite hjälp som möjligt för märker ibland att det verkar besvärande och det känns inte så roligt. Ibland önskar jag att någon frågade i stället om jag behöver hjälp med något. Det är stressande att sitta här och se och veta om allt som behöver göras men inte kunna själv. Hemtjänsten har sina regler och dom gör bara vissa saker. Jag är i allafall väldigt tacksam över att ha er underbara människor där det aldrig sitter fast och där jag känner att denna person kan jag fråga!
Igår ex hade jag enorm hjälp av släkten att sätta ihop min nya soffa. Moster Åsa och Gunnar är uppe och hälsar på från Halmstad och fick äran att bygga möbler åt både mig och mormor. Tack!
Förövrigt försöker jag göra småsaker, sitter ute vid väder, hör på ljudböcker, ser serier och socialisera emellanåt. Men nu är det sommar och folk har semester och gör sitt. Min största önskan nu är att kunna skaffa kisse som sällskap och har funderat på att bli jourhem åt katter som väntar på varaktigt hem. Det kanske skulle vara bättre i fall jag ex måste läggas in igen och då inte ha någonstans att sätta katten.
Nää hade kunnat skriva massor men detta blev nog långt. Får försöka skriva snart igen. Tills dess, lev och må och njut av ev semester!
/Linda
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)